Livsstilsattribut i Milano

Form och färg flödade på den 42:a italienska möbelmässan i ordningen. Ett Babels torn av disparata uppslag som hyllas för sin mångfald och sin sant demokratiska anda. Här finns något för alla och envar. Sittriktigt eller ej är dock inte längre viktigt, utan hur väl produkterna kommunicerar. Dagens eklektiska design är livsstilsattribut som ska uttrycka oss som individer. Om det sedan är sjuttiotal, sextiotal eller framtidsutopier som gäller är ointressant.

Och till och med Sverige lyckas göra sig hört i denna designhappening som helt upptar Milano under en vecka, både på mässområde och på mer än 200 showrooms ute på sta'n. Många italienska producenter anlitar våra formgivare för att addera en nordisk touch till sina kollektioner. Och Svensk Möbelindustri, Exportrådet med flera tunga svenska aktörer lånade sig till ett helt palats mitt inne i Milano. Fast partyt kunde likaväl ha hållits i Stockholm. Strikta vakter krävde inbjudan till "Svezia Light", och följaktligen syntes endast svenska kostymnissar med Leif Pagrotsky i spetsen. Utmärkt Svensk Form från i fjol var inte mycket att trakta efter, möjligen Nina Jobs och Sara Szybers utställning The Break med några få goda uppslag från årets möbelmässa i Älvsjö. När The Ark skulle spela släpptes dock lite utlänningar in, men då hade Karim Rashid redan tröttnat på att vänta och dragit.

Vår tids design, och mycket av dess arkitektur, tycks ingå i en perfekt cirkel av produktion och konsumtion. I denna repetitionens estetik finns det inte plats för något som vågar gå utöver det förväntade. Hos Cappellini, som höll den italienska möbelmässans numera traditionsenliga förfest, var det dock inte endast flärd. Fabio Novembres S.O.S är en guldfärgad grop där man ska krypa ner alldeles ensam, utskuren ur en svart kub pessimism. Ett rop på hjälp i en värld i kris: förmår vi inte kommunicera med varandra så har kärleken inte en chans. Romantiskt? Kanske. Men också något som påminner om vardagen utanför den glassiga designvärlden. Fabio Novembre har blivit något av en guldgosse i italiensk design, inte endast för sin egensinniga stil, utan också för att han är en av de få som också är projekterande inredare. Själv hävdar han att det går att ifrågasätta denna konsumistiska spiral, där designprodukter klonar av sig från år till år i ett alltmer stereotypt visualiserande, genom att söka en tingens poesi bortom det ytligt formmässiga.

- Mitt motto är: jag vill ha allt - men jag behöver ingenting! Ju mer personligt ditt sökande är, desto mer universellt blir ditt budskap. Risken är att om du stirrar dig blind på framgång och pengar, så bygger du dig ett fängelse som stryper din kreativa nerv.

I hans ord ligger också en påminnelse om att den italienska designens fortsatt världsledande ställning och dess ständiga kreativa kris är ett bevis för hur den kulturella sfären bibehållit sin självständighet gentemot den kommersiellt tekniska industriella.

Leo Gullbring