Fotograf: Urban Orzolek.
Det byggs för få bostäder. Enligt Statens Bostadskreditnämnds senaste rapport rör det sig om en årlig brist på mellan 7.000 och 18.000 bostäder de kommande fem åren. Lägg till det ett historiskt lågt bostadsbyggande sedan mitten på 1990-talet. De stora byggherrarna talar gärna om förenklingar – sänkta krav av olika slag för att få upp byggandet på rätt nivå. Vilka politiska initiativ skulle ni vilja se för att komma till rätta med situationen?
Ola Kjellander: Jag skulle gärna se en spridning på de initiativ som tas. Lite tillägg här och där snarare än att man har fokus på utvecklingsområden. Det tas för få initiativ som gynnar småskaliga projekt, specifika snarare än kvantitativa lösningar, saker som underlättar för mindre byggherrar. När man som arkitekt idag letar upp de här projekten talar stadsbyggarna ofta om att ta ett större grepp. Det blir en lång i stället för en rak och snabb resa.
Till stora delar är bostadsbristen ett storstadsfenomen. Det efterfrågas mycket bostäder i stora städer i redan bebyggda områden. Förtätning. Men ska man bygga ikapp en ackumulerad brist på kort tid är det kanske svårt att inte bygga storskaligt och undvika ett nytt miljonprogram?
Åsa Kallstenius: Låt oss anta att det finns möjligheter och incitament som är goda för att bygga storskaligt. Det här kan och gillar de stora byggbolagen. Men det är viktigt att värna alternativen för att undvika att hamna i likriktning. Jag tror till exempel att det finns stora luckor i det nuvarande bostadsbeståndet. Det finns en brist på former. Det kanske i högre grad ska göras möjligt att bygga fler fastigheter på befintliga tomter? Vi tillåter en och tvåfamiljshus på våra tomter, varför inte trefamiljshus? Ska vi göra det möjligt att bygga om hus till parhus? Där finns ett politiskt glapp. Det här är ju tydligt när det ska till nyproduktion. Jag har själv försökt driva igenom en lösning som handlar om att en bostad kan bestå av två enheter, en mindre och en större som fungerar både separat och tillsammans. Bara det är svårt att driva igenom. Konventionerna sitter djupt.
Johanna Holm Bodin: Infill-projekt är alltid exklusiva idag. De bättrar egentligen inte på mångfalden. Det handlar om bostadsrätter till dem på marknaden som har mest pengar. Jag funderar ofta på det att det förr gick pengar från staten till bostadsbyggandet. Idag är bostadsbyggandet inkomstbringande för staten. Jag kan tycka att det som behövs är ett mellanting. När får vi se det?
Bolle Tham: Man kommer snabbt ner till siffror. Hur många bostäder skulle man teoretiskt kunna få loss genom förtätning? Ska man bygga snabbt och mycket kanske man är hänvisad till ett annat sätt att bygga.
Det är relevant att fråga sig hur bostadsområden växer fram idag. Idag ritar man städer som man ritar hus. Har man ett projekt består det av tio trapphus. Så är det i Stockholm. Som husarkitekt kommer man in sent i processen. En stor del av gestaltningen är redan gjord på stadsbyggnadskontoret. Lägg till det att vi är duktiga på att koordinera oss och samarbeta i det här landet. Det där gör att vi kan bygga stadsdelar som hus. Det hela påverkar beståndet. Så här såg det inte ut för femtio eller hundra år sedan. Man hade inte en organisation och processer som gjorde det här möjligt.
Peter Erséus: Det du beskriver är något väldigt stockholmskt.
Bolle Tham: Men själva maskineriet finns i Malmö och Göteborg också.
Peter Erséus: I Stockholm har man nog drivit detaljeringen i detaljplanen längre än någonstans i landet.
I Göteborg går man sällan lika långt. Och kontinuiteten mellan vem som ritar i detaljplaneskedet och vem som sedan ritar husen är sämre.
Jag uppskattar stockholmsmodellen. Att staden bryr sig mycket. I större projekt låter man ofta olika arkitekter, som man väljer tillsammans med byggherrarna, skissa i de olika planskedena. Det uppstår en positiv konkurrens. Man lär sig och inspireras av varandra. Kunskapsnivån höjs. I alla fall sporrar den modellen ofta mig till att göra ett bra arbete. Sedan kan det ju förstås uppstå ett glapp när det är andra arkitekter som styr upp detaljplanen än som sedan ritar husen. Någon har tänkt sig en viss typ av hus och nästa arkitekt vill ge ett annat svar på uppgiften.
Ola Kjellander: Det gemensamma är det som är svårt att få till. Jag har en förståelse för att Stockholm därför driver sina processer långt. Det handlar om att ta hand om något viktigt. Omsorg. Och det kommer därför ut ett väldigt nyanserat material. För kampen med stadsbyggande ligger i det gemensamma, i det som ligger bortom den egna gränsen. Det är därför vi har en stadsbyggnad som står sig väldigt väl internationellt. Där ter sig alla gränsdragningar i många fall skarpa och är lätt avläsbara. Man har helt enkelt inte jobbat med att ta hand om mötena, motsättningarna, krockarna.
Fotograf: Urban Orzolek.
Peter Erséus: Det är bara att se till Ørestaden i Köpenhamn. Inte bra.
Bolle Tham: Kanske kan man säga att Ørestaden är mer dynamisk som stadsbyggnad än Hammarby Sjöstad. Men att Hammarby Sjöstad är en fungerande sammanhängande stadsdel.
Kanske kan man se Ørestaden som en motsats till Hammaby Sjöstad. Det som är intressant är att man i Köpenhamn har individuellt fria byggnader, men i Hammarby Sjöstad en helhet . Kanske är det oförenliga storheter?
Bolle Tham: Jag tycker nog att man ska undvika den motsättningen. De går att göra intressanta byggnader även om de delar en brandgavel. De individuellt framstående exemplen har inte med det grundläggande i en plan att göra. Det handlar nog mer om hur mycket eller lite man reglerar detaljer i planen.
Peter Erséus: Med samma arkitekter, men med en bättre styrning från stadsplanehåll, hade Ørestaden blivit bättre.
Ola Kjellander: När vi gick på skolan förespråkade vi generella stadsplaneringsprinciper som låste fast vissa principer, men långtifrån alla. Sedan kommer man ut i verkliga livet och inser att saker och ting är otroligt detaljstyrt. Jag är inte säker att det ger ett bättre resultat. Det borde gå att uppnå kvalitet med öppnare riktlinjer. Något bättre. Jag tror att det är i grunden fel att staden formger, eller reglerar på ett alltför detaljerat sätt. Det är inte stadsbyggarnas uppgift riktigt. Det är inte det de ska vara bra på. De kanske mer ska ägna sig åt att styra upp kvalitetsnivån. Ur alla aspekter. Brand, luft etcetera, allt sådant. Det de kan bättre än någon annan. Sedan måste det till en annan kreativ motor i processen som gör rummen intressanta, som ser till att projektet kan expandera, bli något nytt och har en internationell potential.
Har ni något eller några konkreta politiska initiativ ni skulle vilja se?
Peter Erséus: En sak som tar alldeles för lång tid är planhandläggningen på kommunerna. Man har inte alls tillräckligt med resurser för att behandla alla förslag, markanvisningar och bygglov. Det saknas personal, och i många fall, som i Göteborg, saknas det en stadsarkitekt som leder arbetet. Det går inte att få fram de bostäderna som behövs i rimlig tid med en sådan organisation.
Johanna Holm Bodin: En annan sak som glöms bort i diskussionen är svårigheten att göra bostadskarriär. Vi har en åldrande befolkning i det här landet som ofta sitter i för stora bostäder. Det är en utmaning att skaffa fram alternativ som gör att de här människorna släpper sina bostäder.
Man behöver verkligen komma åt den mentala spärren som hindrar dem. De är äldre. De bor billigt och i bra områden. Hur lockar man dem? Många talar om att lösa frågan. Men ingen har lyckats med att få till något med genomslag. Det handlar kanske om att skapa områden med bättre och rätt förutsättningar för gemenskap. Det saknas komplement till dagens 55+-bostäder.
Du menar att politiken bättre borde styra vilka grupper vi bygger för? Att genom att bygga för de äldre blir det lättare för de yngre att komma in på bostadsmarknaden?
Johanna Holm Bodin: Det handlar om en hel samhälluppfattning. Att alla bor i lagom stora bostäder är det bästa. Det är ekologiskt mer hållbart. Det är också så att samhället i stort har mycket att tjäna på att en äldre befolkning är pigg och rörlig – att de i högre utsträckning kan ta hand om sig själva och inte är begränsade av sin bostad. Det ligger oerhört mycket pengar att tjäna på det.
I en debattartikel (Arkitekten 11.10) menar du, Peter Erséus, att arkitekter offrar BBR (Boverkets byggregler) för enkla och slående konceptuella grepp. Är det verkligen sant? Ge exempel! Vilka är de allvarligaste detaljbristerna?
Peter Erseus: Jag tycker inte att det konceptuella inom arkitekturen är oviktigt. Det är lika fel att stirra sig blind på BBR som att stirra sig blind på det konceptuella.
Det är ofta enkla grejer man bryter mot i BBR. Små bagateller. Hade man flyttat en dörr eller ändrat en dörrslagning hade man kanske klarat sig. Då undrar jag varför gör man inte det? Jag börjar misstänka att man inte vet vad BBR säger? Eller värderas helt enkelt estetiken högre än funktionen?
Upprinnelsen till artikeln var att jag satt på tåget på väg hem till Göteborg och hade köpt den nya boken om villor (Arkitekternas villor volym 2). Jag såg några saker och började göra markeringar. Det visade sig att det var rätt många små fel. Onödiga kan tyckas. Det satte igång mina tankar. Och så läste jag Olof Hultins förord där han skriver att villorna är exempel på gott arkitektarbete. Det är förvisso sant. Men det är till hälften sant. Jag ritar själv mycket bostäder och vet hur svårt det är. Jag kommer till korta hela tiden. Det blir inte så snyggt som jag vill och jag får inte alltid ihop funktionen och ekonomin och byggsystemet. Så det är sannerligen inte lätt att rita bostäder. Men jag tycker att man måste se till helheten. Inte bara stirra sig blind på vad som ser fräckt ut.
Ola Kjellander: Men det är väl också så att man som ung bostadsarkitekt börjar med att följa BBR, för att lära sig under några år. Sedan kommer man till ett vägskäl och gör en omstart. Då väger man det ena mot det andra. Det blir genast komplext. En bostad kan vara precis vad som helst. Fastnar man i de konventioner som BBR står för blir utvecklingen lite lidande.
Peter Erséus: Det viktiga är intentionerna i BBR. Att värna om baskraven. Att man ska kunna bo i en lägenhet även om man bryter benen eller blir gammal.
Ola Kjellander: Men det ligger något annat bakom din artikel, eller hur?
Peter Erséus: Det är en fråga som behöver komma upp på agendan. Den måste diskuteras. Det går inte att bortse för den kvalitet som BBR ändå representerar. Jag blev förvånad över förordet.
Ola Kjellander: Jag blir själv förvånad över det du säger. Men kanske på ett motsatt sätt. Positivt förvånad. Det brukar nämligen vara tvärtom. Tidskriften Arkitektur brukar leka BBR-polis. Olof Hultin och Ola Nylander. Såga för minsta avsteg.
Jag tycker det är bra att man inser att i en mer experimentell villaarkitektur ligger fokus på något annat än BBR. Och kanske måste göra det, för att arkitekturen inte ska stelna. En del arkitektur måste nog ta fajten med BBR.
Johanna Holm Bodin: Men det handlar väl om att para två sidor, komma ett steg längre, tränga djupare.
Peter Erséus: Jag tycker det är frågan om jättefina kåkar i boken. Imponerande. Där finns vissa jag inte skulle vilja bo i. Det går inte att hänga av sig kläderna när man kommer innanför dörren. Det saknas förvaring. Man kan inte möblera vardagsrummet. Det är inte fel att någon enstaka person vill bo så, i och för sig, och jag har egentligen inget emot avsteg från BBR, men en lag ska man följa. Det är bättre att diskutera och ifrågasätta den än att strunta i den.
Men BBR reglerar kanske för detaljerat hur en gammal eller handikappad gör och beter sig? Hur långt kan man likrikta baskrav?
Peter Erséus: Det här är en dubbelbottnad fråga. Absolut. Jag var i min ungdom med i ett forskningsarbete om hur äldre såg på sitt boende. Det ingick i arbetet att besöka och intervjua folk. Jag kom hem till en som hade ett hem som såg ut som ett möbelmagasin. Fullt med saker. Överfullt. Det var mått långt från dem BBR tillåter mellan allting. Han som bodde där ville ha det så för då kunde han alltid stödja sig på en sänggavel eller en byrå. Han behövde ingen rullstol.
Fotograf: Urban Orzolek.
Åsa Kallstenius: Vi har en stor likriktning av bostadsbyggandet i Sverige. Det är på grund av BBR. En baksida av saken. Det är svårt, när man är tvungen att ta hänsyn till alla krav, att lösa vissa saker mer än på ett sätt. Ingen vill betala för överyta. Och den yta som står till buds måste användas på ett visst sätt. Speciellt i flerbostadshus. När alla undrar varför det ser likriktat ut så tror jag att det är det som är svaret.
Vi genomförde Böljan (som fick bostadspriset 2010) med intentionen att para det konceptuella med alla krav. Det var ett hårt och svårt arbete. De ekonomiska kraven och BBR gör utrymmet för variation liten.
Kanske är de flesta arkitekterna fast i en roll. Gamla funktionella ideal som är svåra att ha som utgångspunkt idag?
Fotograf: Urban Orzolek.
Johanna Holm Bodin: Jag har svårt att hålla med Åsa. BBR är inte så stelt. Det går att lösa en tvåa på 55 kvadratmeter på väldigt många olika sätt, alltifrån enkelt och vacker till svåranvänt och med dåliga kvaliteter gällande rum och ljus.
Bolle Tham: Jag tycker det är intressant att fullfölja Åsas resonemang. På något sätt handlar det om att något händer när man ska rita flera enheter. Den stora utmaningen ligger kanske inte i att uppfinna en ny lägenhetstypologi vid varje tillfälle utan att organisera rummet utanför huset. Jag menar: det finns ett antal beprövade lägenhetslösningar som uppfyller alla goda egenskaper. Men det kan vara utanför bostaden vår största möjlighet som arkitekt ligger.
Det gäller att vi som arkitekter definierar vårt utrymme. Var är det vi kan göra skillnad i det här projektet? Det kan vara genom att påverka balkongstorlekar. Det är inget fel i att göra ett flerbostadsprojekt som handlar om det. Det räcker för att erbjuda kvaliteter – om man gör det på rätt sätt.
Vad jag menar är att man kan ta de här lägenheterna som är bra. De här hundra eller tio och återanvända dem, eller utgå från dem. Det är inte självklart att det är en ny planlösning som är det mest verksamma.
Ola Kjellander: Jag kan inte förstå varför vi ska tänka att vi har uppfunnit de perfekta bostäderna, ett slags bostadsarketyper som fungerar i alla situationer. Det är ett passivt tänkande, tycker jag. Och leder kanske inte fram till de specifika och bra lösningarna.
Platser och situationer påverkar, om det ska bli bra, också lösningarna. Det inre och yttre hänger ihop. Jag ser att vi alltid ritar olika lösningar. Det jag kan säga är att vi på mitt kontor utgår från samma ideologi, men att lösningarna i sig skiljer sig åt mer eller mindre beroende på de förutsättningar som gäller i de enskilda projekten.
I mejslandet med lägenheter finns mycket att göra. Den viktigaste historiska sanningen är att det är det som gör skillnaden. Mejslandet. Det finns bra och dåliga bostäder från alla tider.
Åsa Kallstenius: Många av de yteffektiva planlösningarna, som jag älskar, är funkislösningarna från 1940-talet. Men när man studerar dem på nära håll, ser man också att det finns en anledning till att de kunde göra så små effektiva lägenheter. Måtten var annorlunda. De var tillåtna att göra saker som man inte får göra idag. Ta bara att de flesta garderober inte var 60 utan 53 centimeter djupa. Allt var mindre, lite nättare. Det går inte att göra en 2,5:a på 42 kvadrat idag, trots att en familj med barn kan leva i sådana lägenheten.
Fotograf: Urban Orzolek.
Bolle Tham: Vad jag försökte säga tidigare var att detaljer alltid är relaterat till vad man ritar, i vilken skala. Jag tror att ju större skala man jobbar i, desto mindre betydelse har detaljen för helhetsupplevelsen. Det är inte en ursäkt för att inte detaljera en byggnad hela vägen, men andra saker är mer avgörande. Det här handlar om vad det är viktigt att lägga ner arbete på som arkitekt. Det är lätt att arbeta i fel skala. Ritar man ett bostadsområde, menar jag, ligger det viktigaste arkitektoniskt och stadsbyggnadsmässigt på ett annat plan än i lägenheterna.
Peter Erséus: Om man inte på nytt uppfinner hjulet måste man återanvända ett hjul som är väldigt bra. Om man lämnar något därhän har man inte gjort sitt arbete.
Bolle Tham: Absolut. Det finns många goda exempel att studera och lära av.
Jag tycker att arkitektarbete många gånger handlar om att söka upp gränsen för vad som är möjligt.
Ola Kjellander: Jag tycker att det låter som en bekväm resa. Att ta en befintlig typologi och sedan ägna sig åt att göra en bra entré eller att arbeta med gränsen mellan byggnad och omgivning. Men det kan ju också vara en krass, icke-utvecklande inställning. Då tänker jag att man måste försöka hela tiden. Att göra allt lite bättre.
Bolle Tham: Vad jag menar är att vi kan flytta fokus som arkitekter.
Ett annat sätt att se på arkitektens roll är att se ekonomin som ett verktyg. Säger man att för de här pengarna kan man bygga det här och det här, har man ju redan antagit mycket om hur lägenheterna ska vara och se ut. Här finns en problematik. Det är inte så att man därför kan ta bort ett kök. Men man kan fråga sig om man behöver dyr parkett i alla rum osch så vidare Det går att göra saker annorlunda utan att för den delen sänka den arkitektoniska kvaliteten. Eller kanske kan man använda ett billigare fasadmaterial. Alla sådana här saker kan ju leda till att det blir mer pengar till yta, att man kan få större lägenheter för samma pengar.
En annan aspekt är hur man kopplar våra föreställningar om en god bostad till energiuthållighet. Vi kan göra oss av med mindre energi genom att ifrågasätta våra allt högre krav på komfort. Kanske borde vi ifrågasätta våra krav på ett helt konstant inneklimat? Hur välisolerad behöver en fönsterruta egentligen vara med tanke på att man upplever många äldre hus som okej? Ett sätt att tänka kunde vara att se sin bostad som lite mindre under vintern och större under sommaren, ett slags verandatänkande.
Håller ni med om att vi kan sänka våra krav på inneklimatet?
Johanna Holm Bodin: Det kan vara farligt att tänka så. Många hus är ju energiineffektiva för att de är dragiga. Kanske handlar de största vinsterna vi kan göra om hur vi bygger. Byggandet i sig kan innebära ett enormt energislöseri. Byggindustrin har ett stort ansvar för att utveckla sig. En annan aspekt på det hela är kvalitet. Det handlar om fakta som har varit tillgängliga länge. Det gjordes en avhandling för 25 år sedan som behandlade fem hus i Stockholms innerstad. Alla var gjorda med ett energitänkande. De som hade bäst värden var de som var byggda med störst noggrannhet. Det är antagligen inte annorlunda idag. Det gäller att bygga bra – annars betyder ord om energitänkande väldigt lite.
En öppenhet mellan vardagsrum och kök och större glasade ytor är den generella utvecklingen av planlösningar de senaste årtiondena. Vilka viktiga sociala förändringar kan ni se som har påverkat den utvecklingen? Kommer den att fortsätta?
Fotograf: Urban Orzolek.
Ola Kjellander: Behovet av det stora sociala rummet är lätt att förstå. Jag kan utgå från mig själv. Mina barn sitter inte på sina rum och gör läxor. De sitter med laptop antingen i vardagsrummet eller köket, där väldigt många skeenden pågår parallellt. Man ser på TV, man lagar mat, man går igenom räkningar, planerar morgondagen, får ihop agendorna, väldigt mycket sker i det där rummet. Det kräver en viss storlek och utformning. Sovrummen kan på grund av det göras mindre. Ingen arbetsplats behövs. Och kanske räcker det med en dubbelsäng som är 1,60 i stället för 1,80 och kanske har man gemensamma platser för sin förvaring. Sådana här förskjutningar i vårt beteende är man och kommer man att vara tvungen att ta hand om.
Det låter lite jobbigt med ett snabbare, intensivare liv. Men det är nog troligt att det blir så, vilket ökar trycket på att vår vardag håller en hög kvalitet.
Åsa Kallstenius: Allt har blivit tillåtet att visa. Eller: man vill visa allt. Jag tänker på de senaste tio årens inredningshets. Bostaden identifierar vem jag är. Köket, soffan och den och den lampan. Det där leder till något. Allt blir så himla fint i ens hem att det slutar att vara en plats att ta i bruk. Finrummet har blivit allt större och hela ens hem. Vi upplevde på kontoret att det där var vi trötta på. Först öppnar vi upp allt och sedan börjar vi agera utifrån att vi är synliga. Inget blir plötsligt tillåtet.
Johanna Holm Bodin: Den där designhetsen tror jag vi kommer att få äta upp snart. Vi bygger inte för alla. Vi bygger för en liten privilegierad grupp som bevisligen har betalningsvilja för just den produkten. En välbärgad barnfamilj som vill ha en större öppenhet. Och man tror att det blir större, man upplever det, för att man river en vägg mellan vardagsrummet och köket. Men på sikt behöver vi fler alternativ än så. Varken de kommersiella aktörerna eller allmännyttan tar sitt ansvar här.
Vad är det för andra alternativ som behövs?
Peter Erséus: Jag vet inte om det stämmer helt och fullt att alla lägenheter blir likadana. Gjorde man ett miljonprogramsområde skulle nog likriktningen bli stor. Men ritar man i en innerstad är det sällan så att mått på kvarter och vinklar i gathörnen stämmer med enkla typologier. Man måste ge specifika svar.
Åsa Kallstenius: Jag har svårt att hålla med. Generellt sett är lösningarna alldeles för lika.
Peter Erséus: Den generella likheten tycker jag framför allt ligger i det yttre. Det är samma putsade fasader med ungefär lika stora gluggar och utstickande balkonger oavsett om det är JM, Skanska eller Peab som står bakom. Det är inte bra för stadsbilden.
Johanna Holm Bodin: Och inuti är det samma parkett och samma badrums- och köksmoduler. Det är lätt att känna sig uppgiven.
Ola Kjellander: Det är ett självändamål att omdefiniera den likriktningen. Vi kan ju inte bara acceptera den.
Johanna Holm Bodin: Man behöver fler lägenheter som kan användas på många olika sätt. Idag är allt väldigt låst i och med att man bygger i en storlek för en grupp. Det finns också en stor grupp som inte bryr sig ett smack om att göra bostaden till sin identitet, som behöver någonstans att bo, men inte är attraktiva som kunder. Ingen bryr sig om dem idag.
Åsa Kallstenius: Det finns inget exakt givet svar på vad en god bostad är. Saker och ting förändras under ett liv. Ett familjeliv är annorlunda än ett singelliv. Ett stängt kök kan vara bra om man vill kunna avskilja sig, ett öppet kan vara skönt om man inte behöver tänka på att bli störd. Bor man många är det bra med dörrar, men bor man själv behöver man knappt dörr till toaletten. En större variation kommer att krävas.
Jag tror att marknaden är redo för den här variationen redan nu. Efterfrågan finns. Det är bara att erkänna den. Det är därför vår skyldighet att rita på många olika sätt. Fler typer.
Men det är ett initiativ som vi som arkitekter måste ta. Marknaden är inte medveten om det här. De enkätundersökningar som stora byggbolag gör är rätt enfaldiga. Vill du ha stort badrum? Ja eller nej? Vill du ha stort kök? Ja eller nej? Få svarar nej. Ledande frågor som medför en viss typ av lösning.
Ola Kjellander: Det är väldigt sällan som våra kära bostadsbyggare kommer med något mer än att de vill ha en jämn spridning av tvåor, treor och fyror. Och kanske någon etta och femma. Ett specifikt ingångsvärde får man skapa själv.
De garderar sig. De vill ha en jämn spridning av mellanstorlekar för att det innebär en låg risk. Riskspridning. Svenskt lagom. Vi måste själv fabricera konceptet med variation. Marknaden kommer inte att göra det åt oss.
Peter Erséus: Byggbolag maximerar sina vinster.
Ola Kjellander: Minimerar sina risker skulle jag vilja säga.
Sveriges Arkitekter vill ge sig in i bostadspolitiken. Vid stämman i november beslutades att förbundet under året ska utforma ett bostadspolitiskt program. Bidra genom att debattera i Arkitekten!