Av Dan Hallemar
Nu har blidvädret återvänt, och med det en grym vind från norr. Ralph Erskines färgglada NCC-hus står öde och sist i raden mot vinden. NCC:s slogan "Hav, rymd och behaglig komfort" har inte sålt en enda lägenhet. Förhandlingar pågår om två stycken. Nu kan villiga köpare pruta på priset, det är en förhandlingsfråga, uppger mäklarfirman. Tomma fönster blickar ut över det skummande vattnet. Den europeiska byn, som aldrig blev klar till mässan, hukar ett stenkast bort som en Familjen Flinta-by i kanten av obebyggda slätter av ogräs. Intill håller höghuset "Turning torso" långsamt på att resa sig. Efter en diskussion med facket om hur hårt skiftarbete man kan köra har bygget börjat ta fart igen. Det blir förlängda skift och 54 våningar, klart till årsskiftet 2004/2005. Arkitekten Calatravas visdomsord står huggna i sten intill: "Turning torso är ett landmärke tillägnat människan".
Men ännu är bara en bråkdel av Västra hamnområdet förändrat. I visionen om den fortsatta förändringen talar stadsbyggnadskontoret om "kunskapsstaden" där "existerande och karaktärsdanande husgrupper, platser och minnesmärken bevaras och tydliggör sambandet mellan det förflutna och samtiden". När Malmö stad skriver om boendet i den fortsatta expansionen tycks det småskaliga "fisknät" som Bo01 formades kring vara bortblåst. Nu talar man om en "robust och lättförståelig struktur som knyter an till platsens själ".
De här tankarna kom fram för snart två år sedan i de så kallade "Q-books" som arkitektkontoret Juul&Frost gjorde tillsammans med Malmö stad för "att utveckla och fastlägga kvalificerade stadsarkitektoniska ramar" för den del av Västra hamnen som kallas Universitetsholmen. I "Q-books 2+3" skriver man "Om Universitetsholmen ska bli en aktiv del av Malmös stadsbild krävs en flätning i skala mellan stadens och hamnens volymer". Ett sorts bejakande av mångfalden i den befintliga strukturen. Vattnet, de många dockorna, och kajerna, blir det som sammanbinder. Stämningen som vilar över "Q-books-visionen" är sval, stram och ren. På gränsen till alienerat, och kontaktlöst, som om Stanley Kubrick skulle varit arkitekt. I alla händelser långtifrån Bo01:s småstadsambitioner. ä
Arkitekten och arkitekturkritikern Thomas Hellquist förhåller sig tveksam till dessa nya ideal.
- Jag är ganska positiv till Klas Thams småskaliga plan för Bo01. Det är en plan som säger att varje plats har en potential. Det är en plan där det går att riva ett kvarter och bygga nytt, och få kontinuitet i framtida förnyelse. Sedan har den lilla skalan en given poäng när det gäller klimatet.
En stormig dag som den här är man benägen att hålla med. Att ens föreställa sig att någon förälder skulle placera ut ett overallklätt barn på den lilla lekplatsen vid "Turning torso" är en omöjlighet. Sällan har en ny bostadsort så påtagligt präglats av sitt klimat. De boende här kommer att bli läderhudade och väderbitna som vilka isländska fiskare som helst.
När nyårssnön föll över de övergivna dockorna i Västra hamnen i Malmö blev platsen bokstavligt talat till ett vitt ark. Inga fotsteg syntes i det vita. En hel massa att upptäcka helt enkelt. En klocka på en vägg har stannat. Här ska staden Malmö fortsätta att växa. En nyplanterad trädallé hör till en av nybyggarna, stadens förtrupper. Här ska det som började med bomässan Bo01 fortsätta; bostäder, ny lärarhögskola bland annat. Malmö, denna ständiga experimentverkstad fortsätter i sin, till synes, modernistiska besatthet, sin ständiga vilja till förändring till varje pris.
Är det här möjligen stadsbyggarens dröm. Det vita arket.
- Det är kanske den modernistiske stadsbyggarens dröm, säger Thomas Hellquist.
Men det finns en annan stadsbyggare, menar han:
- Den som vill bygga vidare och arbeta i en kontext. Att bygga på det vita arket är ingen dröm, har aldrig varit det, utom för diktatorer.
Kockumskranen är borta. Den verkar inte längre kasta några skuggor, även om t-tröjorna och väskorna med kranenmotiv säljer som smör. Inte olikt de fetischer från det gamla Östeuropa som började säljas efter Sovjetunionens fall för ett tiotal år sedan. På exploateringsbolaget Dockan AB (JM, Peab och Wihlborgs) projekteras bostäder för just den docka som Kockumskranen stod över.
JM bygger en första etapp i det man kallar kvarteret Fyren, längs kajkanten på den docka som förr hyste kockumskranen, och med anspelning på kranen kallar man kvarteret "Malmös nya landmärke". Arkitekter är Michelsen arkitekter från Helsingborg. Här fortsätter den vattennära besattheten i svenskt bostadsbyggande med "vatten på två sidor". Dockan blir småbåtshamn, på skisserna seglar båtar långt inne i dockan. Det ser ungefär ut som det har gjort de senaste åren: i Helsingborg, längs kajen på Bo01 och i Hammarby sjöstad.
Vi kliver ner i den torrlagda dockan. Intill rostande tunga saker tagna ur sitt sammanhang ligger en bokkatalog: Bodil Malmsten "Undergångens sånger", Henning Mankell "Bergssprängaren". Allt blir tecken på en plats som den här. Det är åtta meter upp till kajkanten. Här är stiltje. Snart en småbåtshamn, med lamellhus på vardera sidan. Hur skulle Thomas Hellquist ha närmat sig en sådan här stadsbyggnadsuppgift?
- Jag inser svårigheterna. Men den plan som finns känns ganska ängslig. Den bygger på arkitekturen som objekt, med allt för mycket öppna rum mellan lamellerna. Jag tror jag skulle ha gjort tvärtom, jag skulle lägga ut en stor lerklump och börja karva ut stadens rum först. Helt enkelt utmanat objektarkitekturen.