|
Dagens stelbenta normer och gränsvärden parat med myndigheter med snäva tänkesätt driver fram en spridd bebyggelse som går stick i stäv med hållbar stadsutveckling. Det anser Maria Teder, arkitekt på Malmö Stadsbyggnadskontor och Christina Leifman, chef för enheten för strategisk planering på Stockholms stadsbyggnadskontor.
Kommuner i tillväxtregioner måste idag ofta bygga i "svåra lägen" för att kunna växa hållbart; bostadsbebyggelse på centrala platser nära infrastruktur eller större verksamheter skapar lätt konflikt mellan olika sektorsintressen. Att städerna breder ut sig innebär ökade transporter, kräver nya infrastruktursatsningar och förbrukar värdefull åkermark. Samtidigt omöjliggör dagens ensidiga användning av miljökvalitetsnormer och riskavstånd bebyggelse på många av de platser som finns kvar i innerstadsområdena.
Det krävs en ny typ av samarbete för att väga svåra men viktiga frågor som buller, luftkvalitet, brand- och explosionsrisk samt transportbehov mot människors behov av hälsosamma och attraktiva stadsmiljöer. Ett delprojekt inom ByggaBoDialogen kallat "Provprojekt i stadsförtätning" har under året sökt nya former för en konstruktiv dialog kring dessa frågor. (För mer information, sök på Det goda samtalet i fysisk planering på byggabodialogen.se.)
Den täta staden kräver resursstarka invånare som har råd att ta sig ut till natur och grönska på helgerna (enligt Karin Bradley, KTH). Genom det beteendet kanske en del av miljövinsterna med minskade transporter inom staden går förlorade? Stadsförtätning kan också driva upp markpriserna så att centralt boende riskerar att bli en klassfråga (säger Cato Institute i Washington DC). Det är kvaliteten och närheten till ett grönområde och inte antalet kvadratmeter i sig som är avgörande (visar Alexander Ståhle, Spacescape/KTH), men att anlägga ett rekreationsområde som störningsskydd mellan bebyggelse och infrastruktur är olämpligt eftersom kroppens motståndskraft mot gifter är försvagad när man motionerar (enligt Tom Bellander, Karolinska Institutet).
Trots att man ser motorvägen, hör bullret och andas in luften finns det många som aktivt väljer att bosätta sig i en tät stad för att vara nära andra människor, ett varierat kultur- och serviceutbud och en större arbetsmarknad. Åsikterna om för- och nackdelarna med förtätning är många och en utökad diskussion utifrån aktuell forskning behövs för att kunna göra riktiga bedömningar.
Varje medlemsland gör sin egen tolkning av EU:s lagar och på kommunal nivå är man tveksam till om de svenska riktvärdena stämmer överens med hur lagstiftningen var tänkt att fungera. Man upplever att de statliga myndigheternas starka sektorsintresse syns så tydligt vid tillämpningen av olika riktvärden att det har kommit att utgöra det största hindret i förtätningsarbetet. Lokalt finns en stark politisk vilja att bygga en tät och levande stad och region, men denna goda intention saknar stöd i mer övergripande, infrastrukturella frågor.
Hur gör andra? Under hösten gjorde projektet en studieresa till det holländska miljödepartementet, VROM, som har arbetat fram en ny lag kallad The City and Environment Act. Lagen gör det möjligt för kommunerna att under vissa omständigheter överskrida de nationella gränsvärdena för buller, luft- och markföroreningar eller lukt.
Tillämpningen kan beskrivas som en trestegsraket där steg 1 är en dialog mellan kommunen och berörda statliga verk och myndigheter i ett tidigt skede av ett tilltänkt förtätningsprojekt, för att skapa förståelse för varandras arbetssätt och enas om att det är önskvärt att förtäta på den aktuella platsen.
Steg 2 kallas en "kreativ förhandling" och består av gemensamt skissarbete för att hitta olika alternativ till lösningar och undvika att fastna i oförenliga ståndpunkter. Det är viktigt att deltagarnas mandat är tydligt och att deras avsikter och utgångspunkter klargörs innan arbetet börjar. Det kan även vara bra att anlita en objektiv samtalsledare.
Om man trots detta inte hittar lösningar som alla parter kan acceptera kan kommunen som steg 3 ansöka om att få överskrida de nationella gränsvärdena något inom ett enskilt riskområde. Det kräver kompensationsåtgärder för att förbättra helhetsmiljön, stöd från de boende i området och inte minst att man håller sig inom EU:s lagstiftade nivåer.
Innan den nya lagen trädde i kraft genomfördes 25 provprojekt runt om i landet. Det är värt att notera att man endast i tre av dessa 25 projekt till slut överskred de nationella gränsvärdena - i övriga 22 projekt räckte möjligheten till att göra det för att öppna upp för nya, kreativa tankebanor och lösningar. Under studiebesöket besöktes bland annat en motorväg i Voorburg utanför Den Haag som byggts över med bostäder och finansierats genom en OPS-lösning (offentlig-privat samverkan) samt bostadsbebyggelse som integrerats med aktiva hamnar.
I hamnen i Scheveningen överskrider man riktvärdena för buller med några decibel, vilket kompenserats bland annat genom att leda om biltrafiken, anpassa samtliga verksamheters tillstånd efter verkliga istället för uppskattade bullernivåer, nya rutiner för lastning och lossning av fartygen, extra ljudisolering på fasaderna samt nya parker och lekplatser i närområdet.
En annan fråga som diskuterats i projektet är hur man når ett ökat samutnyttjande av marken. Köpenhamns kommun har infört en planbeteckning som syftar till att i större utsträckning kunna blanda verksamheter och bostäder och samtidigt skapa attraktiva miljöer för små företag. Planbeteckningen E0 innebär att man kan behöva tolerera en högre störningsgrad än i vanliga bostadsområden och man får därför inte bo i området utan att själv bedriva verksamhet där. Det är alltså bostäder på verksamheternas villkor och grundtanken är att ta och ge - man får exempelvis bullra mer i utbyte mot att även grannen kanske gör det. Under de fem år som planbeteckningen har testats har inga klagomål inkommit till kommunen.
I förtätningsdiskussioner vinner lätt de "hårda" frågorna som buller som kan beskrivas kvantitativt, medan "mjuka" frågor som sociala vinster är svårare att mäta och därför sällan får lika stort genomslag i debatten. Blandningen av och närheten mellan bostäder och andra verksamheter behövs för att skapa socialt hållbara stadsmiljöer. Att ständigt ta ut avstånd innebär dolda kostnader. Tvärvetenskapliga konsekvensbedömningar som omfattar både miljö-/hälsofrågor och nationalekonomiska/sociala aspekter är ett bra verktyg för att få med de mjuka frågorna och belysa vilka de samhällsekonomiska konsekvenserna blir om ett förtätningsprojekt inte genomförs.
En viktig utgångspunkt i allt förtätningsarbete är att tydligt definiera vilka värden som tillkommer respektive riskerar att gå förlorade. Vi tror på ett tidigt samarbete mellan alla planeringens aktörer. Det är viktigt att arbeta på bred front med stormöten, informationstält, öppna hus, intervjuer med boende och företagarföreningar och gemensamma vandringar i området för att alla ska förstå varför staden förtätas.
En mer platsspecifik tillämpning av gränsvärden enligt den holländska modellen skulle möjliggöra en bättre diskussion kring nya, kreativa helhetslösningar. Även schablonvärdena i "Bättre plats för arbete" och sättet de används på behöver ses över. Institutioner som kopplar samman forskning med yrkesutövning (såsom Institutet för hållbar utveckling vid Malmö Högskola) har en viktig funktion att fylla när det gäller att hålla diskussionen levande och på rätt nivå. Vi behöver veta mer om vad konsekvenserna blir av en tätare stad för att kunna göra riktiga avvägningar. Det krävs också en uttalad stadsbyggnadspolitik som grundas på ett holistiskt synsätt och en samordnad miljö- och planeringslagstiftning för att kunna driva förtätningsprojekt! Vi måste veta vilket manövreringsutrymme vi har; hur långt ned är botten och hur högt upp är taket i en gemensam värdegrund?
Maria Teder SAR/MSA
Christina Leifman
|