|
Partnering är modeordet för dagen inom byggbranschen. Men det finns all anledning att förhålla sig avvaktande till partnering, skriver Staffan Carenholm.
Byggkommissionens rapport "Skärpning gubbar" är en skarp vidräkning vid byggbranschen i en rad avseenden. Med utgångspunkt från en granskning av konkurrens, kvalitet, kostnader och kompetens i byggsektorn konstaterar kommissionen att sektorn har stora problem på flera områden.
Byggkommissionen lämnar också en rad förslag till åtgärder som är ägnade att komma till rätta med branschens tillkortakommanden. Sveriges Arkitekter har lämnat ett omfattande yttrande över kommissionens förslag, vilket presenteras på annan plats i tidningen. I flera avseenden anser Sveriges Arkitekter att kommissionens förslag inte är tillräckligt konkreta och långtgående. Förbundet anser också att arkitektarbetets betydelse i byggprocessen borde ha belysts mer utförligt av kommissionen.
Samtidigt som Byggkommissionen lämnar ett antal förslag till åtgärder konstaterar man att sektorns olika aktörer har ett betydande eget ansvar för att förbättra förhållandena inom sektorn i olika avseenden. Kommissionen sammanfattar på följande sätt: "Det finns därför anledning att under en tid närmare följa byggsektorns utveckling inom de områden som kommissionen identifierat som problematiska. Av särskilt intresse är resultaten av aktörernas egna åtgärder."
Man kan alltså säga att det finns en samhällelig förväntan på att branschen ska städa framför egen dörr och vidta åtgärder som leder till bättre byggprocesser, högre kvalitet och ökad konkurrens.
Hur svarar då branschen mot sådana förväntningar? Hittills har debatten inte givit några särskilt tydliga besked. Byggentreprenörernas intresseorganisation, Sveriges Byggindustrier, är på krigsstigen när det gäller den föreslagna lagen om obligatoriskt entreprenadavdrag, som innebär att beställaren ska sätta in 40 procent av entreprenörens ersättning på ett konto hos skattemyndigheten. Ersättningen får lyftas av entreprenören när det är säkerställt att svart arbetskraft inte anlitats. Det är klart att ett sådant förslag inte gillas av branschen, men man måste i ärlighetens namn samtidigt säga att branschen haft många år på sig att komma tillrätta med problemet med svart arbetskraft i entreprenadkedjorna.
Inte heller vill entreprenörerna ha längre garantitider, trots att en acceptans av sådana skulle ses som en nog så förtroendeskapande åtgärd.
En förändringsvilja finns nog hos ledningarna i de största entreprenadföretagen, liksom en insikt om att det är klokare att förekomma än att förekommas. Frågan är närmast vilka förändringar man vill medverka till. Det finns inget som tyder på att man på allvar vill vara med att diskutera byggprocesser som också rymmer omprövning av sina egna maktpositioner i processen. Under de senaste 10-15 åren har det skett en enorm maktförskjutning från alltmer resurssvaga byggherrar till de stora entreprenörerna. Dagens svenska byggprocesser styrs av några få stora entreprenörer. Samma företag har under det senaste decenniet i stort sett ensamma tillåtits forma den svenska bostadspolitiken.
Det är en maktförskjutning från byggherrar till entreprenörer och från det offentliga till det privata som saknar motstycke inom bygg- och bostadssektorn. Att samhället, genom en rad politiska beslut, starkt bidragit till denna maktförskjutning har jag tidigare skrivit om.
Det är sannolikt så att byggsektorn åren framöver kommer att ställas inför krav på stora förändringar i fråga om kultur och beteende. På olika sätt tydliggörs nu, genom krav utifrån, att uppträdandet måste förändras. Skadeståndskraven från Konkurrensverket på företagen i asfaltskartellen har chockat entreprenörerna. Skadestånden summerar sig till 1.600 miljoner kr. Tillsammans med aviserade skadestånd från drabbade kommuner kan slutnotan komma att närma sig 2.000 miljoner kr.
Vad har då branschen att erbjuda dem som vill se förändringar? Om man får tro de största entreprenörerna så ska förtroendet restaureras och bättre byggprocesser skapas genom partnering. Genom att byggherre och entreprenör ingår partnerskap ska effektiviteten höjas, kostnader sparas och alla bli vinnare. Är det verkligen så enkelt? Vilka ska få ingå partnerskap med varandra? Och vad betyder partnering egentligen?
NCC har i uppmärksammade annonser lanserat partnering närmast som ett nytt universalmedel som ska ge oss bättre byggprocesser i framtiden. I NCCs annons står två lätt bugande män och tittar varandra i ögonen, försäkrande varandra att partnering bygger på principer om fullständig ärlighet och öppenhet Sådan fullständig ärlighet och öppenhet framställs som ett nytänkande, vilket snarast bekräftar nidbilden av dagens byggbransch.
Det är inte lätt att förhålla sig till NCCs annons. Har reklambyråns i långa stycken bedrövliga text bara slunkit igenom? Eller tror NCC att budskapen är så lättsålda? Eller ser vi möjligtvis "en hel pudel", det vill säga total avbön och en försäkran om att fortsättningsvis är det ett helt nytt förhållningssätt som gäller?
Texten i NCCs annons citeras på nästa uppslag. Låt oss kort analysera några textstycken.
I NCCs annons är aktörerna i byggprocessen reducerade till två, beställaren och byggaren. Det är dessa som ska ingå partnerskap med varandra, vara öppna och ärliga och dela på de vinster denna nya öppenhet och ärlighet ger upphov till. Att byggprocessen förutsätter medverkan från många andra parter, till exempel arkitekterna, och också rymmer en brukaraspekt sägs det inget om.
I annonsen sägs att det finns ett systemfel i byggbranschen som gör att ansvarsfrågor hamnar mellan stolarna. Det ska nu, om man får tro NCCs visioner, lösas med hjälp av sunt förnuft och personligt engagemang. Sådant kan man komma långt med, men ansvarstagande förutsätter onekligen en del annat, inte minst en mer formell juridisk reglering. Det senare har ju entreprenörerna av tradition varit duktiga att bevaka i sina AB-avtal. I AB-kulturen, som entreprenörerna slår vakt om, hamnar inga ansvarfrågor mellan stolarna. Där förutsätts inte heller att byggande ska ske med sunt förnuft och personligt engagemang. Där sägs bara att byggaren ska göra exakt det som står i kontraktet. Så slutsatsen får nog bli att NCC motsäger sig själva när man talar om otydlig ansvarsfördelning som ett problem.
Nu vill också NCC öppna sina böcker för sina beställare och tala om vad man kommer att ta betalt för i varje skede. Det är bra om man menar allvar med att förändra sin dolda prissättning, men först kanske man måste visa att man vill bryta upp rådande strukturer när det gäller bland annat distribution av byggmaterial.
Sveriges Arkitekter har svarat med en "motannons" (se nästa uppslag), som också placerats i tidningen Byggindustrin. Där framhåller vi att partnering måste baseras på förtroende och samverkan mellan alla aktörer i byggprocessen.
Att enbart byggherre och entreprenör ingår partnerskap kommer vare sig förändra eller förbättra byggandet.
Byggkommissionen konstaterar att starka och kompetenta byggherrar är en grundläggande förutsättning för ett lyckat byggprojekt. Samtidigt konstaterar kommissionen att utvecklingen av byggherrerollen har lett till en obalans mellan beställare och byggentreprenörer. En sådan obalans, menar kommissionen, kan leda till att det i allt högre grad är byggherrarnas motparter som bestämmer vad som ska efterfrågas, hur det ska utformas och vad det ska kosta och inte köparna på marknaden.
Om partnering ska bli ett realistiskt alternativ till dagens processer för upphandling och styrning av byggprojekt krävs, som jag ser det, fyra saker:
Ingen av dessa förutsättningar kan anses vara uppfyllda i dag. Därför finns det all anledning att tillsvidare förhålla sig ganska reserverad inför partnering som nyordinerad mirakelmedicin.
|