Yttrande över Byggkommissionens betänkande "Skärpning gubbar" (SOU 2002:115)
Finansdepartementet
103 33 Stockholm
Stockholm 2003-04-24
Sveriges Arkitekter får härmed lämna yttrande över Byggkommissionens betänkande ”Skärpning gubbar” (SOU 2002:115)
Sveriges Arkitekter är intresseorganisation för landets arkitekter, inredningsarkitekter, landskapsarkitekter och fysiska planerare. Förbundets medlemmar är anställda i privat och offentlig tjänst samt verksamma som egna företagare. Medlemmarna återfinns i skilda roller inom planeringens, byggandets och förvaltningens samtliga led. Det ger förutsättningar för att, i detta sammanhang, ge ett helhetsperspektiv på planeringens och byggandets processer.
Den absoluta merparten av svenska byggnads- och anläggningsprojekt tillkommer under aktiv medverkan av och är beroende av professionella insatser av arkitekter och planerare som återfinns som medlemmar i Sveriges Arkitekter.
Sveriges Arkitekter har stiftats av de tidigare organisationerna ArkitektFörbundet, Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR), Svenska Inredningsarkitekters Riksförbund (SIR), Landskapsarkitekternas Riksförbund (LAR) och Fysiska Planerares Riksförbund (FPR), vilka alla avvecklades i samband med bildandet av Sveriges Arkitekter den 1 juli 2002.
Sveriges Arkitekter har drygt 9000 medlemmar och organiserar 95 % av de högskoleutbildade och yrkesverksamma arkitekterna, inredningsarkitekterna, landskapsarkitekterna och fysiska planerarna.
Mer information om Sveriges Arkitekter och de olika arkitektprofessionerna finns på www.arkitekt.se.
Sveriges Arkitekter lämnar i det följande en rad förslag syftande till bättre byggprocesser, förbättrad kvalitet i byggandet och bättre utnyttjande av kompetensen hos byggandets aktörer.
Vi inleder dock vårt yttrande med allmänna synpunkter inom följande områden
Byggkommissionen har, utifrån flera utgångspunkter, pekat på behovet av en reformering av byggsektorn. Sveriges Arkitekter instämmer i de övergripande bedömningar kommissionen gör och anser att nya samarbetsformer, ökad öppenhet, förändrade upphandlingsförfaranden och en starkare byggherrestyrning är hörnpelare på vilka en sådan förändringsprocess måste vila.
Sveriges Arkitekter delar också uppfattningen att det primärt är aktörerna själva som måste leverera de avgörande bidragen till denna förändringsprocess. En ny och bättre fungerande byggprocess måste grundas på aktörernas egna attitydförändringar och en vilja att ändra kulturella beteenden som medverkat till branschens generellt sett svaga förändringsbenägenhet.
Samtidigt behöver byggbranschen utsättas för ett samhälleligt förändringstryck. Det kan främst åstadkommas genom åtgärder som stärker de offentliga byggherrarna i deras roller och som samtidigt medverkar till mer effektiva och kvalitetsfokuserade upphandlings- och styrprocesser.
Sveriges Arkitekter vill på alla tänkbara sätt medverka i ett förändringsarbete som tar sikte på att hålla ihop planerings- och byggprocesserna bättre och som utgår från en uttalad vilja att skärpa kraven på kvalitet och långsiktighet. Framgång i ett sådant förändringsarbete ger med automatik upphov till kostnadsbesparingar och ökar samtidigt effektiviteten och intresset för nya arbetsformer. En god spiral uppkommer.
Sveriges Arkitekter ser redan idag tecken på påtagligt ökat intresse från olika aktörer att ge sina bidrag till ett förändringsarbete. Samtidigt måste framhållas att de olika egenkulturerna i branschen är starka och sannolikt tar lång tid att påverka och ställa om. Ett mer gränsöverskridande arbetssätt håller dock så sakteliga att växa fram på marknaden. För arkitekterna, som själva är verksamma inom ett område där så många discipliner och kunskapsområden vävs samman, är det en självklarhet att ta aktiv del i alla ansatser att arbeta mer gränsöverskridande och med gemensamt sikte på de mål som ställts upp i de processer som skapar vår byggda och anlagda miljö.
Arkitekturens betydelse för den enskilda människan, i den byggda och anlagda miljön, i det enskilda projektet och i samhället i stort kan uttryckas på många olika sätt. Vi nöjer oss här med att hänvisa till en både kortfattad och på sitt sätt heltäckande definition, given av Elias Cornell: Arkitektur är estetisk organisation av praktisk verklighet.
Arkitekturens samhällsbetydelse har lyfts fram inte minst genom tillkomsten av det nationella handlingsprogrammet för arkitektur, formgivning och design. I detta program, antaget av riksdagen 1998, görs en stark markering av arkitekturens betydelse för välfärd, människors välbefinnande, arbetsmiljö och offentlig miljö.
I programmet sägs att statens engagemang i arkitektur, formgivning och design bl a skall ha som mål att kvalitet och skönhetsaspekter inte skall underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.
Dagens byggprocesser lever mycket sällan upp till dessa mål. Generellt kan sägas att sättet att organisera dagens byggprocesser har minskat utrymmet för professionella arkitektinsatser. Det leder till kvalitetsbrister, men också tekniska brister och därmed sammanhängande kostnadsfördyringar. Kortsiktigheten regerar i dag byggprocessen. Detta kan endast åtgärdas med ett starkare samhälls-engagemeng i frågor som rör långsiktig kvalitet. Av central betydelse i det sammanhanget är en tydligare policy för offentliga byggherrar gällande bl a upphandlingsförfaranden, processtyrning och val av entreprenadformer.
Sveriges Arkitekters medlemmar utgör nyckelgrupper i planeringens och byggandets processer. Arkitekter och planerare svarar, med sin kompetens, för avgörande insatser i bygg- och anläggningsprojektens tidiga skeden och under den tidsrymd ett byggnads- eller anläggningsprojekts långsiktiga ekonomi mest låter sig påverkas.
Arkitekter och planerare har traditionellt uppdraget och förtroendet att vara byggherrens sakkunnige. I dialog med denne formuleras projektets programförutsättningar. Här gör arkitekter och planerare värdeskapande insatser som lägger grunden för den fortsatta kedjan av värdeackumulation i byggnader och anläggningar.
Successivt försvagade byggherre- och förvaltarroller och främst det senaste decenniets maktförskjutning från byggherrar till entreprenörer har dock medfört att arkitektens hävdvunna roll som byggherrens förtrogne och sakkunniga rådgivare i många avseenden förändrats. Det är i dag inte ovanligt att arkitekter, främst till följd av att de större entreprenörerna agerar i byggprocessens samtliga led, inte arbetar i direkt interaktion med byggherren och i än mindre utsträckning i kommunikation med konsumenterna – brukarna av färdiga byggnader och anläggningar. Detta är ett av flera exempel på att dagens byggprocesser inte utgår från ett rationellt utnyttjande av de kunskaper och kompetenser olika aktörer besitter.
En byggprocess utgående från ett helhetsperspektiv och konstruktiv samverkan mellan olika aktörer förutsätter mer ansvarstagande och styrande byggherrar. I detta sammanhang måste de statliga byggherrarna vara förebildliga. Sådan förebildlighet måste rymma ett ansvar för att nyttja arkitektkompetensen på ett mer kompetent sätt än idag och även ett ansvar för att bygga in arkitektkompetens i den egna byggherreorganisationen.
Sveriges Arkitekter konstaterar att arkitekternas och planerarnas uppgifter och roller i planerings- och byggprocessen i stort sett inte alls belysts av Byggkommissionen. Någon egentlig beskrivning av arkitektbranschen står inte att finna i kommissionens rapport.
Det faktum att arkitektföretagens roll i processen inte närmare beskrivits vill vi tolka så att kommissionen inte uppfattat det så att arkitekterna primärt utgör en del av den problembeskrivning som kommissionen redovisar. Trots detta menar Sveriges Arkitekter att framställningen vunnit på att ge en mer heltäckande beskrivning av de roller och uppgifter som arkitekter och planerare har i processerna.
Beskrivningen av arkitekter och byggkonsulter som ”ett föreskrivande led” ger en alldeles för snäv och i grunden felaktig bild av de bidrag arkitekter och planerare ger till byggprocessen. Kommissionen beskriver uppgiften som att ”föreskriva, eller föreslå, alternativa produkter eller material i hela byggnaden” innebärande möjlighet att på ett påtagligt sätt bidra till att produktionskostnaderna minskar eller ökar. Det sägs visserligen att arkitekter huvudsakligen svarar för byggnaders estetiska och funktionella utformning, med det redovisas inte hur den process ser ut där arkitekten uttolkar och transformerar allmänna programförutsättningar och önskemål till program, skisser och lösningar på byggherrens problem.
En mer rättvisande och korrekt beskrivning av arkitektens roll och uppgifter är att säga att arkitekten konkretiserar byggherrens önskemål och visioner och redovisar alternativa lösningar och kostnadsnivåer. Alternativen diskuteras med byggherren innan bygget påbörjats så att byggherren kan fatta beslut om lämplig kostnads- och kvalitetsnivå.
Vi är medvetna om att det inte varit en huvuduppgift för kommissionen att beskriva arkitektarbetets roll och betydelse i byggprocessen, men det framstår likväl som en brist att arkitektarbetets avgörande betydelse för byggnaders och anläggningars funktion, ekonomi, miljö och estetik inte givits större utrymme i framställningen.
Arkitektbranschen kännetecknas inte av de problem som i vissa avseenden kommit att framstå som signum för byggsektorn i sin helhet och främst då produktionsledet. I arkitektbranschen finns överhuvudtaget inte de konkurrensbegränsningar som återfinns bland byggföretagen. Tvärtom får konkurrensen bland arkitektföretagen beskrivas som mördande. Förutsättningar för kartellbildning och konkurrensbegränsande åtgärder existerar överhuvudtaget inte i arkitektsektorn. Beställare av arkitekttjänster har normalt ett stort antal aktörer att välja emellan. Vid offentlig upphandling av arkitekttjänster och vid formgivningstävlingar kan intressenter och deltagare inte sällan räknas i hundratal.
Denna situation leder visserligen till kortsiktigt låga projekteringskostnader men riskerar att på sikt undergräva byggkonsultbranschen då dålig lönsamhet skapar dåliga arbetsförhållanden och minskar möjligheter till och inte ger incitament till utveckling och kunskapsåterföring.
Inte heller kan det påstås att direkt fusk och uppenbara kompetens-brister utgör karakteristika för arkitektbranschen. Arkitekterna har i allt väsentligt förblivit inom sitt traditionella kunskaps- och kompetensområde medan de största entreprenörerna lämnat, eller valt bort, sin byggmästarroll till förmån för en mer lönsam admini-strerande och processtyrande roll som griper över de flesta led i byggprocessen. Det är uppenbart det senaste decenniets upplösning av byggandets traditionella rollfördelning, tillsammans med försvagad byggherrekompetens, utgör viktiga förklaringar till branschens tillkortakommanden under senare år.
Det är otvistigt att byggandets processer måste förändras. Det innebär, sannolikt i en rad avseenden, behov av nya och förändrade roller. Framförallt är det dock viktigt att åstadkomma processer där de olika aktörerna kan bära upp sina roller på ett kompetent sätt och interagera med övriga aktörer i en förtroendebaserad process. Det förutsätter aktörer som vårdar sin egen kunskapsutveckling mer än sin strävan att positionera sig i byggprocessen.
Kvalitetsbrister finns förstås i byggsektorns samtliga led och det är oomstritt att projekteringsfel i senare skeden kan ge upphov till betydande skadehändelser och störningsmoment. Samtidigt måste det framhållas att projekteringsfel i normalfallet hinner rättas till innan faktisk skada uppkommer. Det förekommer naturligtvis också att fel inte blir reglerade och att talan inte förs bakåt i ledet till projektörerna.
Det torde mot denna bakgrund vara i det närmaste ogörligt att bilda sig en uppfattning om den samlade kostnadsfördyring som projekteringsfelen står för. De uppgifter som förekommer i debatten utgår från en inte helt tydlig distinktion mellan begreppen fel och skada – två helt väsensskilda begrepp. Sveriges Arkitekter har en konsultansvarsförsäkring som tecknats av över 800 arkitektföretag. Under en lång följd av år har det kunnat konstateras att de skadevållande projekteringsfelen i försäkringen inte överstiger kostnaderna för inbrottsskadorna, enkannerligen datorstölder. Visserligen är sådana frekventa i vårt samhälle men det inses lätt att kostnaderna inte tillnärmelsevis uppgår till sådana belopp som figurerar i debatten om projekteringsfelens betydelse för byggandets kostnadsutveckling.
Självfallet ger skadevållande projekteringsfel sitt bidrag till en allmän och oacceptabel kostnadsfördyring i byggprocessen. Sannolikt kan dock merparten av alla kostnadsfördyringar i byggprocessen primärt härledas till attitydmässiga och kulturellt betingade hanteringssätt av olika brister och tillkortakommanden. När fel och brister skyls hellre än att orsaker åtgärdas handlar det om genomgående systemfel som i grunden är kostnadsdrivande. Kontinuerlig uppföljning och en ökad närhet mellan projektering och produktion är vad som i första hand behövs för att eliminera sådana systemfel.
Inte heller utgör utnyttjandet av svart arbetskraft något mer påtagligt problem i arkitektbranschen än i andra delar av samhällslivet. Tvärtom framstår såväl intresse som utrymme för anlitande av svart arbetskraft som obefintligt i arkitektbranschen. Det är helt enkelt ett icke-problem.
Det är mot denna bakgrund uppseendeväckande att Byggkommissionen föreslår att reglerna om obligatoriskt entreprenadavdrag och entreprenadkonton även ska omfatta ”ritning och projektering”, d v s renodlat arkitekt – och konsultarbete vid sidan av det fysiska byggnads- och anläggningsarbetet. Byggkommissionen har här gjort sig skyldig till en allvarlig missbedömning. Förslaget måste omgående korrigeras och kan under inga omständigheter tillåtas bli gällande rätt.
De förutsättningar som skapar utrymme för anlitande av svart arbetskraft, de långa entreprenadkedjorna, existerar inte inom arkitektområdet. Kommissionen har i detta avseende inte analyserat de skilda branschstrukturerna tillräckligt. Det handlar om väsensskilda branscher. Det är ett allvarligt misstag att klumpa samman dessa.
Obligatoriskt entreprenadavdrag kan vara motiverat för att komma till rätta med skattemoralen inom produktionsledet, men förslaget saknar varje tillstymmelse av relevans för den verksamhet som renodlade arkitekt- och konsultföretag bedriver. Att pådyvla en i dessa avseenden skötsam bransch regler som motiveras av fusk inom en helt annan sektor saknar, enligt förbundets förmenande, all rimlighet. Verksamhet som ”ritning och projektering” bör under inga omständigheter omfattas av de föreslagna reglerna om obligatoriskt entreprenadavdrag.
Byggsektorns uppenbara tillkortakommanden kan i allt väsentligt härledas till dåligt organiserade byggprocesser. Den successiva försvagningen av byggherrekompetensen under det senaste decenniet är en av flera anledningar härtill, vilket även kommissionen påpekar. Den part som sökt fylla det tomrum tidigare starkare byggherrar lämnat efter sig – de större entreprenörerna – har inte alltid visat sig besitta den managementkompetens som erfordras för att lägga upp och genomföra byggprocesserna på ett sätt som eliminerar felaktigheter och brister och ger en grundval för ett kostnadseffektivt byggande. Ett skäl till detta är rollupplösningen i byggandet, där de större entreprenörerna numera kontrollerar flertalet led i byggprocessen med åtföljande svårigheter att primärt fokusera på det som ursprungligen varit deras huvuduppgift, att bygga.
Dåligt organiserade byggprocesser skapar ett osäkert kunskapsläge i projekteringsorganisationen, som hela tiden skall nyskapas inför kommande projekt. Därmed uppstår en konsekvent brist på systematisk kunskapsåterföring från ett projekt till ett annat.
Det är idag inte ovanligt att ett byggprojekt sätts igång utan heltäckande beskrivning och strukturering av den åtföljande processen. Igångsättning kan ske utan att det planerats vilka beslut som måste fattas och hur detta dokumenteras i tidplaner.
Det är heller inte ovanligt att byggherren, när processen startar, övergår till en tämligen passiv konsumentroll istället för att fungera som engagerad byggherre med kontinuerlig dialog med dem som anlitats för olika uppgifter. Det saknas i många byggprojekt en strukturerad övergripande styrning och ledning av projektet från byggherrens sida. Detta medför att de olika medverkandes kompetens inte utnyttjas fullt ut för projektets bästa. Det leder också till ett ineffektivt nyttjande av projekttiden och bristande flexibilitet. Förändringar blir dyra och leder till konflikter.
Inte alltid dokumenteras projektets målsättningar i ett program. Det ställs inte krav på att de som anlitas för olika uppgifter redan från början skall samlas kring ett samförstånd kring projektets slutmål. Effekten av detta blir inte sällan att olika aktörer arbetar mot sina egna delmål med konsekvens att projektets belastas med diverse suboptimeringar och att de olika aktörerna inte uppnår samförstånd om de bärande målen. Redan från starten av processen grundläggs dåliga relationer mellan de medverkande.
Alla beskrivningar av bristerna i dagens byggprocesser tenderar till att bli generaliserande och ge utrymme för en del överdrifter. Trots alla konstaterade brister i fråga om kvalitet, kostnadseffektivitet och kompetens är det mesta av det som idag byggs och anläggs av god kvalitet och producerat till internationellt sett rimliga priser. För att kunna beskriva sektorns mer grundläggande problem måste dock vissa generaliseringar tillåtas. Det görs i det följande.
Dagens byggprocess utgår huvudsakligen från ett linjärt synsätt. En efter en passerar olika aktörer revy och gör sin insats. Likt ett löpande band flyttas resultaten fram i kedjan. Processen kan därvidlag liknas vid ett stafettlopp.
Interaktionen mellan olika aktörer är kraftigt begränsad och ibland helt frånvarande. Många aktörer träffas aldrig. Förändringar i tidigare aktörers förslag genomförs av dem som kommer in senare och efter det för stunden aktuella perspektivet. Förutom risken för supoptimeringar lämnar processen även öppningar för att genomföra förändringar som mer gagnar enskilda aktörers egenintresse än projektet. Fokus riktas mot det enskilda kontraktet, inte mot projektets affärsidé och mål. Processen skapar gedigen grogrund för fördomar och förutfattade meningar om de olika aktörerna kompetenser och bidrag till slutresultatet.
Allt detta skapar frustration och misstroende. Andra aktörer ses snarare som ett problem än som en tillgång. Fokus styrs mot att hålla den egna ryggen fri vilket skapar en grogrund för att egna tillkortakommanden lättare skylls på andra. Det blir då viktigare att flytta ansvaret till någon annan än att klara upp problemet.
I sådana arbetsprocesser går stolthet och arbetstillfredsställelse lätt förlorade. Bristen på input från övriga aktörer leder till att var och en gör det man alltid gjort utan att ifrågasätta, vilket är utvecklingshämmande för processerna. Det blir i sådana processer viktigt att köpa så billigt som möjligt, i kronor och ören räknat, eftersom detta skenbart är det enda sättet att påverka kostnaderna. Konkurrens med i grunden fullständigt likartade produkter leder till en marknad där prissamverkan eller försäljning av mesta möjliga tid blir till synes verkningsfulla sätt att upprätthålla en rimlig prisnivå på.
Den ovan beskrivningen främjar inte kunskapsutveckling och optimalt tillvaratagande av de olika aktörernas kompetenser. Branschen får problem med stigande kostnader (relativt andra produktionsprocesser) och de besparingar som görs sker på bekostnad av kvalitet.
Utan utveckling sker ingen produktivitetshöjning. Utveckling bygger i mångt och mycket på gränsöverskridande och nytänkande, vilket i sin tur förutsätter samverkan, baserad på förtroende. Saknas förtroende finns ingen grund för samverkan.
Idag efterfrågas nya former för samverkan. Målet med samverkan är i första hand bättre kostnadsstyrning och en utveckling som leder till ökad kostnadseffektivitet där en given summa pengar räcker till mer. I princip måste processen byggas upp kring mål i fråga om innehåll, funktion och form samt möjligheter och kostnader för att uppnå dessa mål.
I den något generaliserade processbeskrivningen ovan saknas det samförstånd och det förtroende som behövs för att uppnå ett gott slutresultat. En tidig grund för ett bra organisationsklimat går då inte att lägga. Detta har många upptäckt och tagit till intäkt för att hitta nya ingångar till tidigt samförstånd kring projektets övergripande mål. Flertalet sådana ansatser till nytänkande samlas i dag under rubriken partnering, utan att det närmare definieras vad en process byggd på sk partnering innebär. Det går därmed inte att bilda sig en klar uppfattning om vad olika parter avser när man använder begreppet.
I USA och Storbritannien avses med partnering en process där alla olika aktörer samlas för en genomgång av och säkerställande av ett samförstånd kring projektets övergripande mål. Förtroendeskapande åtgärder är ett väsentligt inslag i en sådan process – parterna skall tidigt se fördelarna att nyttja varandras olikartade kompetenser och inse att en effektiv samordning av dessa leder till bästa totalresultat. I processen ingår då som ett ofrånkomligt moment att pröva både sin egen och andras roller. Lika viktigt är att bearbeta de förutfattade meningar som kan finnas om andra aktörers kompetens och inställning till sin medverkan i processen. Alla parter, byggherre, arkitekt och andra konsulter samt entreprenör är normalt involverade i en sådan partneringprocess.
Det kan på goda grunder ifrågasättas om det är denna form av övergripande samverkansinsats man syftar på i den svenska debatten om partnering. Åtminstone de större entreprenörerna tycks mena att partnering innebär att det är just byggherren och entreprenören som skall vara partners, medan övriga aktörer ställs utanför. Denna form av projektpartnering innebär inte något nytänkande. Snarare handlar det om att klistra en ny etikett på en process som inte fungerar särskilt bra idag.
I den svenska debatten har inte gjorts åtskillnad mellan projektanknuten, mer tillfällig partnering, och strategisk partnering som avser längre relationer mellan flera parter. Strategisk partnering förutsätter mer öppna avtalsrelationer än de som är förhärskande inom byggsektorn idag. Hur sådana skall kunna åstadkommas har inte diskuterats och uppenbara problem ligger i det faktum att effekten kan bli ännu mindre priskonkurrens, vilket knappast är vad byggsektorn behöver. Processer utgående från partnering minskar dessutom, per definition, utrymmet för nya aktörer att komma fram. Det är också en öppen fråga hur kvalitets- och kostnadsstyrning skall fungera i mer öppna avtalsrelationer.
Samtidigt måste framhållas att strategisk partnering, åtminstone teoretiskt, kan medverka till att undvika att alla nya byggprocesser måste starta från ett vitt papper. I detta faktum ligger naturligen en potential till effektivisering och kostnadsbesparing. Strategisk partnering vore sannolikt intressant på en marknad som präglas av effektiv konkurrens. På en konkurrenshämmad marknad kan dock strategisk partnering bidra till att förvärra strukturella problem. Till detta måste även läggas de uppenbara hinder som LOU ger för att utveckla partneringbegreppet inom den offentliga sektorns byggprocesser.
Sveriges Arkitekter anser att det finns ett antal grundläggande frågor kring begreppet partnering som behöver belysas ytterligare. det är alltför lättvindigt att skriva ut partnering som mirakelmedicin för att bota en byggprocess med tydliga sjukdomsinslag.
Om begreppet partnering skall diskuteras på allvar får det förutsättas att begreppet också står för alla parters beredvillighet att diskutera och pröva sina egna positioner och sitt inflytande över byggprocessen. Sveriges Arkitekter hänvisar, i fråga om partnering, till bifogade artikel med åtföljande annonser.
Byggkommissionen gör i sin analys av de förändrade styrkeförhållan-dena i byggprocessen följande kommentar: ”Det allmännas roll i byggandet har också på många sätt förändrats under den senaste tjugoårsperioden. Dessa förändringar har dock inte alltid varit ägnade att motverka den balansförskjutning som skett mellan byggherrar och entreprenörer.” (sid 90)
Det citerade stycket vittnar om att Byggkommissionen insett att en rad politiska beslut rörande bygg- och bostadssektorn bidragit till uppkomsten av strukturella problem inom branschen, bl a de största entreprenörernas dominerande marknadsställning, de försvagade byggherrarna och den bristande konkurrensen främst gällande byggentreprenader och marknaden för byggmaterial. Frågan är dock om ansvaret för svagt konkurrenstryck skall läggas hos branschens egna aktörer eller om det skall sökas på annat håll.
Det allmänna har rimligtvis ett övergripande ansvar för att konkurrensen fungerar på marknaden och att förhindra att ett fåtal aktörer bestämmer prisvillkoren. Samhället kan, med stöd av gällande konkurrenslagstiftning, direkt påverka förutsättningarna för konkurrens och prisbildning. Historiskt har samhällets agerande i dessa frågor lämnat mycket i övrigt att önska. Byggkommissionens rapport hade vunnit på om dessa samband belysts på ett tydligare sätt.
Tillämpning av lagen om offentlig upphandling (LOU) förutsätter, vid upphandling av arkitekttjänster, en särskilt krävande värdering av kompetens, kapacitet och lämplighet för uppgiften i relation till offererat pris. Lågt pris kan likaväl betyda dyrare och sämre produkt som billig och bra. En god sentens lyder: Quality is long remembered after price is forgotten.
Offentlig upphandling av arkitekttjänster tenderar att fokusera alltför ensidigt på priset på bekostnad av utvärderingskriterier som kompetens, lämplighet och erfarenhet. Inte sällan efterfrågas timpriser, en helt ovidkommande måttstock för att mäta värdet av en timmes arkitektarbete. Den prisfokusering på arkitekt- och liknande konsulttjänster som lagen medfört kvalitetsförluster som mer än väl torde överväga fördelarna för de offentliga upphandlarna med ökad konkurrensutsättning.
Merparten av de offentliga upphandlingarna av arkitekttjänster ligger under de s.k. tröskelvärdena. Här finns utrymme i den svenska lagstiftningen för att skapa mer intelligenta upphandlingsformer när det gäller kreativa tjänster med stort kunskapsinnehåll. Gällande lagstiftning ger också upphandlarna möjligheter att t ex använda sig av formgivningstävling eller tvåkuvertsystem med kvalitetströskel – två förfaranden som eliminerar ensidig prisfokusering.
Utöver vad som ovan framförts lämnar Sveriges Arkitekter följande förslag och kommentarer till Byggkommissionens förslag.
Sveriges Arkitekter anser sammanfattningsvis
Att Byggkommissionen gjort en förtjänstfull analys av framförallt produktionsledets roll i byggprocessen och samtidigt uppmärksammat effekterna av den försvagade byggherrerollen. Samtidigt utgör genomgången med nödvändighet en förhållandevis ytlig beskrivning av byggsektorns sätt att fungera. I flera olika avseenden behöver analysen fördjupas av såväl samhällets som branschens eget ansvar för de branschförhållanden som det finns anledning att närmare skärskåda. Utifrån en sådan analys kan kraven på en bättre fungerande framtida byggprocess formuleras med större skärpa än vad som är möjligt med utgångspunkt från Byggkommissionens förslag.
Att förslaget om obligatoriskt entreprenadavdrag också skall omfatta projekteringsverksamhet bestämt måste avstyrkas. Sådana förslag bör förbehållas branscher där problem med anlitande av svart arbetskraft och undanhållande av skatter förekommer, vilket enligt kommis-sionens egen uppfattning i första hand gäller entreprenörs- och montagebranscherna. Att utsträcka dessa tilltänkta regler, dessutom utan att förebringa skäl för detta, till en bransch som saknar de av kommissionen beskrivna problemen, finner Sveriges Arkitekter anmärkningsvärt. Sveriges Arkitekter ställer sig därför helt avvisande till förslaget i denna del och hänvisar i övrigt till vad som inledningsvis sagts i denna fråga.
Att förslaget om att utreda förutsättningarna för en lag med minimiregler för ansvar för byggfel kan tillstyrkas. Dock måste i ett sådant sammanhang försäkringsaspekterna studeras särskilt. Det föreligger redan idag svårigheter för företagen att i vissa sammanhang få teckna försäkring. Ett eventuellt utökat ansvar förutsätter en marknad som kan erbjuda erfoderligt försäkringsskydd. Det är tveksamt om vi har den marknaden idag.
Att det saknas ett konsumentperspektiv inom byggsektorn, vilket förstärks genom maktförskjutningen från byggherrarna till de stora entreprenörsföretagen. Konsumenterna saknar idag direkta företrädare för sina intressen i fråga om miljö, kvalitet och kostnader i byggda och anlagda miljöer. Det går inte att bortse ifrån att avsaknaden av konsument- eller brukarinflytande bidrar till att kvalitets- och kostnadsfrågor inom byggsektorn inte hanteras på ett sätt som är legio inom annan producerande verksamhet där producentledet direkt påverkas av och får anpassa sig till konsumentkrav och konsumentpreferenser.
Sveriges Arkitekter föreslår i detta avseende att Boverket, i samråd med Konsumentverket, och i samverkan med de statliga byggherrarna ges ett särskilt uppdrag att framlägga förslag innebärande ett förstärkt konsumentskydd när det gäller offentligt bedrivet, genererat eller finansierat byggande. Härvidlag bör särskilt beaktas konsumentskyddet i samband med bostadsbyggande för omedelbar försäljning.
Att arkitekternas roll i byggprocessen enbart berörts perifert i Byggkommissionens rapport, varför det saknas en beskrivning av arkitekternas möjligheter att genom ett kvalificerat arkitektarbete påverka såväl kvalitets- som kostnads- och miljöaspekter i det som anläggs, byggs och inreds.
Sveriges Arkitekter anser att Byggkommissionen borde ha fullföljer sina konstateranden om arkitekters och andra byggkonsulters ställning i byggprocessen och utifrån dessa dragit slutsatser om vad som bör ändras och tillföras dagens haltande byggprocesser. Kommissionen konstaterar, helt riktigt, att det är i programskedet och i det tidiga projekteringsskedet det fattas beslut som får en avgörande betydelse både för produktionskostnaden och för byggnadsverkets kvalitet, långsiktiga hållbarhet samt kostnader för drift och förvaltning. Det är i detaljplaneskedet och i tidiga projekteringsskeden möjligheten är störst att påverka projektets avgörande egenskaper.
Kommissionen konstaterar att det mot denna bakgrund kan förväntas att större resurser skulle satsas i de tidiga skedena i byggprocessen. Istället, noterar kommissionen, har målsättningen blivit den motsatta. Det sätts av allt kortare tid för projektering i relation till projektens storlek och arkitekter ges inte tillfälle och möjlighet att fullt ut använda sin kompetens.
Där upphör kommissionens analys. Några slutsatser av att bygg-processen bedrivs så uppenbart oförnuftigt och kostnadsfördyrande dras inte. Det hade varit motiverat att tillföra några reflektioner kring hur ett alltmer passivt och kompetenssvagt byggherreagerande leder till upphandlingsförfaranden och entreprenadformer som motverkar ett effektivt utnyttjande av arkitektkompetensen i byggprocessen.
Sveriges Arkitekter anser att det, i anslutning till nu aktualiserad utveckling av det av riksdagen antagna nationella handlingsprogrammet för arkitektur, formgivning och design bör ges ett regeringsuppdrag till Boverket och Statens Fastighetsverk att i samråd med Sveriges Arkitekter föreslå åtgärder som är ägnade att ge utrymme för en ökad resurs- och kompetensanvändning i byggprocessens programskede och i tidiga projekteringsskeden, allt syftande till bättre slutkvalitet, långsiktig hållbarhet och minskade kostnader för drift och underhåll av färdiga byggnader och anläggningar.
Att arkitekten i dag alltför sällan har möjlighet att verka som ansvarig för helheten när det gäller kvalitet och mål för projektet. Arkitektens främsta kompetens ligger i att, utifrån byggherrens övergripande intentioner, väga samman funktion, design, teknik och ekonomi på ett så optimalt sätt som möjligt. Under projekteringsarbetet drivs en successiv diskussion om vägval, där arkitektens lösningar och förslag prövas mot byggherrens förväntningar och övriga konsulters tekniska system. När bygget därefter startar inleds många gånger en helt annan procedur där tidigare överenskommelser och överväganden inte längre visar sig gälla. Allt kan nu ifrågasättas, allt kan bytas ut och så sker också av entreprenörer som inte upplever sig ha något ansvar för det kvalitativa slutresultatet. Byggherren har tappat greppet. Ingen tar hand om helheten och ingen har det samlade greppet. Byggherrens sakkunnige rådgivare och förtrogne, arkitekten, är sedan länge bortkopplad eller, om arkitekten arbetar på uppdrag av entrepre-nören, förbjuden att prata med någon annan än entreprenörens projektledare. Det finns många goda processer som inte ser ut på det här sättet, men tyvärr alltför många som gör det vilket räcker för att sätta en stämpel på branschen såsom präglad mer av slutenhet än öppenhet och misstroende mer än förtroende.
Att en byggprocess måste skapas där alla får spela sina roller i processen utan att ständigt utsättas för olika inskränkningar och ifrågasättanden. Av byggherren måste krävas att han ska ta makten över sitt bygge, vara en vaken och kunnig beställare och inte, så fort processen startat, övergår till att vara passiv konsument. Den av byggherren utvalda arkitekten skall ges förtroende att vara arkitekt fullt ut. Byggherren skall ställa sig bakom den projekterade bygghandlingen och självfallet kräva att entreprenören följer denna och inte genom egna påkomna avvikelser vänder upp och ned på allting.
Sveriges Arkitekter tillstyrker, med hänvisning till vad som ovan sagts, förslaget att Statens Fastighetsverk skall få i uppdrag att, i samråd med andra statliga byggherrar och förvaltare, utarbeta en allmän statlig byggherrepolicy.
En sådan policy bör omfatta alla offentliga byggherrar, dvs. även de kommunala och landstingskommunala, som bör intresseras för att deltaga i ett arbete som syftar till att utveckla en förebildlig offentlig byggherrepolicy.
Sveriges Arkitekter anser att en sådan offentlig byggherrepolicy skall tydliggöra byggherrens ansvar för att planera sina byggprocesser så att ett konsekvent och tydligt byggherreinflytande över hela bygg-processen kan säkerställas. Arkitekten skall i dessa processer ges en roll som byggherrens sakkunnige och få tillfälle att medverka med sin sakkunskap i byggprocessens samtliga skeden. Arkitekten skall inte ständigt riskera att bli utbytt i en sönderstyckad upphandlingsprocess och plötsliga skiften av entreprenadformer. Offentliga byggherrar bör härvidlag utnyttja de möjligheter LOU ger att planera sammanhållna planerings- och byggprocesser. Samma regler skall tillämpas vid övrigt offentligt initierat eller finansierat byggande och anläggande.
Statliga byggherrar skall, i sin egen byggherreorganisation, ha tillgång till tillräcklig arkitektkompetens för att klara verksamhetsplanering och programbeskrivning så att bygg- och anläggningsprojekt kan styras mot uppställda mål och med en effektivt utnyttjande av de olika samverkande kompetenser som måste samverka för att nå detta mål.
Statliga byggherrar som inte säkerställt denna kompetens i sin egen organisation skall uppmanas att åtgärda detta. Boverket bör ges i uppdrag att granska de statliga byggherrarna härvidlag.
Att förslaget om en byggherreutbildning på högskolenivå kan tillstyrkas. Uppdraget att initiera en sådan utbildning bör dock ges till en vidare krets av statliga byggherrar än till Boverket som kommissionen föreslår.
Att dagens byggprocesser inte baserar sig på samverkan och förtroende. Upphandlings- och styrprocesser fungerar bristfälligt i byggsektorn och måste ersättas med former som är transparanta och bygger på förtroende för varandras erfarenheter och kompetenser. Det är byggherrens uppgift att kräva sådana processer och alla andras ansvar att medverka.
Dagens byggprocesser bygger på suboptimering och består i sig av flera små processer som har olika mål och inte är sinsemellan samordnade. Varje delprocess har sin egen rapportering och egna konton som inte samverkar med andra delprocessers konton. Varje konto optimeras för sig och beslutsfattandet utgår endast från det egna kontot och utan hänsynstagande till samordning eller ansvar för helheten.
Flertalet byggprocesser kan beskrivas som stafettlopp med avgränsade skeden som inte uppmuntrar till en konstruktiv samverkan mellan parterna i processen. Flertalet byggprocesser startas utan en grundläggande gemensam målformulering som kan omfattas av dem som kommer att medverka i processen. Avsaknaden av initial målformulering i byggprocessen medverkar till att de olika aktörerna inte i tillräcklig utsträckning förstår varandras förutsättningar och projektets övergripande mål. Stafettloppet fokuserar på delmål istället för det samlande, gemensamma målet.
Byggbranschens upphandlingsförfaranden och kontraktsmodeller är i grunden inte förtroendeskapande utan ger upphov till beteenden och attityder som går stick i stäv med vardagliga mänskliga uppfattningar om hur en samverkan byggd på förtroende bör gå till.
Sveriges Arkitekter anser, med hänvisning till vad som ovan sagts, att det i en statlig policy för byggherreuppdraget skall ingå krav på en uppläggning av byggprocessen som utgår från samverkan och förtroende och som i möjligaste mån kan medverka till att eliminera ovan beskrivna problem. En sådan statlig byggherrepolicy bör också inrymma förslag till upphandlingsförfaranden och val av entreprena-dformer som säkerställer att uppställda kvalitetsmål för ett byggnads- eller anläggningsprojekt uppfylls.
Sveriges Arkitekter anser vidare att krav, motsvarande de som framgent kan komma att gälla för statliga byggherrar, även skall ställas på andra byggherrar som på olika sätt nyttiggör sig offentliga bidrag för sin byggverksamhet. Det kan t e x gälla kommunala byggherrar som för sitt bostadsbyggande tar emot statliga bidrag eller subventioner.
Att fastighetsmarknaden blivit en alltmer marknadsstyrd, kortsiktig spelplan där de olika aktörernas beteenden drivs av alltmer kortsiktiga ekonomiska överväganden. Företag hyr istället för att äga för att snabbt kunna flytta, krympa eller växa. Alltfler byggherrar ser sitt ägande av fastigheter primärt som en förhållandevis kortsiktig placering. Under senare tid har internationella aktörer, främst då internationellt verksamma fastighetsplacerande fonder, övertagit ägandet av betydande delar av det kommersiella fastighetsbeståndet i Sverige. Långsiktiga värden, samhällsekonomiska och andra, ryms inte normalt i de kalkyler på basis av vilka dessa aktörer gör sina placeringsval.
Sveriges Arkitekter anser att den således beskrivna utvecklingen delvis skapar nya förutsättningar för planeringens, byggandets och förvaltningens processer som bör uppmärksammas i följduppdrag till de övriga uppdrag kommissionen föreslår till de myndigheter som på olika sätt har uppgift att företräda det allmännas intressen i frågor om planering och byggande.
Att privatiseringen av kontrollsystemen i byggsektorn falerat. Dagens modell med egenkontroll hos byggherren och fristående kvalitets-ansvariga fungerar inte. Kvalitetskontrollen med kvalitetslednings-system och ISO-certifiering har inte medfört att byggfelen minskat.
Sveriges Arkitekter anser att det mot denna bakgrund nödvändigt är att utveckla ett kontrollsystem för byggherreuppdraget som är verksamt innan allt är projekterat och upphandlat och samtidigt utveckla ett sanktionssystem som inte ensidigt faller ut på utföraren när allt är klart (byggt). Den nyligen tillsatta PBL-kommittén bör få ett särskilt uppdrag att utreda och föreslå införande av ett sådant kontrollsystem som kan utgöra en förbättring av dagens system med kontrollplaner, kvalitetsansvariga och byggnadsnämndens mer begränsade tillsynsansvar.
Idag finns endast ytterst svaga, i princip helt försumbara, sanktioner efteråt som regleringsverktyg. Efter avvecklingen av det allmännas kontrollinstrument har byggherren ansvar för kontrollen av att samhällskraven uppfylls. Det innebär att det förutsätts att byggherren själv ska förstå och ta ställning till vad som behövs i fråga om organisation, arbetsprocess och definition av slutprodukten. Det är dock ett generellt branschproblem att många byggherrar, efter slimning av organisationer och outsourcing, är kompetenssvaga i dessa avseenden.
Att det är en angelägen uppgift för samhället att formulera kompetenskrav för olika roller och uppgifter i byggprocessen.
Sveriges Arkitekter anser att kompetenskrav bör redovisas och avkrävas dem som deltar i fastighetsutveckling, projektering och byggande. Uppställda kompetenskrav bör kopplas till ansvar och mandat att utverka inflytande i byggprocessen.
Allmänt sett kan jämförelse göras med den licensiering i form av ett ”mäklarkörkort” som införts för personal som är sysselsatta med rådgivning inom finanssektorn. Även motsvarande regelverk för fastighetsmäklare tas med som jämförelse. Utgångspunkten för dessa kompetenssäkrande åtgärder är konsumentskyddet. Kompetenskrav och konsumentskydd samspelar inom andra verksamhetsområden, dock inte inom byggsektorn. Det måste åtgärdas med ett nytt regelverk.
Att hela byggprocessen präglas av successiva och sönderstyckade upphandlingar som tränger undan helhetsperspektivet och drar intresset bort ifrån grundläggande syften och motiv bakom en byggnadsinvestering. Ingen tar på sig eller efterfrågar ett helhetsansvar i dessa processer och arkitekter byts ut, ibland flera gånger, i en projektprocess. Det som vid varje sådant enstaka upphandlingstillfälle framstår som en ekonomisk optimering innebär i realiteten kunskapsförluster och bäddar för kvalitetsförluster i de fortsatta processerna.
Att samhället måste vara förebildligt när det gäller att aktivt och målmedvetet skapa alternativ till dagens upphandlingsprocesser.
Sveriges Arkitekter anser, mot bakgrund av vad som ovan sagts, att det vid samhälleligt initierat byggandeskall väljas genomförande-former som behåller kunskapen inom projektet och inom byggherrens organisation. Det finns härvidlag alternativ till totalentreprenader som många gånger överlåter detaljprojektering och kvalitetsval på totalentreprenören i allt för stor utsträckning.
Val av genomförandeform bör också noga övervägas för större projekt där det i Sverige endast finns några få entreprenörer som kan lämna anbud. Stora entreprenader bör delas upp i syfte att öka förutsättningarna till effektiv konkurrens. Val av entreprenadform skall aktivt utgå från en strävan att medverka till ökad konkurrens i utförandeledet.
Att byggherrarna måste bli mer ansvarstagande när det gäller att kräva byggprocesser som genomsyras av gemensam omsorg om slutresultatet.
Sveriges Arkitekter anser att statliga byggherrar måste tillse att arkitekten kommer in tidigt i projektet och får arbeta parallellt med entreprenören under hela processen inklusive uppföljning, utvärdering och brukarkontakter. Skifte av, eller sena val av, entreprenadform får inte innebära utbyte av den arkitekt byggherren valt för uppdraget.
Att arkitektarbetets betydelse under hela byggprocessen måste uppmärksammas mer och värderas bättre. Fallstudier visar att i de fall arkitekten kunnat följa projektet genom hela byggprocessen fick projekten högre arkitektonisk kvalitet till lägre eller samma kostnader som jämförbara projekt där arkitekten inte gavs möjlighet att vara med under hela processen
Att arkitektarbetet inte i något avseende kan separeras från byggprocessen i övrigt, vilket tydligt framgår av rapporten Rethinking construction, som byggkommissionen framhåller som förebildlig. Erfarenheterna av de hundratals demonstrationsprojekt som studerats är att excellence in design is actually part of and totally consistent with process efficiency. God design medverkar till en effektiv byggprocess. Motsatsen gäller också. Ett ofullständigt arkitektarbete, baserat på prispress och brist på kontinuitet i projektet, motverkar en effektiv process.
Sveriges Arkitekter tillstyrker förslaget att utreda hur ett program för utveckling av svensk byggindustri kan utformas med projektet Rethinking Construction som förebild. Vilka som skall leda och styra ett sådant nationellt utvecklingsprojekt kan diskuteras. Aktörernas egen aktiva medverkan är förstås en förutsättning, men minst lika självklart är behovet av extern ledning av part eller parter som besitter god byggherrekompetens och har förmåga att överblicka bygg-processens olika skeden och hur de olika aktörerna förhåller sig till varandra.
Mycket viktigt i sammanhanget är att beakta de helt olikartade förutsättningar och rollfördelningar som gäller på brittisk respektive svensk byggmarknad. Sveriges Arkitekter vill också i sammanhanget hänvisa till vad som både inledningsvis och i bilagt material sägs om överföring till svenska förhållanden av utländska erfarenheter i fråga om partnering.
Att bygginvesteringar i dag i allt för hög grad präglas av ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande, vilket är starkt bidragande orsaker till kvalitets- och kompetensbrister i byggprocesserna. Kortsiktigheten leder till pressade projekterings- och byggtider som inte lämnar utrymme för eftertanke eller för att pröva olika alternativa lösningar och utföranden.
Sveriges Arkitekter anser att samhälleligt finansierade bygginvesteringar måste gynna långsiktigt kvalitets- och resurstänkande och skapa förutsättningar för att långsiktigt fastighetsägande kan bli skattemässigt och ekonomiskt intressant. Samhället bör därför skapa sådana regler och incitament som motiverar kapitalmarknaden att investera i sådant byggande som i ett längre perspektiv är intressant ur avkastningssynpunkt.
Att kreditmarknaden inte tar sitt ansvar genom att begränsa sig till att bedöma låntagarens kreditvärdighet och därmed avstå att bedöma olika projekts ekonomiska bärkraft och realism. Låneinstituten har sannolikt inte heller insett att branschens system för egenkontroll inte fungerar varför fel och tillkortakommanden realt innebär större kreditrisker än vad långivarna bedömer eller tror.
Sveriges Arkitekter föreslår att Boverket tillsammans med övriga berörda statliga myndigheter ges i uppdrag att skapa en dialog med kapitalmarknaden i fråga om kreditgivning till byggsektorn med utgångspunkt från långsiktig hållbarhet, miljöaspekter och effektivt resursutnyttjande.
Att längre garantitider för bygg- och anläggningsentreprenader bör införas. Om branschen inte åstadkommer detta genom frivilliga överenskommelser bör samhället genom statliga krav eller lagstiftning åstadkomma detta.
Att förslaget om upprättande av en bygghaverikommission med uppgift att utreda orsakerna till byggfel i enskilda fall bör avstyrkas. En haverikommission för tankarna till mer akuta och dramatiska olycksförlopp där en snabb och heltäckande undersökning av orsaker och förlopp är påkallad. Det torde i detta sammanhang räcka med det av Byggkommissionen lämnade förslaget om en treårig uppföljning av branschens utpekade problemområden.
Att förslaget med försöksverksamhet i storstadslänen med regional tillsyn bör avstyrkas. Förutsättningar finns knappast att återgå till ett system med större inslag av kontroll genom byggnadsnämndernas försorg. Ett nytt och bättre fungerande kontrollsystem för byggherreuppdraget bör utredas inom ramen för PBL-kommitténs arbete.
Att Byggkommissionens förslag att ge Formas uppdraget att föreslå hur samhällets stöd till FoU inom bygg- och anläggningssektorn bör avstyrkas. I stället förordar Sveriges Arkitekter en lösning i enlighet med följande förslag.
Sveriges Arkitekter delar Byggkommissionens bild av betydande missförhållanden när det gäller forskning, utveckling och kunskapsförmedling i byggsektorn. Implementeringen av befintlig kunskap och forskningsresultat brister idag samtidigt som det behövs en attitydförändring inom sektorn till kunskapsutveckling och kunskapsspridning. När fundamentala misstag begåtts under senare år har det inte alltid kunnat klargöras om orsakerna varit brist på kunskap (dålig erfarenhet och brist på forskning), dåligt överförd kunskap (projekteringsmissar och kompetensförluster i stafettloppet) eller helt enkelt inte tillämpad kunskap (man har struntat i föreskrifter och beskrivningar). Oavsett anledningarna till misstag och brister måste större vikt läggas vid kunskapsuppbyggnad, kunskaps-användning och kunskapsåterföring inom byggsektorn.
Det är mot denna bakgrund angeläget att stödet till forskning och utveckling inom sektorn organiseras och finansieras på ett effektivt sätt.
Det finns också anledning att hänvisa till vad som sägs i det av riksdagen antagna nationella handlingsprogrammet för arkitektur, formgivning och design i detta sammanhang. Där konstateras att forskning och utveckling kring arkitektonisk kvalitet och gestaltning behöver stärkas. Spridning av erfarenheter och nyttiggörande av forskningsresultat behöver öka. Det är dock inte den utvecklingen vi sett under senare år. Snarare har utvecklingen gått i motsatt riktning, d v s bakåt.
Sedan Byggforskningsrådet avvecklades har den svenska byggforskningen ingen tydlig huvudman i regeringskansliet, inget organ som utvecklar gemensam policy och program för byggandets FoU och ingen oberoende FoU-information till bygg- och anläggningssektorn.
Direkt och praktiknära utvecklingsarbete bedrivs direkt i företagen och i fristående organ som t ex Arkitekternas Forsknings- och Utvecklingsstiftelse, Arkus. Detta arbete sker dock med ytterst begränsade ekonomiska resurser och kan på intet sätt möta sektorns samlade behov.
Sveriges Arkitekter anser att det behövs ett nytt och samlat grepp i fråga om byggsektorns FoU-frågor och i frågor som berör branschens kunskapsförsörjning och kunskapsspridning. Ett sådant uppdrag bör inte ligga på Formas mot bakgrund av de direktiv Formas har för sin verksamhet och på den tillämpning Formas utvecklat, utan på en oberoende institution.
Avslutningsvis anser Sveriges Arkitekter
Att byggprocessen måste bedömas i sin helhet, från målformulering till användbart resultat. Därför måste byggandets tillkortakommanden ses i ljuset av ett ibland bristande mål- och programskede men framförallt i ett förvaltningsperspektiv. Nyttan av byggåtgärder framstår först om de leder till ökade funktionella, ekonomiska och estetiska fördelar i förvaltningsskedet. Byggherre- och förvaltarrollerna måste stärkas på ett sådant sätt att dessa kan svara mot samhällets krav på en kompetent och kunskapsbärande bygg- och förvaltningsprocess där beställarintresset inte behöver underordna sig de intressen som utförare och leverantörer har.
Sveriges Arkitekter
Johan Nyrén
Förbundsordförande
Staffan Carenholm
Förbundsdirektör
|