Att angöra ett sjukhus

Sjukhusen blev rationella storföretag

Det har diskuterats om sjukhusbyggande alls ska bedömas som arkitektur. Formen på byggnaderna skulle helt förklaras av det komplicerade lokalprogrammet och sjukvårdsteknik. Det var vid val av konstnärlig utsmyckning, material och färg som de estetiska avgörandena kunde göras.

Men att ge arkitektonisk form åt en ständigt växande och föränderlig organism som ett sjukhus är en utmanande uppgift för en arkitekt.

Redan i slutet av 1800-talet hade vårdbyggnader generellt börjat få en form som betonade det institutionella och det officiella hos verksamheten. Det traditionellt monumentala, som tidigare hade funnits i vårdinrättningarnas arkitektur hade tonats ner. Under 1900-talet blev sjukhusens form allt mer styrd av ett omfattande lokalprogram, komplicerade krav från sjukvårdens logistik och teknik samt av ekonomiska förutsättningar.

Tidsandan frammanade standardisering och rationalisering. När Södersjukhuset projekterades på 1930-talet för att stå färdigt 1945, betonades det tekniska, det rationella och det ändamålsenliga mer än i någon tidigare svensk institutionsbyggnad.

Till bakgrund för Södersjukhusets utformning låg en hälsovårdsplan som sjukhusets chefsarkitekt Hjalmar Cederström påbörjat redan på 1920-talet. I denna beskrevs hur patienterna rationellt skulle slussas till och mellan olika vårdavdelningar och till olika sjukhus beroende på behov av vård. Det handlade om att snabbt och effektivt kunna ta emot ett stort antal människor och sedan sprida dem över byggnaden. Rymligheten på avdelningarna skulle ge framkomlighet för bårar, instrumentbord och patientlyft, rullstolar och arbetsyta.

Det ställdes under denna tid nya krav på arkitekterna att vara del av ett större socialt sammanhang och se till mer än det byggnadstekniska och estetiska. Detta gällde framförallt i ett projekt som sjukhusbyggande. "Nutidens sjukhuskonstruktör måste vara socialingenjör", skrev Södersjukhusets arkitekt Hjalmar Cederström i Byggmästaren, 1944.12.

Cederström poängterar i sin artikel att projektet var ett kollektivt arbete. Han konsulterade ett stort antal läkare, sköterskor, tekniker och arkitekter och han företog 150 utlandsresor för att inhämta kunskaper inför den stora uppgiften.

Den bärande tanken vara att skapa ett Centralsjukhus med 1200 vårdplatser där medicinens alla viktiga specialområden var representerade. Södersjukhuset byggdes som Sveriges största sammanhängande blocksjukhus, en byggnadstyp som ersatte det tidigare vanligare paviljongsystemet och som gav snabbare transporter mellan de olika avdelningarna och samordning av gemensamma avdelningar såsom röntgen och laboratorier. Södersjukhusets grundform är två parallella block, som stod i förbindelse med varandra genom transportkulvertar och med poliklinikerna i lägre våningar framför blocken. Principen var att försöka undvika all genomgångstrafik mellan avdelningarna. Från tre trapphus kunde man nå i stort sett alla avdelningar.

Cederström betonar också utformningen av avdelningarna för undersökning, behandling och sängvård som lika viktig som de generella anläggningsprinciperna. Patientrummets storlek och hygien ägnades ingående studier. "Salar med 10 till 20 patienter betraktas idag som bedrövliga kuriosa från ett gånget tidevarv". I en experimentmodell byggdes en avdelning upp i naturlig storlek och fastställdes delvis som allmän svensk sjukhusstandard.

Det var det effektiva inre trafiksystemet som kännetecknade Södersjukhuset när det byggdes. Byggnaden hade ett strikt system av rätblock, korridorer och ljusgårdar.

Den enorma byggnadskroppen fick stå som dramatisk accent i sitt landskap, något som var typiskt för tidens institutionsbyggande men också för den tidens bostadsområden och centrumanläggningar. n

Referenser: "Om den offentliga vården, Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800-1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning". Anders Åman, 1976

"Södersjukhuset som ett led i en social plan", artikel av arkitekt Hjalmar Cederström, Byggmästaren 1944.12

"Sjukhuset som arkitektuppgift", av arkitekt Mats Erik Molander, Byggmästaren 1950.5