Av Dan Hallemar
Kumla har gjort för bilden av svenska fängelser vad miljonprogrammet har gjort för bilden av svenska arkitekter. Liksom miljonprogrammet var Kumla redan när det invigdes 1965 kraftigt kritiserat, "Kumlamonstret är fött", kunde man läsa. Så kritiserat att uppföljaren i Österåker bara blev hälften så stort som det var tänkt. Men bilden av vad ett fängelse är har präglats av fängelser som Kumla. En mur som tycks ta död på allt i sin omgivning, ett litet hål i muren som släpper in besökare och fångar. En dyster skapelse i betong. Grått, grått. Det är nog den typen av fängelse som före detta fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald syftar på när hon talar om fängelsemiljön idag som en andlig kost av bröd och vatten.
- Straffet i sig tycks inte vara tillräckligt, säger hon. Det ska kännas i miljön också att man är straffad.
Men läser man den lag från 1974 som styr kriminalvården så står där motsatsen. Lagen kom delvis till som en reaktion mot Kumla. Där står just att det är frihetsberövandet som är straffet. Miljön, och allt omkring den, aktiviteter och projekt, ska från dag ett syfta till frigivning: "Kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas.", står det i lagen. Det är det som kallas den humana kriminalvården. Den har inte saknat kritiker. Från idéhistoriker som Michel Foucault som menar att Kriminalvården också under de senaste decennierna har utgått från idén om panoptikon, ett allseende öga som skapar kontroll och uttrycker makt, till Ann-Britt Grünewald, som under sin tid som fängelsechef på Österåker retoriskt kunde fråga: "Varför handlar inte debatten om vad man vill ha ut av straffsystemet? Ska det bara handla om att tillfredsställa behovet av vedergällning eller ska det vara brottsförebyggande?"
Det första Gert-Arne Sköld säger när vi kliver in i den mintgröna hissen på Kriminalvårdstyrelsen i Norrköping är att det är en dyster dag. De har just fått veta av regeringen att det ska sparas 600 miljoner i kriminalvården fram till 2006. Samtidigt måste det fram 1450 nya platser på tre år. Det är sex Kumla. Som Gert-Arne Sköld uttrycker det, "tillströmningen av klienter har vuxit oss över huvudet". Mest beror det på åklagarmyndighetens och polisens ökade resurser. Och att fler döms till långa fängelsestraff. Han gör ett försök att skämta i dysterheten:
- Vi måste ta fram de här platserna, vi kan ju inte tacka nej direkt.
Gert-Arne Sköld är Kriminalvårdschef och projektanställd i Kriminalvårdstyrelsens lokalförsörjningsgrupp. Det stora projekt han arbetat med, ett stort, nytt fängelse i Västerås, "ett fjärde generationens fängelse" har lagts på is. Det sista han säger efter vårt samtal är att det känns tungt nu:
- Det som vi propagerar för ena dagen har vi inte råd att genomföra nästa dag.
Inte en enda vägskylt avslöjar hur man tar sig till Österåkersanstalten norr om Stockholm. Vi har fått väganvisningar. Vi följer dem utan att ha facit: vänster, vänster, höger, en kyrka. Först när vi har några hundra meter kvar kommer den första skylten höger rakt in i granskogen: Österåker Kriminalvårdsanstalt. Sju kilometer norr om Åkersberga. Det fanns en tid när människor ville se straffet delas ut. Minns avrättningar på torget. Men Österåker ska inte synas.
Gunilla Ternert nuvarande kriminalvårdschef för bland annat Österåker. Dagen innan jag träffar henne har hon haft det första mötet inför en ombyggnad av fängelset. Här har inget gjorts sedan 1969. Jag frågar henne vad som är det största problemet.
- Det blir så grått och trist. Det är slitet. Det hjälper inte att sätta dit nya möbler, det är inget som tar sig.
Dålig jordmån, sålunda. Men stämningen på anstalten beskriver hon som bra. Hon har sin uniform på sig eftersom hon ska på poesiuppläsning på Österåker klockan 18. Klockan 20 måste den vara slut för då låser man in fångarna.
Vad ska ni göra för att förbättra miljön? ä
- Kanske kommer vi att ta bort några celler för att kunna skapa mötesplatser och fler tjänsterum. Men det går inte att drömma sig iväg och säga att jag vill ta bort tio celler och göra det mysigt, säger hon.
När jag frågar hur man ska kunna skapa några bra fängelser samtidigt som det ska sparas 600 miljoner och skapas 1450 nya platser skrattar hon hest och skakar på huvudet. Som för att besvärja de dåliga tankarna säger hon:
- Jag tycker att det finns mycket hjärta på Kriminalvårdsverken, de gör vad de kan.
Men först under de senaste tio åren har man börjat tala om miljöns betydelse, menar hon. Och under de åren har man inte byggt något nytt. Även om till exempel Hall där Gunilla Ternert var chef har förbättras. Mer ljus vara hennes devis då.
- Det har funnits en känsla också inom kriminalvården att det inte får vara för fint. Då kan Svensson tänka att "ska de ha det så bra på fängelset". Man vågar inte ta ut svängarna. Och det kan vara rätt, vi måste ha opinionen med oss annars blir det svårt. Men det är ju inte billigare att bygga fult.
Vad längtar de intagna efter?
- Att gå in på sitt rum och ha det lugnt och tryggt. De vill inte att vi kommer in och visiterar. Det är deras hem. Den besökslägenhet vi har ordnat är uppskattad. Att få vara själv med familjen. Och ventilationen på anstalten är viktig, på sommaren kan det bli otroligt varmt.
Gunilla Ternert går på semester och hoppas att det blir regn och kallt.
- De står inte ut därinne när det är 35 grader. Jag skulle kvävas.
Svaret på Kumla och Österråkers så kallade industrifängelser, stora anstalter byggda runt en industri där fångarna skulle arbeta, blev småskaliga anstalter med omkring 40 platser (Kumla hade 432 när det byggdes). På Kumla skulle man sona sitt brott genom arbete, under 1970- och 80-talen blev normalitetsprincipen vägledande. Fängelset skulle vara en del av det omgivande samhället. Det har lett till att vi i Sverige har många och ganska små fängelser. Idag är läget följande: beläggningen på svenska fängelser är över 100 procent. Det finns inga pengar. Och det är bråttom.
I det här läget sitter Gert-Arne Sköld i Norrköping, på den bunkerliknande Kriminalvårdsstyrelsen och talar om behovet av visioner och nytänkande i kriminalvården. Han hade kunnat ha en enklare uppgift. Det är upplagt för snabba lösningar, för provisorium i form av baracker som permanentas. Den humana svenska fångvården är utsatt för en prövning värdig en av deras intagna.
Men jag låter Gert-Arne Sköld berätta om sin idealanläggning, ett nytt storfängelse. En av nycklarna till att bygga bättre, och billigare, menar Gert-Arne Sköld är mindre säkerhet.
- När Stig Bergling rymmer säger man att det aldrig får hända igen, sedan plöjer man ner en massa miljoner i fängelser för att det inte ska hända igen. Det har vi inte råd med. Vi bygger för säkra fängelser.
För att illustrera lägger Gert-Arne Sköld en röd penna från whiteboarden på golvet.
- Drar man ett streck i ett rum med fångar och säger att det där strecket får man inte gå över så kommer 90 procent inte att gå över det. Men tio procent kommer att göra det, och det är dem vi bygger våra fängelser för.
När man släppts igenom muren av en knastrande röst i en högtalare vid grinden på Österåker kommer man till ett trångt rum. Spiraltrappor. Loftgångar. Två leksaker för besökande barn, ett utställningsexemplar av en lokalt byggd furumöbel. Det är mer än dystert. Simon Joensuu är säkerhetsansvarig. Han lotsar oss ner i gångtunnlarna. I början av 1970-talet målades dem av Konstfacksstuderande och intagna. Det är regnbågar, en variant på Mona Lisa, färgglada cirklar och märkliga havslandskap med maneter. Vi kryssar som rymlingar mellan olika låsta järndörrar, och uppför trappor. Det känns som att vara inne i en myrstack. En massa gångar överallt som inte avslöjar något om sin omgivning. Det är förnekelsen som arkitektur. Inga skyltar hit, inget här som talar om vad något är. Det är så anonymt att jag när jag träffar den första fången blir uppriktigt förvånad över att han är en individ.
- När man kommer in första gången är det på en avdelning med sjutton fångar. Det är vi mot dom, vi fångar mot dom i personalen. Det handlar om att låsa in och låsa upp, säger Janne Nordberg som sitter på avdelning G4.
Han visar in oss i sin bostad, sin cell. Det är ovanligt stort. Han är en förtroendefånge. Har gjort resan från småcellerna hit. Han är motiverad. Det här är belöningen.
- Mitt eget rum är bra här. Större än på de andra avdelningarna. En dubblett, jag delar dusch och toalett. Det är annat än när man är sjutton på en mugg. Den egna hygienen blir bättre. Man är mer rädd om sakerna här också. Det är inte lika mycket fast inredning. Man tar mer hand om grejerna. Jag har en fåtölj. Den bytte jag till mig på motivationsavdelningen när en kille lämnade den. En viktig sak här är den extra dörren. Vakten låser bara den yttre dörren, och jag har en till dörr in till mitt rum som jag kan stänga. Det är viktigt. Det känns inte lika mycket som om någon låser in en.
Dirk Flechter bor några dörrar bort.
- Känslan när jag kom in första gången var "fan va litet det är". Det snörps åt inombords, men efter ett par månader hade man vant sig.
- Jag tänker inte på muren längre, säger Janne Nordberg.
Dirk Flechter berättar om en arkitektstudent som var där och ville göra ett rum så man kunde se ut över muren. Det var en lockande tanke.
- Man ska inte underskatta lokalerna. När man ska byta anstalt eller avdelning snackar man om hur stora cellerna är, hur de ser ut, hur lokalerna är. Säger "Fy f-n det där är rena råtthålet". Man talar om det, säger Dirk Flechter.
I det PM som skulle ligga som grund för det nya storfängelset i Västerås står: "Det är viktigt att den institutionella prägeln nedtonas vad gäller "perimeterskyddet" och i bygglösningarna. Valet av färger, ljusinsläpp, luftkvalitet ska få stort genomslag i utformningen av anläggningen". Perimeterskyddet är muren. Gert-Arne Sköld säger att man idag helst vill komma ifrån korridorsystemet. Han beskriver Kumla där han var chef i fem år, korridorer med öppna dörrar, trångt, omöjligt att se, vakter i sina bås i korridorens ände, slamrande ståldörrar, ingen möjlighet att mötas, annat än i den smala korridoren. Vakterna för sig, fångarna för sig.
- Om vi skulle få bygga det nya fängelset, säger Gert Arne, som tagit konsekvensen av beskedet om nedskärningar, och pratar i konditionalis. Han fortsätter:
- Då skulle vi bygga mer storskaligt, men inom storskaligheten skulle vi bygga småskaligt.
Grunden är att bygga så hemlikt som möjligt. Den tanken börjar i idén om självförvaltning. Fångarna ska göra så mycket som möjligt själva. Som hemma. Tvätta, laga mat, till exempel.
- Sanningen är att de är bakom lås och bom, de måste följa regelverket. Men inom det vill vi skapa tillit till de intagnas egna initiativ.
Men de visioner som Gert-Arne Sköld presenterar för den fjärde generationens fängelser kommer inte att bli det enda sättet att bygga fängelser på. När man nu bygger en ersättningspaviljong på Kumla syns inte tanken om en öppen lösning, snarast en centralvakt som håller ett vakande panoptikonöga över alla.
- Kumla är en högsäkerhetsanstalt, det kan innebära att man väljer en mer traditionell variant, säger Gert-Arne Sköld.
På promenadrastgården till avdelning G4 på Österåker finns ett plank. För två år sedan målade de intagna planket. Det blev till en radhuslänga: fönster med gardiner, dörrar med handtag och en veranda till varje dörr. Jag får titta två gångar, men nej, det är en kuliss. En normalitetens kuliss, men en användbar sådan.
- På sommaren är det för jävla skönt att sitta på verandan och dricka kaffe, säger Janne Nordberg.
På gården finns en stor kaninbur med två inneboende. Burdörren står öppen. Leif Lindberg dyker upp vid min sida:
- Som kaninskötare måste jag säga att det finns inte ett bättre kaninhus i landet.
- Vi hade tänkt bygga ett växthus, men då började Österåker rasa ihop. Nu är det skit. Det blev inte av. Men det är garanterat den enda promenadgården som ser ut så här. Det var en jättehärlig grej att göra. Bara en sådan sak som att engagera sig med kaninerna. Vi har fixat med köket så att vi får färsk sallad.