Av Kerstin Persson
Den moderna svenska handikappolitiken har sina rötter i 1960-talets jämlikhetssträvanden. Synsättet ändrades då från att det var fel på individen till att det var samhället som måste ändras för att passa alla. De funktionshindrades organisationer bidrog starkt till förändringen. Handikappfrågorna blev mer politiska. En liknande utveckling skedde i flera andra länder.
De första bestämmelserna om tillgänglighet för funktionshindrade infördes i den svenska plan-och bygglagstiftningen 1966. Sverige spelade en viktig roll i det internationella samarbetet på handikappområdet. 1993 antog FNs generalförsamling standardregler för att även människor med funktionsnedsättning ska omfattas av delaktighet och jämlikhet. En av reglerna handlar om tillgänglighet i den yttre miljön.
1999 kom den svenska regeringens proposition "Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken" (1999/2000:79). Med den ville regeringen öka takten i arbetet med att förbättra tillgängligheten. Omsorgsperspektivet byttes till ett medborgarperspektiv.
Sedan 2001 säger PBL (17 kap 21a paragraf) att enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet och användbarhet på allmänna platser och i lokaler dit allmänheten har tillträde ska undanröjas.
Boverket har nyligen beslutat om tillämpningsföreskrifter, som börjar gälla så fort regeringen sagt ja. Där definieras enkelt avhjälpta hinder som de som "med hänsyn till nyttan av åtgärderna och förutsättningarna på platsen kan anses rimliga att avhjälpa. De ekonomiska konsekvenserna får inte bli orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren eller näringsidkaren".
Den nya PBL-utredningen ska se över hur handikapprörelsen kan få mer inflytande i plan- och byggprocessen. Det är den enda intresseorganisation som särskilt nämns i direktiven. Utredningen ska också redovisa hur målen för den nationella handikappolitiken beaktas i plan- och byggprocessen. Utredningen ska vara klar 2004.
Lagen kräver tillgänglighet. Ändå byggs otillgängligt. En byggnadsnämndordförande ställde frågan på sin spets under bostadsveckan i Gävle:
- Vilken annan yrkeskår, vilken annan bransch, kan bryta mot lagen?
Handikapprörelsen ses ibland som en "kravmaskin", som påverkar lagstiftningen centralt och är svår att samarbeta med lokalt. Bakom framgångarna ligger långvariga, idoga påtryckningar av traditionellt svenskt slag; uppvaktningar, utredningar och informationskampanjer parade med lokal föreningsverksamhet. Men när det gäller tillgänglighet har succén varit måttlig:
- Vi har varit framgångsrika när det gäller socialförsäkringar, social rätt och utbildningsfrågor. Men det har varit svårt att komma nånstans med tillgänglighetsfrågorna, säger Eva Hersler på RBU, Riksföbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Drygt hälften av alla grundskolor är inte tillgängliga för barn med rörelsehinder. Det ger barnen signaler om att de inte är önskvärda och välkomna.
- Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken är ett exempel där vi lyckats bra, tycker Gunilla Ekvall på Handikappförbundens Samarbetsorgan, HSO, där 37 förbund ingår. Men förslagen är inte genomförda, vi måste fortsätta att trycka på. Ändringen i PBL är ett steg framåt. De nya riktlinjerna för hur myndigheter ska bli tillgängliga likaså. Men funktionskraven har försämrat den fysiska tillgängligheten, anser Gunilla Ekvall.
- Arkitekternas kunskap om och intresse för tillgänglighetsfrågor har tunnats ut. Byggnadsnämndernas tillsyn har blivit sämre och antalet byggnadsinspektörer har minskat. Kommunernas "sakkunniga" kan oftast inget om tillänglighet, de borde certifieras, säger Gunilla Ekvall. HSO hade begärt att få ingå i PBL-kommittén, men fick nej.
DHR, De Handikappades Riksföbund, har gjort en lathund med egna måttkrav, som grundar sig på diskussioner och praktiska prov i hela landet. På deras hemsida kan man även få litteraturtips, www.dhr.se.
- Arkitekter talar inte mycket om tillgänglighet, det anses fult och tråkigt och har för lite glamour. Det är konstigt att så få arkitekter ser möjligheterna i att göra kreativa lösningar, sade DHRs ordförande Karin Westlund under bostadsveckan i Gävle.
Bygg Klokt är ett samarbetsorgan för sex handikapporganisationer som lobbar för tillgänglighet (www.byggklokt.nu). Man har uppvaktat Posten om de otillgängliga nya kontoren och samverkar med Fastighetsverket om Läckö slott till exempel. Nätverket ordnar kurser i tillgänglighet för politiker och kommunalt anställda.
Arkitekt Karin Månsson på Neurologiskt Handikappades Riksförbund, som ingår i Bygg Klokt, har skrivit boken "Bygg för alla". Den innehåller matnyttig läsning även för arkitekter. Hon efterlyser en mer kraftfull lagstiftning med kännbara påföljder. Det skulle dra in arkitekterna i alla delar av processen, anser hon. I USA har rätten att stämma för otillgänglighet lett till stor efterfrågan och produktion av tillgängliga produkter.
- Att rita tillgängligt och användbart är en del av arkitektprofessionen, oavsett om man är intresserad eller inte, understryker Karin Månsson. Arkitekter bör efterfråga tillgängliga produkter inom alla områden.
Byggherren är ansvarig för tillgängligheten, men inget hindrar arkitekten att påpeka om programmet inte följer lagstiftningen om tillgänglighet, fortsätter Karin Månsson. Ingen skulle komma på tanken att krypa under brandskyddsreglerna. Arkitekten kan alltid göra bättre lösningar än normen kräver.
I praktiken avgörs tillgängligheten på det kommunala planet, av politiker, planerare, byggherrar och arkitekter. Kommunala handikappråd är frivilliga att inrätta och ska ge tjänstemän och politiker synpunkter och de funktionshindrade inflytande och insyn.
Stockholm har 34 råd, som antingen är knutna till stadsdelsnämnderna eller till olika facknämnder. "Tyngst" är stadsbyggnadsnämndens handikappråd. Ingrid Dalén har varit dess ordförande sedan starten i mitten av 1990-talet.
- Det är stort avstånd mellan detaljplanen och det färdiga bygget. Det är så oerhört många detaljer som måste följas upp hela vägen för att det ska fungera. Ibland känns det övermäktigt.
Hon ser Hammarby Sjöstad som rådets största framgång, trots all kritik området fått från handikapprörelsen.
- Vi blev rädda att tillgängligheten skulle glömmas bort när miljöfrågorna kom i fokus och kämpade för att våra frågor skulle komma i samma nivå. Vi fick igenom tillgängliga terrasser och att alla entréer blev tillgängliga i den provisoriska skolan.
- Arkitektkåren måste inse att det här är viktiga frågor och få utbildning så det inte enbart är upp till den enskilde att skaffa sig kunskap, understryker Ingrid Dalén. Samarbeta med handikapporganisationerna, uppmanar hon arkitekter och planerare. Och bry er om de små detaljerna. En del arkitekter tror att tillgänglighet förfular och fördyrar, men det gör det inte om man är kreativ från början. Det är lösningar i efterhand som blir fula!
Stockholms ambition är att vara världens mest tillgängliga huvudstad år 2010 men revisionsrapporten nyligen tycker bland annat att stadens handikappolitik är otydlig, att uppföljningen är dålig och att man inte vet hur målen ska nås.
Jan Inghe Hagström är planarkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor och en av dem som ska genomföra visionen.
- Jag har stor förståelse för allvaret i tillgänglighetsfrågan när allt fler äldre och funktionshindrade ska bo kvar hemma allt längre, säger han. Men det finns många problem. Ibland ställs oliks svaga gruppers olika behov emot varandra och det har handikapprådet föga förståelse för.
Han ger exempel på problem som tillänglighetskraven skapar:
- Av ekonomiska och miljömässiga skäl måste vi bygga med samma exploateringsnivå i till exempel Hammarby Sjöstad som i innerstan. Stockholms tillgänglighetsprogram kräver att alla entréer ska kunna nås med bil för angöring och handikapparkering inom max 10 meters avstånd. I innerstaden är cirka 30-40 procent av all bebyggelse gårdshus, som inte uppfyller detta krav.
För att nå samma exploateringsnivå måste även nya kvarter delvis utformas med gårdshus. Där bor i snitt dubbelt så många barn som i innerstans äldre bebyggelse. Även barnens behov, bland annat av bilfria gårdar, ska tillgodoses och det är där det ibland skär sig med handikapprådet.
- Det är problem med gatuutformningarna där vi har trånga sektioner, vi vill få in träd, vi vill ha rimligt höga kantstenar av avvattningsskäl och av säkerhetsskäl. Vi bygger massor med små ramper mellan parkeringsplatser och trottoarer men når ändå inte koncensus med handikapprådet.
Sophanteringen leder till konflikter mellan miljösatsningen och tillgänglighetsfrågor. Kravet att sortera i många fraktioner och sophämtarnas arbetsmiljökrav leder till färre sopnedkast och det är en nackdel från tillgänglighetssynpunkt.
- Vi har problem med byggnadsutformningen. På grund av den höga exploateringsnivån vill vi ofta utforma den översta våningen med indragna terrasser för att bland annat få bättre dagsljusförhållanden på gård och fasader. Då krävs att terrassen ligger i nivå med innergolvet. Det kostar cirka 100.000 kronor extra per lägenhet, säger han om det som handikapprådet ser som en stor seger.
- Vi har stora problem att bli överens med tillgänglighetsansvariga om vad som kan vara rimliga ekonomiska och funktionella kompromisser. De skärper tillgänglighetskraven hela tiden. Tillgängligheten blir allt bättre. På många andra områden går utvecklingen åt motsatt håll, konstaterar Jan Inghe Hagström.
Det byggs alltså otillgängligt - fast lagen säger tillgängligt. Vad händer då?
- Vi har kraftfulla sanktionsmöjligheter i PBL - om de bara används, anser Lars Brask, jurist på Boverket. Men de bygger på att kommunens tjänstemän är kunniga och har stöd från politiskt håll. Ofta tänker politiker kortsiktigt, "det bor inga handikappade i huset nu". Men lagen talar faktiskt om besökstillgänglighet för alla.
Om en byggherre inte bygger tillgängligt och någon upptäcker det, kan man anmäla felet till kommunen, som måste pröva anmälan. Kommunen kan begära att byggherren rättar till felet.
Om inget händer kan kommunen begära kronofogdens hjälp att anlita någon utomstående som rättar till felet. Är missen så allvarlig att man inte kan utfärda slutbevis kan kommunen lägga användningsförbud på byggnaden tills felet är åtgärdat. Förbud kan förenas med vite.
Möjligheterna finns alltså, men sanktionssystemet anses trubbigt och används sällan. Det krävs en vilja att verkligen ta strid för tillgängligheten. Och på bostadsveckan i Gävle sade en politiker rätt ut att tillgänglighet är byggherrars och arkitekters sak, inte kommunens. Om kommunen låter bli att kräva rättelse kan bara den som är direkt berörd överklaga beslutet. PBL-utredarna ska pröva om kretsen ska utvidgas.
Och marknaden då, vad säger den?
- Hittills har tillgänglighet inte varit säljande, konstaterar Hjördis Gustafsson, forskningsassistent på Socialtjänstförvaltningen i Stockholm. Hon har intervjuat byggherrar, arkitekter, tjänstemän och ledamöter i handikapprådet om hur de resonerat om tillgänglighet i Hammarby Sjöstad. Frågan framhävdes inte i marknadsföringen.
En av byggherrarna var NCC. Resonerar företaget över huvud taget om tillgänglighet som konkurrensfaktor?
- Frågan är inte med i våra kundundersökningar, säger Torbjörn Ziegler, arkitekt och försäljningschef på NCC i Stockholm. Marknaden kräver hiss, men inte tillgängliga badrum. Äldre som flyttar från sin villa vill ha hiss, därför har en del stadsvillor varit svårsålda. Vi bygger för olika kundgrupper. Bygger vi för barnfamiljer blir det ofta bra tillgänglighet. Men man kan inte tillgodose alla i alla sammanhang. Våra arkitekter talar bara om vad normen kräver, sällan om tillgänglighet. Men vi kunde förstås ha med olika tillgänglighetskrav som programförutsättning i vissa projekt. Det är ett underutvecklat område även hos oss. Det vore en fördel för nyproducenterna om man kunde skapa en efterfrågan.
Men, undrar Torbjörn Ziegler, vilken slags tillgänglighet ska bli normerande?
Tillgänglighetsfrågan kommer att uppleva en renässans, spår arkitekten Stig Dedering, projektledare på SABO.
- De stora problemen finns inte i Hammarby Sjöstad utan i Hässelby och alla andra gamla bostadsområden. Snart är var fjärde svensk pensionär och kommunerna klarar inte äldreomsorgen. Vi måste hitta lösningar som gör att folk klarar sig själva. Där finns stora behov och utmaningar för arkitektkåren!