|
Arkitekt Tomas Lewan svarar på debattinlägg i Arkitekten av Peter Erséus och Björn Thyberger (12/09) samt av Per Lander (11/09).
Peter Erséus och Björn Thyberger tar upp framhållandet av det "respektavstånd" mellan ny och befintlig volym som Heike Hanadas tillbyggnadsförslag hade medfört. De hävdar också att biblioteket behandlats "omilt" genom åren när det successivt anpassats för nya krav. Samtidigt förespråkar de rivning av de annex som är formade enligt Asplunds tidigaste skisser för projektet.
Biblioteket är i själva verket välbevarat på ett unikt sätt både vad gäller detaljering och lös inredning även om underhållet är eftersatt. Det är däremot riktigt att en öppning fanns i tävlingsprogrammet att gripa in i ett eller flera av annexen väster om biblioteket. Men att göra saken så enkel som Erséus och Thyberger framställer den är felaktigt. Tävlingsprogrammet var i själva verket ganska strängt skrivet i frågan om bibehållandet av miljön kring Observatorielunden inklusive annexen.
En försiktighetsprincip måste gälla för unika byggnader som Stadsbiblioteket. Det bör bland annat leda till att man inte utan granskning underkastar sig ett tävlingsresultat som påverkar byggnaden. Erséus och Thyberger säger att Delphinium valdes i "mördande konkurrens", men frågan om stadsbibliotekstävlingen var ett spektakulärt skådespel eller en fullvärdig och riktigt formulerad tävling återstår att klargöra. Jämför man med en av få tvåstegstävlingar i Sverige i modern tid, Riksdagshuset, var inlämningskraven absurt låga i stadsbibliotekstävlingen. I riksdagshustävlingen begärdes i stort sett färdiga förslag redan i steg ett, vilket möjliggjorde en seriös bedömning.
Per Lander hävdar att stadsbibliotekstävlingen var av "globalt intresse" för "den öppenhet och transparens som rådde". Men det har aldrig visats, eller ens påståtts, att öppenheten skulle vara en fungerande metod att få fram bra tävlingsförslag. Det framstår som ett experimenterande med tävlingsformerna. En säker process förknippar jag hellre med inbjudna förfaranden, men en allmän tävling ska heller inte behöva vare sig kompletteras eller rättfärdigas med "öppenhet" enligt gängse synsätt.
Tävlingsprogrammets inledande sammanfattning lyder: "Den kombinerade biblioteksfunktionen i Asplundbyggnaden, den nya tillbyggnaden och det sätt annexen kan återanvändas på är tävlingens fokus." I klartext talas aldrig om rivning av annexen men desto mer om deras historik och betydelse i Asplunds skissprocess. Det som fick oss tävlande att i många fall överge tanken på att bibehålla annexen var i stället den överstora programarean. Spekulationer kring en nedbantad version av det vinnande förslaget framstår därmed som ologiskt – med en minskad programarea vore inte längre åverkan på annexen motiverbart. Ännu mindre rivning.
Tomas Lewan SAR/MSA
|