|
Det är för tidigt att sätta betyg på "ommålningen" av Sverige, skriver arkitekt Olle Eriksson. Han hävdar att regeringens gröna program fortfarande är aktuellt. Arkitekter som vill spela en aktiv roll i omställningen till ett grönt samhälle bör studera exemplet Systembolaget, anser han.
Arkitekten nr 1/2003 gör en kritisk granskning av regeringens gröna program. Det är bra. Men när undertexten signalerar att det inte skulle vara riktigt allvar, att Stefan Edman och jag planterade programmet i Göran Perssons huvud och att det nu är mer eller mindre överspelat, så är jag inte med. Det är inte rätt i sak och det ger fel signaler till Arkitektens läsare.
Socialdemokratins gröna politik började ta form redan på 1960-talet. Det som hände på 90-talet, efter Rio, var att Göran Persson skruvade upp ambitioner och tempo. Det var välbehövligt. Stefan Edman och jag drogs på lite olika vägar in i arbetet med att göra praktisk politik av de långsiktiga visionerna.
De viktiga regeringsdokumenten talar också om långa tidsperspektiv - upp till två generationer för att skapa en ekologiskt hållbar miljö- och resurssituation. Mitt tidsperspektiv var 50 år i den lilla skriften "Bygg om Sverige till bärkraft", som skisserade grundidén till det som blev LIP. Som investering kan en total grön omställning närmast jämföras med det sociala bostadsbyggandet från 30-tal till 70-tal. Mot den bakgrunden är det för tidigt att sätta betyg på "ommålningen" och vilseledande att beskriva LIP som "det gröna folkhemmets flaggskepp". LIP ska i stället bedömas för vad det var, den konkreta programetapp som kunde pressas in i 90-talets hårdhänta sanering av statsbudgeten.
1996 var arbetslösheten i byggsektorn nästan på 30-talsnivå. Grundidén med LIP var att utnyttja de lediga byggresurser, som kostade staten enorma belopp via arbetslöshetskassor och AMS, till att öka tempot i omställningen. Därför fick LIP två jämställda mål - mer ekologisk hållbarhet och mer jobb. Det blev avgörande på flera sätt. Utan knytning till kampen mot arbetslösheten hade nog inte ens Göran Perssons stöd räckt för att få loss drygt sex friska miljarder i de stora nedskärningarnas tid. För att påverka arbetslösheten måste projekten komma igång snabbt. I stället för att pröva ny teknik gällde det att använda känd och etablerad teknik i rejäla volymer av nyttiga investeringar. Det gav konkreta gröna resultat och mer jobb. Och "återbäring" i form av minskade kostnader för arbetslöshet.
2001 fanns det utrymme för att låta en del LIP-pengar gå till "mjuka" miljöinsatser som inte gav några byggjobb. 2002 kunde det ekonomiska utrymmet användas till ett normalt miljöprogram (KLIMP) hos Naturvårdsverket. Att LIP därmed avslutades ska inte tolkas som att det var förfelat och att de totala gröna ambitionerna skruvats ner. Förklaringen är i stället att med arbetslösheten halverad finns inte längre basen för att fortsätta just LIP med den speciella form och knytning till byggandet som arbetslösheten för 7-8 år sedan motiverade. Andra satsningar kom i stället.
Kvar finns erfarenheten av vad som kan uppnås när gröna ambitioner kombineras med andra politiska strävanden. I Arkitekten pekar Stefan Edman på de allmänna möjligheterna i den vägen. Byggsektor och arkitekter kommer inte automatiskt med i leken. Någon eller några arkitekter måste börja fundera över vilka positioner som kan byggas i ett sådant syfte! Andra kan behöva tänka igenom hur man bäddar för ett nytt LIP nästa gång byggarbetslösheten slår till och bostadsbyggandet ligger i träda!
En sak är säker; det behövs mer kompetens. Byggkommissionen pekar i "Skärp er gubbar!" på den stora allmänna kompetensbristen i sektorn. Ekobyggandet är inget undantag även om intresserade arkitekter gjort åtskilligt för att förbättra situationen. Nu måste kompetensen fördjupas bortom ekobyarnas ambitionsnivå och träbyggandets lasyrskimrande visualitet. Här visar exemplet Systembolaget, som nämns i förbigående i Arkitektens artiklar, vilka enorma potentialer som finns.
Vad har då Systembolaget gjort med den kvarts miljon kvadratmeter som de förvaltar i egna fastigheter över hela landet? Från att ha legat på genomsnittet för lokalbeståndet i landet har energiförbrukningen dragits ner till ca 80 kWh/kvm. Det har inte gjorts "med mycket pengar" som det står i Arkitekten. Investeringarna är så små att de bara motsvarar åtta månaders minskade energikostnader. Det betyder att Systembolaget inte bara nått en energianvändning nästan i nivå med de uppvärmningslösa radhusen i Göteborg. Även materialmässigt är programmet ekologiskt mönstergillt. Förändringarna är gjorda i husen som de går och står, med enkla åtgärder som isolering av vindar men utan sådant som byten av fönster och tilläggsisolering av fasader. Inga stora rivningsmassor har hamnat på tipparna och ett minimum av nya material har förbrukats.
Huvudinsatsen är i stället "mjukvara". Man har infört rationella driftstrategier, utbildat driftpersonalen och försett klimatsystemen med mät- och IT-utrustning. Åtgärderna är till synes vardagligt enkla. Resultatet blev desto mer sensationellt. Närmare 70 procent försvann av den energianvändning som de som projekterat och byggt husen sannolikt betraktat som normal och nödvändig. Och på köpet blev inomhusmiljön i allmänhet bättre.
Annorlunda uttryckt ersattes energin med mänsklig kompetens och en begåvad användning av den teknik som i allt väsentligt redan fanns på plats. Det är att i djupaste mening förena ekologisk hållbarhet med det moderna kunskapssamhällets bästa sidor. Exemplet Systembolaget ger på det sättet måttet på vad dagens arkitekter bör inrikta sig på att kunna åstadkomma i bebyggelsen som helhet om de vill ha en aktiv roll i en fortsatt grön omställning av hela samhället.
Olof Eriksson
Arkitekt SAR/MSA
|