Av Annika Jensfelt
Regeringskansliet är ett offentligt rum som ska ge en bild av Sverige. Och den bilden ska vara opolitisk, säger Eva Darolf, som är arkitekt och chef för lokalplaneringssektionen.
- Det arkitekturpolitiska handlingsprogrammet påverkar inte vårt arbete. Vi skulle haft samma uppdrag ändå. Men det är positivt att arkitektur finns på den politiska agendan, för nu arbetar vi i medvind, säger Rita Jörgensen, som är inredningsarkitekt med titeln kansliråd.
Och uppdraget är, som för vilken förvaltare som helst med facility management-inriktning, att stödja kärnverksamheten, genom att bistå med ändamålsenliga lokaler.
- Det handlar om arbetsmiljön för 3.500 anställda, att skapa lokaler som stödjer verksamheten på ett modernt regeringskansli. Det är en jätteutmaning, säger Eva Darolf.
Hon beskriver förvaltningsavdelningen som, tillsammans med byggnaderna, själva stödstrukturen, basen för hela regeringskansliets verksamhet.
Efter att riksdagen antog det arkitekturpolitiska handlingsprogrammet 1998, har ett omfattande renoveringsprojekt färdigställts i regeringskansliet, i kvarteret Tigern. Gert Wingårdhs och Tomas Sandells inredning, med grå, blänkande golvmatta, frostat glas och Sandells bokhylleskåp som striktar upp eventuell oordning, är det första exemplet på den politiskt efterfrågade förebildligheten. Ett exempel, som dock stött på patrull. Rita Jörgensen berättar att det finns en tjock rapport som pekar på alla brister från tillgänglighetssynpunkt. Men hon ser också fördelar.
- Tigern är uniformt, med alla risker det innebär. Men det är också ekonomiskt rimligt, när det sker så mycket omflyttningar som det gör inom regeringskansliet, säger hon.
Hon vittnar också om att tjänstemän och politiker inom regeringskansliet inte varit enbart positivt inställda eller visat förståelse för att de själva inte får vara med och utforma sina tjänsterum, välja gardiner till exempel.
Sedan 2002 finns dock policyn för regeringskansliets inredningar på pränt i den guidebok som nya politiker får: "Ett mål vid utformningen av statsrådens och chefstjänstemännens arbetsplatser, liksom rum där gäster och besökande tas emot, är att eftersträva en hållbar estetik, det vill säga att de utformas professionellt och med ett långsiktigt och kostnadsmedvetet perspektiv. Individuella uppfattningar, beroende på vem som för tillfället disponerar rummen, läggs därför inte till grund för utformningen."
- I detta sammanhang ser man det positiva med att arkitektur är på den politiska agendan. Det höjer statusen på vårt arbete. Och vi får bättre gehör för att en professionell arkitekt ska få stå för utformningen, säger Rita Jörgensen.
Nu står självaste Rosenbad, kvarteret Björnen och kvarteret Loen på tur att genomgå omfattande upprustningar. Vad kommer vi att få se för arkitektur där? Vilken arkitekt ska få bidra till att förverkliga de politiska målen för arkitektur denna gång? Hur väljer man arkitekt?
- Små kompletteringar och enklare verksamhetsanpassningar gör vi själva. De större projekten handlar vi upp enligt konstens regler, enligt lagen om offentlig upphandling, säger Eva Darolf.
De konstaterar att det är för enkelt att säga att man ska satsa på modern, svensk arkitektur. Det är för snävt.
- Det är ju väldigt olika byggnader vi ska förhålla oss till. UD till exempel består av sammanlänkade byggnader från 1600-talet fram till idag, säger Rita Jörgensen.
De återkommer till att lokalerna ska stödja och stimulera utvecklingen av verksamheten. Och att de ska representera något som alla skattebetalare kan stå för.
- Det handlar om att handskas rätt med folks pengar, säger Rita Jörgensen.
Då måste man hitta en arkitekt som kan sätta sig in i förutsättningarna och skapa något långsiktigt, bestående. Och ju mer kunskap myndigheterna har som beställare, desto friare och säkrare kan de vara i valet av arkitekt.
- Lika viktigt som att man har rätt arkitekt är att vi blir kompetenta beställare. God arkitektur kräver kompetenta beställare. Vi måste kunna formulera vad uppdraget är, säger Eva Darolf.