|
"Hur vet pissmyran, det lilla fenomenet, i oktober hur hård vinterns kyla kommer att vara i februari?" Frågade sig Sara Lidman i en tidskriftsartikel, fylld av förundran över naturens samband och uppförande. Och nu denna sommar, som här i den västsibiriska taigans yttersta utlöpare - norra Värmland - inte tycks ha någon ände. Hade jag vetat att vi kunde trä septembersmultron på strå så hade jag nog tagit det lite lugnare med sommarens stora beting: de två valkroppsstora björkvedslassen som med min handkraft skulle förpassas in genom två gapande vedskjulsgluggar. Men veden är alls inget lidande, tvärtom. Jag har hittat ett svar för detta tidskrävande arbete när medmänniskorna kommer med sina råd om pelletspannor, fliseldning och jordvärmetips. För är det något som präglar och styr vårt tänkande också i det nya millenniet så är det jakten på tid - och pengar. Ja, tid = pengar. Punkt slut.
Av ved är tiden
och ve att du är den
som föddes att
den elda upp igen
Men det vill jag inte så där rakt av gå med på, därför framhärdar jag i min björkvedstillvaro och talar om för de som ifrågasätter min aktivitet: Veditation. I stället för att med korslagda ben och inåtriktad blick mediterande sitta rakt upp och ner inför en tulpan, så rör jag mig och veden, som kastas, vrids, vänds och bjuds på fina flygturer på sin väg mot vinter och kyla. För likt den myrstackcivilisation som framhärdar där ute i skogen och isolerar sin stack inför den mörka årstiden, så utför jag mitt id i egen takt - och egna tankar. En sådan kan vara: Vart tar tiden vägen när den gått... Och vad gjorde vi med den, eller den med oss?
Visst kan det kännas som ett sisyfosarbete detta med veden: att först göra den i ordning, sen se till att den torkar och kommer under tak (helst före midsommar), så in med den i eldningspanna och kakelugnar, ut med askan att strös över vinbärsbuskarna. Men bor man i ett istappspalats som vi gör, där vi varje vinter kan visa upp de mest fantastiska kurbitsrosor på rutorna så, ja, då minns man till och med den där förskräckta grodan, jordmörk och glänsande, hur den förtvivlat skuttade fram under den sista vedhögen innan också den förpassades in i vedskjulet. Plötsligt en bostadslös prinsessa i det inre stödområdet!
*
Vi kryper in i våra boningar och drar stjärntäcket över oss. Såväl möss som människor.
Det finns bygder som kan bjuda på ett fantasieggande fasadsortiment, husen liknar ansikten bakom vars låsta eller öppna dörr våra liv utspelar sig. Jag har en cykelsjö som jag med ojämna mellanrum inringar och med tiden blir jag bekant med husen, i alla fall inbillar jag mig det, att varje hus har sin egen stämning, ja till och med tonart. Flera av dessa byggnader är högbröstat rödfärgade, snickarglada och andra sjunger på femte versen, medan några upprätthåller en fasad av oresonlig ambition: tillbyggnader i alla fem väderstrecken och svarvat på längden och tvären.
Min favoritboning är ett grånat litet hus med en liten skog ända fram till trappan, resliga tallstammar högt över takåsen. I kalla vinternätter låter mångubben deras skuggor dansa över tiljorna därinne, till tonerna av ett dragspel som aldrig behöver stämmas.
Bengt Berg
Poet och förläggare
|