Illustratör: Gabriel Wentz.
Det är söndag vid lunchtid. En minusgrad. Solsken. Jag halkar litegrann på den isiga gatan. Jag är på väg genom området Annedal mellan Bromma flygplats och Sundbyberg. Byggställningar skvallrar om att det är ett område som håller på att byggas. Det är ändå inte svårt att uppleva det som fem arkitekter samtalade om i förra numret av Arkitekten. Nya flerbostadshus, som till väsentliga delar är bostadsrätter, liknar varandra. Det tycks spela liten roll vem som bygger dem. Samma slutsatser gång på gång. Ljusa putsfasader med påhängda balkonger och kanske ett och annat fält i någon dekorativ färg.
Bara ett projekt avviker från det hela. Mörkt tegel. Symptomatiskt är det byggt av den minsta byggherren som jag ser har sin skylt uppsatt i området.
I slutet av gatan når jag fram till de byggbodar som tjänar som NCC:s försäljningskontor. Mäklaren står på bron och gestikulerar. Där kommer lägenheten att ligga, säger han till en presumtiv kund.
Jag går in i byggboden. Väggarna är tapetserade med planscher med allehanda materialkombinationer och olika beskrivningar. Jag läser Brighton, Köpenhamn, Lissabon och Milano på några planscher. Det är olika inredningsstilar som man kan välja till sin lägenhet. Färdiga koncept.
Kunderna vet egentligen inte vad de köper. Det var en av de saker som några av arkitekterna i förra numrets samtal påpekade. Där i byggboden är det en realitet i konkret mening. Det finns inga väggar att knacka på - bara prospekt och löften. Och inget byggbolag skulle säga något annat i sin försäljning än att en ljus framtid väntar.
Jag besöker under några dagar ett antal liknande visningar i nya områden runt Stockholm. Det är bostadsrätter producerade och marknadsförda av de fyra största byggbolagen: Peab, Skanska, NCC och JM. De fyra stora har en stark ställning i bostadsbyggandet. Det finns ingen officiell samlad statistik. Men utgår man från det de själva säger står de bakom cirka 50 procent av bostadsproduktionen. Lägg till det att NCC, Peab och Skanska även bygger åt andra, som HSB och Svenska Bostäder. De fyra stora dominerar bostadsbyggandet.
Jag blir gång på gång tvungen att bekräfta samma sak som under mitt besök i Annedal: skillnaden mellan de olika byggbolagens produkter är liten. Vid ett tillfälle står jag i ett gathörn i Järvastaden. Jag har tre hus, eller kvarter, i blickfånget. De är byggda av tre olika byggherrar, alla stora. Det är svårt att förstå utifrån vem som har byggt vad. Också gårdarna liknar varandra. Några asfalterade gångar, lite gräs och eventuellt ett par gungor.
Skillnaden finns inte heller på insidan, i lägenhetsfördelning och planlösningar. Det är mestadels tvåor, treor och fyror. De flesta lägenhetsplaner jag får i min hand kännetecknas av gällande regler och att det är öppet mellan kök och vardagsrum.
Ska man söka svaren på varför alla bostäder är så lika kan man lyfta fram den allmänna smaken hos alla som köper bostadsrätt. Ljust och fräscht. Kanske kan man också i viss mån skylla på att arkitekter i varje tid delar ideal. Och kanske är detaljplanerna alldeles för reglerande och enahanda. Det här är förklaringar som några av de stora byggbolagen gärna framhåller själva. Men kanske måste man också gå tillbaka till hur bostäderna byggs. Till de byggnadssystem som alla använder. Skuggan faller då på byggbolagen själva.
De fyra stora byggbolagen sammanfattar de senaste åren på ett liknande sätt. De upplevde situationen som ohållbar runt millennieskiftet. De var tvungna att ta kontrollen över byggandet och sina vinster. Stramare tyglar och gladare aktieägare. Hör man sig för hos dem har alla agerat på ett liknande sätt. Alla har alltmer systematiserat sitt byggande. En högre grad av industrialisering.
Det är frågan om en genomgripande omställning. Men omställningen gäller inte bara själva byggandet. Det är en del av en helhet numer. En process. En säljprocess. Det är bland byggbodarna i Annedal som bostadsrättmaskineriet har sitt hjärta: konsumenternas förväntan. För tio år sedan kunde byggbolagen bygga på spekulation för att sedan sälja lägenheterna. Numera säljs stort sett allt på prospekt. Innan det står färdigt.
JM är störst på bostäder i Sverige, om man ser till den egenproducerade volymen. För dem var Hammarby sjöstad en väckarklocka. Det blev förvisso estetiskt smakfullt, men var en motgång på väsentliga punkter. Ett stort aber var kostnadskalkylen. Ineffektivt byggande. Många dyra speciallösningar och för stor andel oprövade lösningar.
– Jag åkte förbi miljonprogramsområdet Hallunda i morse. Det är ett område som rent estetiskt inte är så tilltalande, men det var ett lyckat bygge. Vad vi vill med vår förändringsprocess är att kombinera två sidor, ett effektivt industrialiserat byggande med Hammarby sjöstads skönhet. Det är vår vision, säger Lennart Henriz, ansvarig för verksamhetsutveckling på JM.
Alla som ritar för JM gör det idag efter en manual, där mycket är bestämt på detaljnivå. Taknockar, takutsprång, fönsterplaceringar, bröstningar med mera. Filosofin är enkel. Varför rita en taknock på flera olika sätt om det visar sig att de flesta lösningar är svåra att genomföra bra? Varför inte hellre slå fast en gång för alla hur man bäst löser en viss detalj?
Men att ett reglerat sätt att bygga skulle kunna ha konsekvenser för arkitekturens uttryck är inget Lennart Henriz direkt håller med om. Kanske kan man se det hela som Lego, föreslår jag. Lego är ett otroligt rationellt system, flexibelt och enkelt att hantera. Till och med barn klarar av det. Men byggsystemet har sin begränsning och ett bestämt uttryck. Ju mer reglerat byggandet blir, desto mer är det som lego.
– Ja och nej, menar Lennart Henriz.
Han förstår min tanke. Men håller inte riktigt med. Han pekar på en bild på sin skärm. Ett av JM:s småhusprojekt. En fasad med normalstora fönster och trä i en röd kulör och puts blandas.
– Vad har det med vårt sätt att bygga att göra? Det är ju inte det som syns som vi reglerar. Det är ju något arkitekten bestämmer.
Men ni har väl bestämt vilken typ av ytterdörr och fönster som bör användas, hur fönstret sitter i väggen, hur plåtblecken ska utföras, att fönster ska ha en bröstning? Det är ju mycket, trots att bilden bara tar med en del, replikerar jag.
JM är inte ensam om sitt sätt att resonera. Slående är hur de fyra största byggbolagen följs åt. NCC försökte i början av 2000-talet att producera en stor del av sina bostäder i en egen fabrik i Hallstahammar. Men projektet lades efter kort tid på is. De har gått över till att bygga upp plattformar för sin bostadsproduktion. Även Skanska arbetar med bostadsplattformar, likaså Peab. Inget av dem har gått lika långt som JM med sin styrning av detaljer. Man skulle kunna beskriva det som att de tagit makten över de tekniska systemen. De har standardiserat lösningarna. Bestämda takhöjder, rumsmått, schakt, stommar, etcetera.
– Det är väldigt onödigt att det till exempel förekommer diskussioner om valet av ventilationsschakt i ett hus. Genom att säga att det är så här vi gör blir processen förenklad, säger Sara Erman, ansvarig på Skanska Exchange.
Med den ökade standardiseringen av byggandet har ett nytt sätt att arbeta fått genomslag. Det ord som de stora byggbolagen flitigt tar till är "partnering". Det handlar om att bilda en gemenskap, eller ett samförstånd, kring en uppgift. Så att byggherrar, entreprenörer, konsulter och andra nyckelpersoner drar åt samma håll.
Det låter förnuftigt. Ser man till de stora byggbolagen är det ett begrepp som samtidigt handlar om lydnad, om att sluta upp kring byggsystemet. Alla måste följa det. JM har i höst närmat sig 50 arkitektkontor, av vilka de valt ut 25 stycken att sluta ramavtal med. Alla dessa, som är spridda runt om i landet, har skrivit under på att de följer JM:s manual. Väldigt få arkitekter har tackat nej. Av de femtio tillfrågade var det bara två till tre som inte ville arbeta med JM för att de inte trodde att processen skulle leda till god arkitektur.
– Vårt syfte är inte att begränsa kreativiteten med ett sådant här avtal. Det är ju bara att försäkra oss om att alla arbetar på rätt sätt och har samma mål, säger Lennart Henriz.
Även om JM har drivit ramavtalsformen längst, är vokabulären liknande hos Peab, Skanska och NCC. Involvera i stället för att exkludera arkitekterna. Få dem att sitta på samma sida av bordet. Peab lyfter fram arkitekterna i sina broschyrer som viktiga i tidiga skeden. Skanska och NCC har egna arkitekter som hjälper till att utveckla plattformarna. Skanska har dessutom under hösten startat en avdelning som tar fram koncept för framtida bostäder och leds av en arkitekt. Allt fler bostadsprojekt startar numera med en workshop för alla inblandade konsulter, entreprenörer och byggherren. JM har till och med börjat med utbildningsdagar för sina ramavtalsanslutna arkitekter.
Att plattformar och standardisering ger önskvärd ekonomisk utdelning är det inget av byggbolagen som avvisar. Det finns lite statistik ännu på hur bra för deras kassa deras standardiseringstänkande är. Men indikationerna smakar inte beskt. JM visar grafer som talar om att de kalkylerade med besparingar på 60 miljoner kronor årligen på att ändra sitt sätt att bygga. De har visat sig att de sparar 100 miljoner om året.
Ekonomin är helt klart en styrande faktor. Det gör industrialisering och detaljstyrning lätt att gilla. Frågan är om det finns något alternativ. Byggherrarna har svårt att se det.
När det ska byggas riktigt billigt (som när det blir tal om hyresrätter) blir en ännu större grad av standardisering ett allt vanligare svar.
NCC och Skanska har båda engagerat sig i vad som kan liknas vid typhuskoncept. Väldigt enkla och effektiva sätt att bygga upp bostadsmiljöer. Som ett slags baracker i lite finare kläder. Ett modulsystem, med färdiga lådor och/eller planlösningar att stapla, trappor och entreér att hänga på. NCC har P303 och Folkboendet och Skanska sitt Boklok. Peab har ett eget fabrikstillverkat byggsystem av komponenter, PGS, som lätt går att montera på byggarbetsplatsen.
– Det handlar inte om att bygga i vanlig mening, påpekar Peabs ansvarige för bostadsutveckling Anders Hylén.
– Man måste anpassa sig efter rådande omständigheter. Man måste förstå att bostadsmarknaden inte är homogen. Det är inte på alla ställen i Sverige man kan ta 60.000 per kvadratmeter för nyproduktion. Vi tror på det här som ett sätt att verkligen bygga billigt, säger Svante Hagman, bostadsansvarig på NCC.
När jag frågar vad det är NCC har varit tvungna att försaka i de "billiga" bostäderna är det inte standard. Det billiga handlar om ett förenklat byggande. Mer av färdiga lösningar som bara ställs på plats. Litet efterarbete. Att det får konsekvenser för resultatet är inget Svante Hagman skriver under på.
– Det går inte att sätta ett likhetstecken mellan kvalitet och produktionskostnad, säger han.
Varje samtal med de stora byggbolagen landar i en distinktion mellan boendekvalitet och arkitektonisk kvalitet. De poängterar gärna att det inte är riktigt samma sak. Deras mål är inte arkitektonisk kvalitet utan de boendes väl. Arkitekterna är inte kunderna. Det är de boende. Kunden kan de tillfredsställa med byggsystemen.
Arkitektur och kvalitet är inte självklara synonymer i deras vokabulär. Bakom deras sätt att resonera kan man ana att de gärna reducerar arkitektur till estetisk yta. Ett slags kläder.
Det är inte riktigt det arkitekter ser som god arkitektur. Bostadspriset kan tjäna som värdemätare. Det är ett pris där många aspekter vägs in. Inte bara hur det ser ut. I första hand är det boendets kvalitet, genomförandeprocess, tradition, internationella influenser som belönas.
Det är få projekt signerade de stora byggbolagen som vunnit Bostadspriset. Godhemsberget av Kub arkitekter 2005, som byggdes av JM, är ett undantag. Det är också tunt bland de nominerade. Tre av femton kommer från de stora.
Men bostadskvaliteten var bara en av sidorna i den kritik som de fem arkitekterna riktade mot de stora i förra numrets samtal. De hävdade också dålig teknisk kvalitet som en baksida av en ökad industrialisering. Fusk med väggar. Slarviga montage. Putsfasader som kommer att vara ett problem om tio år.
En annan fråga är om de byggsystem som används idag är anpassade till de bostadsproblem som finns. Det är i storstadsregionerna, inte minst Stockholm, som bristerna finns. I områden där det redan finns mycket bostäder. Förtätning, att kunna klämma in sig lite här och där, anpassa sig till starkt begränsande förhållanden.
De fyra stora byggbolagen hävdar unisont att deras system är flexibla och användbara. Det är som om systemen saknade brister. Ett fullfjädrat positivt tänkande. Ingen tomt är omöjlig.
De är inte villiga att tänka att deras byggsystem har sina begränsningar.
De har inte satts på särskilt stora prov. Det är en rätt stor skala de mestadels hanterar idag. Ett bostadshus i ett område är nästan detsamma som ett kvarter. Ett vanligt svar jag får när jag frågar hur man ska tackla en tomt som inte stämmer med byggsystemens mått, är att det är bara är att göra ett specialfall av ett hörn.
På byggbolagen vill de hellre än att prata om de egna systemens brister tala om svårigheter de har med alltför styrda detaljplaner. Lennart Henriz på JM lyfter fram Liljeholmen i Stockholm som ett exempel. Där har JM varit en stor markägare. De ville göra inte minst Liljeholmskajen till ett visionärt bostadsområde med en arkitektur som tog ut svängarna.
– Jag vet inte om du såg de första skisserna. De hade en större variation, lite andra stadsrum, några högre hus och till och med hus som stack ut över vattnet. Vi fick inte bygga på det sättet, säger Lennart Henriz.
Jag tillåter mig att dra en slutsats av det han säger. Alltför styrande detaljplaner gör det svårare för de stora byggbolagen att bygga med kvalitet, som de tolkar begreppet. När staden ställer höga och detaljerade krav, som de gjorde i Hammarby sjöstad, och som de nu gör i Norra Djurgårdsstaden, blir det svårt att åstadkomma rationella processer.
Vi kommer in på Danmark. Ørestaden. Hur svårt det kan vara där för en byggare. Lennart Henriz beskriver Danmark som ett bökigt och stökigt byggland. Ingen plats för effektiva bostadsprocesser. Ett land fullt av specialfall.
– Det här säger alla byggare. Det är svårt att agera i en sådan byggmiljö. Det är en av anledningarna till att vi inte har etablerat oss i större skala där.
En av de stora skillnaderna mellan Danmark och Sverige är den framskjutna roll som arkitekter har. De tar ofta ett större ansvar för att ekonomi, teknik och byggande ska gå ihop. Inte byggherrarna.
Hos Peab bekräftar de den bild Lennart Henriz ger av Danmark. De har valt att hoppa över Danmark. De bygger bara bostäder i Norge, Finland och Sverige.
NCC menar i motsats till dem att deras bostadsplattformar visst kan fungera bra i Danmark. De har ett paradexempel. Fem skulpturala torn. De fem tornen är svepta i ett virrvarr av vita band med fönster mellan dem. Intressant arkitektur, absolut. Samtidigt är det stadsbyggnadsmässigt en modernistisk stad med fristående stora volymer och mycket ytor mellan dem. Ett sådant där bygge som är snällt mot byggkranar.
|