Växjö växer

PDF-version

Utvandrarnas hus må ligga i Växjö. Men nu är det fler som flyttar in än som flyttar ut. Vi besökte en stad i smålandsskogarna som växer så det knakar.

Av Dan Hallemar

Det går inte att besöka Växjö utan att någon säger det. Det präglar bygden på ett, om inte påtagligt, så centralt sätt fortfarande. Det är omöjligt att gå förbi, och som mycket som är omöjligt att gå förbi så ställer det sig gärna i vägen. Det ska bara ta några timmar från det att jag kommer till Växjö innan den första personen säger det: utvandrarbygd.

Växjö är en utvandrarbygd.

Så var det sagt.

Inget mer Kristina och Karl-Oskar från nu.

Stadsarkitekten Erland Ullstad ser istället hur världen nu kommer till Växjö. Han ser en stad som befinner sig på två nivåer, den väldigt lokala och den extremt globala.

– Vårt universitet har studenter från nittio nationer.

För stadsbyggandet ger det en känsla av att man inte längre behöver snegla mot storstäder som Stockholm eller Göteborg. Staden behöver inte undra hur man kan bli något man inte är.

Ett av de mer rykande projekten som ligger på bygglovsbordet är en moské.

Det är ett gott tecken. Om tjugo år kommer man att kunna resa runt i svenska städer och se vilka som har en moské och konstatera att det var de som förstod att den förändring som Sverige genomgick mellan 1990 och 2010 var en förändring som måste få konkreta avtryck i stadsbyggandet. Liksom man kan se vilka städer som fick järnvägsstationer i bastant tegel för hundra år sedan. En annan infrastruktur bara. Men ett tecken på framtidstro. Det tycks inte Växjö lida någon brist på.

I Växjö finns en av de mest intressanta stadsbyggnadsvisioner som svenska småstäder sett på länge; Bäckaslövsvisionen. Samtidigt satsar man stort på samtal och möten med arkitekter, för att hitta morgondagens bostad. Till exempel i projektet för bostäder på ”Vallen” och ett träbyggnadsprojekt i Skogsudden. Stortorget byggs om och blir modernt och renskrapat med tidsenligt minimalistisk ljusdesign. Staden växer med 700 invånare per år. Byggandet har fyrdubblats på två år. Växjö fick Sveriges Arkitekters planpris 2002 för sitt arbete med ”att frigöra vattnet från betongtunnlarna” och skapa kanaler. Universitetet växer så det knakar, antalet studenter har fördubblats på sju år och är nu 12 000. Ett nytt bibliotek invigs i juni. Här produceras dessutom några av de intressantaste ungdoms-TV-programmen i Sveriges Television: PS och Musikbyrån och här höll Sveriges Radio sitt årliga popstadsevenemang i februari.

Frågar man dem som bor och arbetar här så säger de att det vände 1995.

När regementet lades ner. När man reflexmässigt först tänkte som alltid att ”nu måste vi få hit några statliga bolag, som kan rädda oss”, men lät bli när högskolan började expandera.

Växjö är den enda universitetsstaden i landet där ett eget kommunalt bolag bygger åt universitetet. Beslutsvägarna är korta. Utbyggnaden hade inte gått lika fort om Akademiska hus hållit i taktpinnen.

– I mars 2001 fick vi veta att vi fått den nya polisutbildningen, alla lokaler var klara i augusti 2002, berättar Mats Kollind på Videum, det kommunala bolag som bygger åt universitetet.

Hans Andrén är koordinator i Växjö kommunfastigheter, som håller bland annat i utbyggnaden av universitetet, och andra nya projekt i fastighetskoncernen. Han är inte arkitekt men ordförande i stadens arkitektförening.

Hans kör mig runt i staden med sin bil mellan Erskinehus, villamattor och postmoderna experiment med en svindlande hastighet, han berättar legender om hur Erskine kom hit, om den okände arkitekten Gunnar Ell, som ritat några fantastiska jugendinspirerade trähus i staden och sedan blev slöjdlärare på egen begäran. Han försöker förstå vad som gick åt pipan under 1970- och 80-talen när de gamla vägarna inte längre dög och man lade parallellgator, som skapade döda ytor och obegriplig kommunikation. Han undrar varför så många väljer att bo i enplansvillor på åkrarna med carport och spröjsade fönster (”vad säger det om vår tid”) men framför allt vill han vara med i det samtal som formar framtidens Växjö. Det återkommer han ofta till.

Hans Andrén slår näven i ratten.

– Den lilla stadens framgång finns i det goda samtalet!

Nu vill han starta långa processer där man utgår från en plats i staden och låter arkitektkontorens idéer mötas, få igång en diskussion dem emellan istället för att låta dem tävla eller hålla på med parallella uppdrag instängda på sin egen kammare.

– Tar man sig tid som beställare så får man en relation till arkitektkåren.

Han stannar bilen vid en vinterfrusen äng ett stenkast från Växjö centrum. Det heter Bäckaslövsgärdet. Här ska Växjö växa. Stadens lilla centrum ska kliva ut på de gamla excercismarkerna.

En av de stora utmaningarna blir själva kopplingen till staden. En annan blir ambitionen att bygga ut detta under en så lång tid att förändringar i behov, viljor och stadsbyggande ska bli synliga, men samtidigt etablera området snabbt.

– Här har vi för första gången haft en relation med ett ungt kontor, säger Hans Andrén.

Han använder ofta ordet relation. Det unga kontoret han syftar på är qpg i Göteborg. De vann Europan 6 med sitt förslag ”Key frames” för Bäckaslövsgärdet. Ett förslag som ville skapa en grammatik, ett skelett, för området, som sedan skulle kunna rymma femtio år av förändring. Också stadsarkitekten Erland Ullstad har fått en injektion av att få in ett ungt kontor i kommunens planering:

– De har en vilja, ett stort engagemang som vi har mått bra av att få i oss.

Ett gott samtal.

– När Växjö kommun bygger 1000 studentlägenheter, vilket är mer än alla andra studentorter sammantaget är det ett tecken på något, säger Erland Ullstad, och fortsätter uppenbart nöjd:

– Behöver vi fler studentbostäder än de andra orterna? Nej. Då är det något annat. Jag tror det är vår förmåga att samtala över förvaltningsgränserna. Mellan till exempel staden och universitetet är det ett sådant här avstånd.

Han mäter upp ingenting mellan tummen och pekfingret.

På arkitektkontoret qpg i Göteborg låter man inte förvånad när de talar om hur de bemötts i Växjö. En halvstor stad, ett kommunhus, korridorer, förväntningarna behöver inte vara högt ställda. Anders Eloff var med och startade qpg för fem år sedan:

– Vår verksamhet är utåtriktad, vi söker en samtalsnivå där man kan bjuda in dem man ska möta så öppet som möjligt. Det är nog därför Bäckaslövsgärdet blivit av. Det har nått dit det har nått för att vi hittade en samtalsform.

– Där finns en oerhörd öppenhet i Växjö, säger Nisse Hasselöv på qpg.

Anders Eloff fyller i, i analysen av Växjö:

– Man är stolt över det som har gjorts, som det nya biblioteket och konserthuset. Men man väljer också att inte göra det som gjorts förr. Det finns nog en period mellan 1960-1990 som man inte är så stolt över. Man längtar bort från småstadens ängslighet. Det är det intryck vi har fått. Det är inte Lönneberga.

– Men man inser också att man inte är New York. Det finns en efterfrågan på en måttfullhet i skalan. Det är frågor som vi inte är färdiga med. Men vi talar om en skala som centrala Växjö har idag, 2-6 våningar, säger Nisse Hassellöf.

Så ligger det nu en ganska uppfriskande idé om Bäckaslövsgärdet förpackad i något som kallas en vision, och väntar på att samrådet ska bli klart. Sedan kan dokumentet tas i kommunfullmäktige. Planering handlar om det man inte kan veta något om, om framtiden. Man kan spekulera, och analysera, men inte veta. Men oftast behandlas planeringsinstrumenten som om man visste. Planerna blir självuppfyllande profetior. Det var kanske inte så här som framtiden skulle bli, men så blev den. Planerna blir svaret, inte frågan.

Om man ska beskriva planerna för Bäckaslövsgärdet i Växjö så är det att de är öppna, att de formulerar en fråga som framtiden kan besvara, eller formulera om. Men det är också när det gäller föränderligheten som skillnaden mellan kommunen och arkitektkontoret blir synlig. Där Växjö stad ser föränderligheten som möjligheten att omvandla bostäder till verksamheter så vill man på qpg snarare se en plan där förtätning ska kunna genomföras när vissa etapper är gjorda, en anpassning till nya tider.

– Där har nog qpg större ambitioner än vi, säger stadsarkitekten Erland Ullstad.

Med stora förtätningar blir det nog ett väldigt hallå, tror han.

– Vi vill hitta en ordning som ger en gles stadsstruktur som sedan kan förtätas över tiden, säger Nisse Hassellöf på qpg.

En förtätning som skulle ske genom att man först anlägger bebyggelsen i nord-sydlig riktning kring esplanader och gårdsgator, och sedan förtätar inåt kvarteren. För qpg handlar det om att annektera hela gärdet så snart som möjligt. Börja bygga en stadskultur. Ge gatorna en chans att bli levande, och sedan ge dem ännu mer liv genom förtätningen. Det var en av de centrala tankarna i deras tävlingsförslag till Europan 6.

– Vi vill etablera Bäckaslövsgärdet över en lång tid, femtio år. Men hur fyller vi i luckorna i rätt ordning? Vilken planmässig lagstiftning gör det här möjligt? Hur ser en detaljplan ut som inte blockas in i ”bostäder”, ”verksamheter”, utan i en tidsmässig utveckling, frågar sig Nisse Hassellöf.

Många frågor återstår att besvara. Den viktigaste är kanske hur man klarar att styra utbyggnadsordningen. Hur kommunen väljer att lägga ut bygg­optioner, och vad de optionerna innehåller. Men en sak är klar när visionsdokumentet tas, platsen har planterats i människors medvetande.

– Bäckaslövsgärdet går genom den här processen, från att vara en säljbar mark till att i folks medvetande bli en stadsdel. Då blir det svårare att plöja ut villamattor eller sälja det till högstbjudande.

Vad Bäckaslövsvisionen också visar är en vilja från Växjö kommun att ta tillbaka planinitiativet.

– I det allmänna medvetandet är det här folkets mark, och då kan de ställa krav på det, säger Nisse Hassellöf.

Det är demokrati i skala 1:500.

Och nog kan folkets krav komma att behövas. Inte sällan blir stora stadsutbyggnadsprojekt i städer numera till en sorts omvänd demokrati där staden bara har att skriva under på de krav som exploatörerna ställer. Qpg behöver bara titta ut genom sitt panoramafönster på Lindholmen i Göteborg för att bli påminda om det. Norra Älvstranden byggdes som en isolerad enklav utan att knytas till resten av Hisingen:

– De såg bara en möjlighet att få hit så många arbetsplatser som möjligt. Det är en planeringsmiss av bibliska proportioner, säger Anders Eloff.

Och i Växjö fortsätter samtalet. Nu har man börjat arbeta med ”Betaplaner”, en sorts visionsdokument som lägger sig emellan översiktsplanernas långsiktighet och detaljplanernas konkretionsgrad.

– Betaplanerna ska kommunicera med medborgarna på ett överskådligt och opinionsvilligt vis, säger planeringschefen Anders Franzén.

Erland Ullastad fyller i:

– Drömmen är att kunna lägga ut en skiss, så att folk själva får säga vad de vill, inte svara på färdiga frågor från oss.

Så tidigt som möjligt, så öppet som möjligt.

– Människor vill ha de öppna frågorna. Sedan tror jag att de struntar i hur vi lägger våra gator.

Det ligger nära qpg:s sätt att se på planeringen. Och man förstår varför samtalet har fungerat.

”I en svensk småstad låg som i alla andra en järnvägsrestaurang invid stationen”. Så börjar Pär Lagerquists bok ”Gäst hos verkligheten”. Växjö är fortfarande en småstad. Men en av Sveriges snabbast växande. Pär Lagerquist födelsehus ligger kvar, men det är inte vitt som vid Lagerquists sekelskifte utan falurött. Sådant kan oroa.

Liksom man kan bli lite orolig när man rullar in på en trädplanterad gata på en åker i utkanten av staden, som kantas av tjugo stycken 200 kvadrat­meter stora kataloghus.

Är det det här som är byggboomen i Växjö?

Mer än tio procent av det som byggs i Växjö är villamattor av det här slaget.

Men stadsarkitekten är inte orolig:

– Vi kan inte styra allt. Det går inte. Centrum är viktigt, universitetet är viktigt, allmännyttans byggande är viktigt. Allt kan inte vara viktigt, säger Erland Ullastad och fortsätter:

– Vill man tillåta många viljor får man acceptera att det inte alltid blir på våra villkor. Man kan plågas och tänka ”är det tillräckligt bra”. Men man får se på snittet, kan vi hålla en hög nivå där så är det bra.

Det kan låta som ett sätt att göra det lätt för sig. En sorts ”om folk vill ha det så ska de få det”-attityd. Bert Karlsson-populism. Men om man inte tänker på stadsbyggandet som ett antal isolerade öar, utan som en helhet, som en public service-verksamhet så kan saken komma i ett annat ljus. Kanske är den mångfald som villamattorna skapar, tillsammans med moskén och den växande staden på Bäckaslövsgärdet en tillgång. En samexistens.

Flera röster i ett pågående samtal.