|
Är formalism dumhetens försvar? Det undrar arkitekt Joe Lindström i detta debattinlägg om Norra station.
Debatten om Norra stationsområdet och Tors torn varit intensiv i olika media den sista tiden. Stadsbyggnadskontoret via Alexander Wolodarski uttrycker förvåning över att den tidigare varit så lågmäld, vilket kan ha flera förklaringar. Dels väcker planer som är så omfattande och därmed svårgripbara sällan någon större debatt, dels är det trots projektets storlek få boende som är direkt berörda. Stadsbyggnadskontoret borde ha lärt av tidigare projekt och varit mera aktivt för att i tidiga skeden kommunicera alternativ och stimulera till debatt. Den attityd som förmedlats från kommunen har även varit rätt mycket "von oben".
Norra stationsprojektet omfattar ett flertal angelägna komponenter, främst att överbrygga väg- och järnvägsområdet för att bättre knyta samman Vasastaden med Solna och Karolinska. En utvidgning av innerstaden mot norr är självfallet också värdefull men inte till vilket pris eller vilka miljöer som helst. I Svenska Dagbladet 3 december ger Wolodarski uttryck för uppfattningen att om bara plan och bebyggelse ges en tillräckligt stark gestalt kan man bortse från fysiska aspekter som ljus, inne och ute, tillgänglighet etcetera. I området föreslås gårdsbredder ner mot 11 meter eller två tredjedelar av en normal Stockholmsgata men med dubbelt så hög bebyggelse!
En bebyggelse som inte bara kommer att innebära en för Stockholm okänd täthet utan även okänt låg kvalitet vad gäller ljus och luft.
Enligt stadsbyggnadskontoret förväntas ett myllrande stadsliv uppstå bara man bygger tillräckligt tätt. Detta mål överskuggar allt. En otillbörligt naiv tanke för att komma från stadsbyggnadskontoret. Vi kan bara se på de angränsande stadsdelarna Vasastaden och Norrmalm. Hur myllrande är staden här så snart man kommer norr om Odengatan trots den rätt så högt exploaterade kvartersbebyggelsen?
Man kan även ifrågasätta ett par grundläggande utgångspunkter för planen. Den höga exploateringen motiveras, förutom av att det ska ge New York-känsla, av höga kostnader för överdäckningen. En del av dessa utgörs av Värtabanan vars nödvändighet borde ifrågasättas när Stockholms Hamnar samtidigt planerar Norviksudden i Nynäshamn med spåranslutning och järnvägsfärjelägen. Om Värtabanan slopas kan inte bara kostnaderna minskas väsentligt utan även järnvägens avskärande funktion försvinna både vid Norrtull och i Lill Jansskogen.
Vidare kan man ifrågasätta om planen i praktiken skapar den flexibla struktur där fotgängarströmmarna ger goda förutsättningar för service, kaféer och restauranger? Bebyggelsen kommer fortsatt vara en randbebyggelse med begränsad genomströmning. Det gäller även de delar som gränsar mot Karolinska, där de stora nivåskillnaderna sannolikt innebär att det även fortsatt endast är ett fåtal stråk, till exempel Torsgatan/Solnavägen, som har förutsättning för att utveckla ett spännande stadsliv. Om planen utgått från ett sådant synsätt kunde kostnaderna ha reducerats.
Slutligen, när det gäller Tors torn, kan man konstatera att det helt dominerande motivet för tornen är att sätta planerare och politiker på kartan. Det är allmänt känt att med Sveriges fastighetsekonomiska förutsättningar är denna typ av höghus aldrig ekonomiskt motiverade, vare sig för bostäder eller för kontor. Turning Torso och Kista Science Tower är bekanta exempel. Att byggnaden både fysiskt och bildlikt kastar en slagskugga över en stor del av Vasastaden är ett tungt skäl att ompröva utformningen. Om avsikten är att skapa ett portmotiv kan detta uppnås med väsentligt enklare och billigare medel.
För att travestera Alexander Wolodarski i Svenska Dagbladet kan man säga att planen är ett exempel där arkitektur och samhällsplanering inte bara blivit utsatt för råa ekonomiska krafter utan främst för rå formalism.
Joe Lindström SAR/MSA
|