Hon talar fort, Margrét Harðardóttir. Så fort att Arkitekturdagens moderator Christoffer Barnekow får kliva upp på scenen och be henne sakta ner. Det märks att den isländska stjärnarkitekten har något viktigt på hjärtat, och samtidigt, så många projekt att beskriva.
Sedan 1987 driver hon Studio Granda tillsammans med britten Steve Christer. De har gjort sig kända för projekt med stor känslighet inför plats och sammanhang, som det prisbelönta stadshuset i Reykjavik. Trots att det stod klart för nära 20 år sedan är det lätt att tappa andan vid åsynen av huskropparnas samtal med sjön Tjörnin, balkongen för borgmästarens andningspauser, det runda takfönstret som ett öga mot himlen.
Särskilt intressant är också rekonstruktionen av ett historiskt stadskvarter i hörnet av Reykjaviks stora torg. De forna byggnaderna på platsen hade bland annat rymt högsta domstolen, ett fängelse, en nattklubb och en biograf. Efter att de tre husen brunnit ner 1998 respektive 2007 utlyste staden en tävling. Studio Granda löste uppgiften med en ödmjuk återuppbyggnad som visar på en medvetenhet om svårigheten med att återskapa autenticitet.
De två projekten är också exempel på Margrét Harðardóttirs tro på arkitekturen som verktyg för demokratisk förändring. Hon jämför med poesin och litteraturen, vill väcka diskussionen om vad arkitektur faktiskt kan åstadkomma i kampen för ett bättre samhälle. I stadshuset är politikernas debattsal uppglasad mot gaturummet, blir en synlig scen för passerande medborgare. Inte maktbyggnad - utan demokratibyggnad, säger Margrét Harðardóttir. Och när det historiskt värdefulla men brandhärjade torghörnet inledningsvis skulle säljas till privata investerare var det Studio Granda som gick i bräschen för bevarande. "Vi var tvungna att ta av oss arkitektrockarna och bli aktivister. För att tjäna allmänheten och inte finansmarknaden. För att inte förlora integriteten."
Även dagens andra talare, planarkitekten Anders Svensson från Göteborgs stadsbyggnadskontor, understryker nödvändigheten i att ta fasta på en plats särart och att se stadens invånare, och inga andra, som de väsentliga beställarna.
I den växande hamnstaden har kommunen formulerat riktlinjer som handlar om att omvandla industriområden, knyta samman stadsdelar, vara öppen för världen, bli mer inkluderande och ta vara på stadens dynamik. För Anders Svensson är samtalet med göteborgarna en självklar del i realiseringen av dessa målbilder.
Han berättar om torgmöten, workshops med skolelever och proffsens kreativa flöden när de inbjudna av staden samlades i somras för en internationell idéverkstad. Utbrister att han under sina tolv år i kommunen aldrig upplevt ett liknande driv och intresse för att diskutera stadsbyggnadsfrågor.
"Det handlar om att göra verkligheter av visioner", förklarar han, och syftar på arbetet med Vision Göteborg och Centrala Älvstaden. Och då är nyckeln att ta ansvar för det politiska ledarskapet, menar han.
Om Göteborg utlovar en verklig form åt drömmen är föreläsningen om utställningen Living en sinnebild för den fantastiska arkitektoniska variation som faktiskt redan finns runt om i världen idag. Kuratorn Kjell Kjeldsen bjuder på en rik exposé över de njutbart spretande bostadsuttryck som visades i sommarens satsning på Louisiana. När han nämner att utställningens omfattande storlek gör att den inte kan resa vidare hör jag i publiken flera med mig som muttrar att "man borde ha svängt förbi Köpenhamn under semestern i alla fall".
Dagens avslutande föreläsare, Dominique Marrec från ECDM, pratar även hon om variation i uttryck och hem som måste utgå från invånarnas behov. Men när jag ser det franska kontorets sociala bostadshus, som snarare präglas av en massiv monoton estetik, känns de orden motsägelsefulla. Ett skal som inspirerats av Chanel-väskans rutsydda mönster räcker liksom inte för att det ska kännas lyxigt. Och vad gäller människors behov var det väl inte helt rätt tänkt att rita in ett garage i ett hus där de boende inte har råd med bilar? Det fick en ny funktion, berättar Dominique Marrec glatt, nu leker barnen där!
Trots detta är det spännande att se hur moderna fastigheter kan passas in i en gammal stadsstruktur, här i bakelsen Paris. Och visst är landskapet i det gigantiska kontorshuset Centre de Recherche EDF ett styrkeprov från arkitekternas sida. Det finurliga systemet ger de anställda de privata kontor de önskat utan att öppna ytor för samarbeten och möten går förlorade. Hemligheten är en plan som bygger på cirkulära former, i motsats till den gängse linjära.
Rebecka Gordan