Foto: Kasper Dudzik
Han säger att han känner sig mest som hemma i en stationsbyggnad från 1800-talet. Det kan vara en i Milano, eller New York. Han älskar detaljerna där, men också de stora gesterna, det teatrala. På samma sätt som han älskar den stora ryska romanen, Dostojevskij eller Tolstoy. Men det betyder inte att han är en anakronism. Han är nyfiken på vad som händer i vår tid. Bekymrad kanske, och lite förundrad över allt från nedmonterandet av välfärdssamhället till en arkitektur som verkar ha fastnat i en kall minimalism utan plats för människans drömmar. Han ser arkitekturen som något som i sitt ena hörn rör vid scenografin, och i det andra rör vid maskinen. Däremellan uppstår en spänning:
- Arkitekturens drama är att lägga sig i hela det spektrumet, säger han.
I Arkitekturmuseets årsbok, som i år har temat Arkitekturkritik, ställer arkitekturprofessorn Johan Mårtelius frågan om "arkitekturens tunga, platsbundna, materiella och manuella konstart fortfarande är en central samhällsyttring?"
Är den det?
- Det är den. Men hur ska jag motivera det, säger Thomas Hellquist, sedan försjunker han för första gången under vårt samtal i en lång uppriktigt tvivlande tystnad. Innan han fortsätter, och, också det för första, men inte sista gången, nämner postmodern arkitekturteori:
- Enligt postmodern teori är varje objekt en bild, vare sig man vill det eller inte. Byggnaden, arkitekturen, illustrerar en bakomliggande verklighet. Jag skulle hävda att den "tunga konstformen" arkitektur är kulturellt aktiv, en viktig del i det bildmakande som formar vår uppfattning av samhället, dess värderingar, och vad som är viktigt.
Att sedan inte all, om ens en bråkdel, av all arkitektur som byggs idag känns som en angelägen bild av vår samtid håller han med om. Han kallar det en instrumentell arkitektur, en arkitektur som många gånger fastnar i en sorts förhandling, i en projektering som tar den långt ifrån en ursprungstanke eller, om man ska tala i stora gester, vilket inte Thomas Hellquist är främmande för, långtifrån en dröm.
Under mitten av 1980-talet gav Thomas Hellquist ut tidskriften Magasin Tessin. I en inledningstext 1983 skriver han om Abelardo Gonzales minst sagt extravaganta (leopardpäls i löpmeter) projektet Hotell Tunneln i Malmö: "Tydliggörandet av människors drömmar är en av arkitekturens stora och viktiga uppgifter - och kanske särskilt av de drömmar som aldrig fick realiseras".
- I det avseendet tycker jag att arkitekturen sviker människorna idag, i sin brist på vilja att hitta former som kan svara mot människors fantasier, som människor kan bolla sin erfarenheter och sina drömmar emot, menar Thomas Hellquist och i en stor gest säger han:
- Jag saknar en mångfald i arkitekturen.
I ett svar till en uppgiven, enligt egen utsago "proletariserad" kollega, skrev den italienske arkitekten Paolo Portoghesi 1969: "Vi måste söka efter en strategi (inom och utom arkitekturen som disciplin) som kan återge arkitekturen dess konkreta styrka, dess värde som ram för människors liv".
Portoghesis text publicerades i Magasin Tessin i ett nummer som översatte ett stort antal postmoderna teoretiska texter, alla skrivna av praktiker.
Thomas Hellquist skrattar och konstaterar att det där var ju alldeles särskilt aktuellt också idag. Kanske är det en evig diskussion, den om arkitekturens giltighet i sin samtid:
- Jag är skeptiskt till minimalismen, och till den danska nymodernismen, som den till exempel tar sig uttryck i Tuborg Nord. Den är klaustrofobisk, och alldeles för entydig.
Finns det då någon samtid som han känt sig hemma i?
Han skrattar igen.
- Jag är missnöjd mest hela tiden. Det låter ju gnälligt. Jag kände ett visst nöje med de historiserande försöken under postmodernismen. Nu var tyvärr kvaliteten i det byggda ofta eländig, så hållbarheten blev lidande. Men där fanns mycket tankemöda som var värdefull. Tillbyggnaden av museet i Stuttgart av James Stirling är en övertygande byggnad från den tiden, tycker jag. Där fungerar eklekticismen, stilblandningen, det dekorativa, det expressiva och mångtydiga. Det kan jag känna glädje över.
Han blir glad när han får höra att en liten funktionsbyggnad han själv ritat, en aggregatsbyggnad bakom Nöjesteatern i Malmö, blir liknad vid såväl en ubåt som kopulerande giraffer och spritdestillator.
- Uppenbarligen kan man tillskriva den många möjligheter som bild. Det finns något frigörande över det.
Eklekticism är ett begrepp som dyker upp ofta i ett samtal med Thomas Hellquist. Och redan på Magasin Tessins tid gjorde han ett temanummer med titeln "den fördömda eklekticismen". ä
Vad är eklekticism, vilken giltighet har den i vår tid?
- Det vanliga är att man ser det som en stilblandning. Men för mig är det den kreativa potentialen som är viktig, en metod att hitta olika modeller i designprocessen. Man kan låta en 1800-tals-plan för en offentlig byggnad, som är oöverträffat begriplig, krocka med en collagemässig gestaltning. För mig är eklekticism en metod som kan generera rikedom.
Han tystnar.
- En tillåtande estetik. Så tror jag man ska se eklekticismen idag.
Som exempel på motsatsen till denna tillåtande estetik tar han ett nytt hus i Malmö på den så kallade Butterickstomten, en tomt som stod tom i ett decennium, men som nu bebyggts med ett tidstypiskt glashus, en sorts nymodernism.
- De här glas-infillprojekten är jag kritisk till. De vill vara oberoende objekt på platser där oberoende inte är möjligt. Dagens misstag är att tro att om man bygger i sin egen tids stil så skapar det automatiskt en dynamik. Man åstadkommer kontrast, men det är inte samma sak som dynamik. För det behövs samspel, ett förhållningssätt till omgivningen.
- Det blir svårare, men intressantare menar jag, med en byggnad som för en dialog med sin omgivning.
Det är den postmoderna teorin igen.
Blev den för svår, för komplicerad, att genomföra?
- Ja, kanske, men tanken är viktig och behöver prövas igen.
Inre minst i ett alltmer mångkulturellt präglat Sverige, menar han och exemplifierar med pop-konstens vilja att bryta ner auktoriteter i sitt respektlösa citerande av finkulturen. Postmodernismen som motståndsrörelse.
- Den nya urbana kulturen, den mångkulturella, måste få ett genomslag i en arkitektur, och den arkitekturen måste vara eklektisk. Eller som Nietsche sa: "Må allt som är kropp dansa, må allt som är själ flyga".
"Fantasin till makten", som ett av slagorden löd under studentupploppen i Paris 1968.
Ser du något sådant genombrott någonstans?
- Det ser jag inte någonstans. Jag ser bara en objektskultur. En arkitekturtradition där arkitekten siktar mot att konsekvent genomföra objektets egen logik. Utan samspel, kontext eller historia.
- Arkitekten har en uppgift att ställa frågor gentemot en utbredd konsensus i samhället. Den entydiga arkitektur som finns idag tycks snarast fastställa maktens konsensus.
Istället, tycks han mena, kan arkitekten vara nyfiken. Ställa sig till exempel på stationen i Milano och samtidigt, i all beundran eller avsky, kliva ut därifrån, in i sin samtid.
Med en gest så stor att drömmarna ryms.