Monika Gora: ”Mina arbeten blir ofta ett återskapande av intryck”

Hon återkommer till att använda ordet ”utforska”, både när hon berättar om sina resor och sina projekt. Begreppet kan innefatta allt mellan tankeexperiment, upptäcktsresande och vetenskapligt arbete i vit labbrock.

Och det är en någorlunda god sammanfattning av vad Monika Gora sysslat med, ända sedan hon direkt efter studierna på SLU gav sig ut på en tvårig resa längs ryska, kinesiska, indonesiska, australiska och amerikanska vägar i början av åttiotalet. För att försörja sig blev hon och reskamraten tvungna att lära känna möjligheterna på varje plats.

– Vi var i ett tillstånd då vi rest så länge att… man är i själva resandet.

Om vartannat visar hon resedagböcker och bilder från senare projekt. Resenärens sätt att förhålla sig till omvärlden har följt Monika Gora genom en lång rad arbeten inom landskap, konst och arkitektur. Ett projekt för en ljusfestival i Göteborg blev ett tältläger i Vasaparken, och i barockparken vid Gunnebo Slott gjorde hon en trädgård åt en husbil för att väcka frågor om landskapsarkitekturens platsbundenhet. Trädgården kan vara en kruka.

Hon tar fram foton från Klappa hästen-projektet på Stortorget i Malmö härom året.

– Att utforska platsen är att omvandla den, att upptäcka platsen på nytt.

Enkla trappor och en plattform placerade besökarna tätt intill mulen på Karl X:s häst. Det handlade om att göra skulpturen tillgänglig på ett nytt sätt, men ännu mer om torget den står på.

Hon låter långa berättelser utvecklas i sin helhet, bara för att sätta ett kort exempel i sitt riktiga sammanhang. Som skattjakten på botten av en sjö utanför Potsdam i Tyskland, en familjesaga som blev en dykexpedition. Men som leder oss till något helt annat:

– Vattnet var så väldigt grumligt. Stoppade man ner handen så försvann den.

Upplevelsen förflyttade henne till sin barndoms Polen. Aldrig tidigare hade hon blivit så medveten om hur mycket landskapet känns.

– Den mustighet som finns i Centraleuropa, med mer organiskt material, mer mylla… Här är ju landskapet lite krispigt, och vattnet klart.

Hon fortsätter:

– Det är något alla upplever, oavsett, men som man reflekterar mer över som landskaparkitekt… Att vistas i landskapet är övergripande, upplevelsen av utsatthet förstärker upplevelser över huvud taget.

Landskapsarkitektens blick uppfattar klimat, flora och tidsväxlingar. Och erfarenheten av själva resan, förflyttningen, behövs för att ta till sig landskapets skala.

– Städer kan också ses så, som Venedig, det är helheten som påverkar dig. Eller Pantheon med det runda hålet i taket, som ett landskap, en grotta där ljuset kommer ner uppifrån.

Hon är långt från den tyska sjön nu, men resonemanget leder oss tillbaka till projektet. Dykningarna blev en utställning i Växjö.

– Mina arbeten blir ofta ett återskapande av intryck. Inte detaljerna, utan att göra det intressant på samma sätt som de platser man upplevt.

Och snart tre decennier senare återkommer bilder från långresan på åttiotalet fortfarande i hennes formspråk.

– De geologiska formationerna var helt otroliga, som ett landskap av knölar! Och de är så stora att man helt går in i den världen.

Hon ser dem själv i sitt senaste projekt, entréplatsen till den nya akutmottagningen i Malmö. De kinesiska bergstopparna mellan molnslöjorna och klippbumlingarna i den australiska öknen har bitit sig fast.

Monika Gora ropar till rummet bredvid att kaffet är klart. Medarbetaren Karin kommer för att fika och frågar hur det gick med den där idén om att åka till Japan?

– Ja, det hade varit jättekul, att flytta hela kontoret ett halvår. Vi skulle kanske börja med det, och sen fortsätta flytta runt?

Björn Ehrlemark