Många nyanser av vitt

Beställaren önskade representativa, öppna lokaler. Inredningsarkitekten en ljus, lugn miljö som håller länge. Ett halvår efter att Sveriges Arkitekter flyttat in i de nya lokalerna summerar båda: Det blev som de ville. Text: Elisabet Näslund. Foto: Åke E:son Lindman.

Vita som snö eller ett oskrivet blad. Så var Sveriges Arkitekters lokaler vid inflyttningen i juni. Ett drygt halvår senare är bladet ifyllt, men fortfarande vitt. I flera olika nyanser och strukturer ska tilläggas. Solweig Sörman, ansvarig arkitekt för inredningen, ville ha ett spel av vita ytor för att skapa liv i lokalerna.

– Visst är det minimalistiskt på ett sätt. Det är små skiftningar som talar till sinnena, till exempel är väggfälten strukna med en fin pensel istället för att rollas, skåpen har olika vita och ljusa nyanser. Bilden jag hade i huvudet stämmer väl, säger Solweig Sörman.

Hon ville skapa en lugn stämningsbild och har därför jobbat med mycket vitt samt några få accentfärger, främst grönt. Installationerna är dolda i fönsterbänksinklädnaden längs långväggarna, inga hängande armaturer utan infällda downlights i taket, sladdarna dras i golvbrunnar. En del småjusteringar jobbar hon och Sveriges Arkitekters projektledare Annika Borgman-Mejhert fortfarande med, sånt som hör till varje projekt konstaterar de.

– Det blev som jag tänkte. En lugn miljö med allt det vita och med slutna möbler. Det kostar energi att ha öppen förvaring med många prylar synliga, säger Annika Borgman-Mejhert. Det är också en bra miljö att bygga en företagskultur i, eftersom så mycket syns och hörs – man kan inte vara osynlig utan måste hålla en trevlig ton. Själva företaget blir dessutom mer synligt för besökare eftersom så mycket är glasat mellan de publika lokalerna och kontorsdelen.

Annika Borgman-Mejhert upplever miljön som tidlös med genomtänkta material där det går att stoppa in modefärger som accenter – "en exklusiv vit miljö som ändå tål att åldras".

För Jacob Sahlqvist, styrelseledamot i Sveriges Arkitekter och därigenom beställare, har resultatet överträffat förväntningarna:

– Jag visste att Solweig Sörman skulle hålla hög kvalitet, men det här är bättre ändå. Hon är ytterst proffsig och har ett helhetstänkande som går igenom i varje detalj.

Jacob Sahlqvist var initialt fundersam över lokalerna, med tveksam tillgänglighet i entrén (som Statens Fastighetsverk ska bygga om) och låg takhöjd. Takhöjden ställer krav på möblerna, som måste hållas ganska låga för att inte stjäla för mycket volym.

– Där stöttade jag henne för att inte få möblerna för högt. Jag ville trycka ner dem ännu mer, det är viktigt med den visuella kontakten, inte minst för att hålla ner röstläget, säger Jacob Sahlqvist. Vi i styrelsen bevakade att det blev övervägande skandinaviska möbler och att det blev ordentligt uppglasat för att få en känsla av öppenhet. Men Solweig är en enveten och stark arkitekt med en tydlig vision och de val hon gjort har blivit väldigt bra.

Att ha Sveriges Arkitekter som beställare var lite nervöst, medger Solweig Sörman, med många kolleger som granskade varje val hon gjorde. Nu i efterhand är hon mest tacksam över att ha fått en så lyhörd beställare som gjort att hon har kunnat fullfölja sina intentioner. Hon passar på att rosa kansliet som hon tycker befolkar lokalerna på ett bra sätt: "Allt har fallit på plats naturligt och snabbt."

De gamla lokalerna i Wirwachs Malmgård var opraktiska med dålig arbetsmiljö. En annan viktig drivkraft för flytten var att skapa en samtida, representativ miljö.

– Malmgården var en bra ikon, den kändes som en självklar samlande punkt för Sveriges Arkitekter, men den var inte verksamhetsstödjande, säger Jacob Sahlqvist.

Sveriges Arkitekter hade planer på att bygga ut huset på baksidan och man tittade på lokaler vid Konstfack på Telefonplan, men båda gick i stöpet. Då fann ledningen lokalerna på Storgatan, som har den stora ekonomiska fördelen att det inte utgår någon moms på hyran eftersom det är en statligt ägd fastighet.

Jacob Sahlqvist ser att kansliet och Sveriges Arkitekters verksamheter fungerar och kan växa vid behov i lokalerna på Storgatan. Inte minst har kontakterna mellan personalen förbättrats genom den ökade närheten.

– Men det är inte en lokal som annonserar sig, så vi får jobba med att marknadsföra oss och vara mer aktiva med att bjuda till oss medlemmarna. Vi är lite dolda. Det är väldigt viktigt att jobba med att förbättra entrén och få bort de tunga dörrarna, säger han.

Trots att Jacob Sahlqvist gör tummen upp för de nya lokalerna när han fortfarande förhoppningen – som medlem och privatperson snarare än som styrelseledamot betonar han – om ett eget hus för Sveriges Arkitekter:

– Att rita, bygga och äga sitt eget hus vore optimalt. Vi har pengar efter försäljningen av malmgården och om tio år eller så kanske det kan bli möjlighet.

Solweig Sörmans inredning speglar i huvudsak 2000-talet, men det finns spår som leder till det 1800-tal då huset är byggt. Dels har hon använt historiska färger som linoljefärg, dels är golvet lagt med breda granplankor som oljats med vitt pigment. Det gedigna trägolvet återkopplar till det ursprungliga träbjälk­laget.

På Storgatan 41, där Sveriges Arkitekter jobbar idag, huserade från början Livgardet till häst. Mångsidige arkitekten Fredrik Blom ritade kasernen 1817. Det var hans första stora uppdrag och det har blivit ett arkitekturhistoriskt skolexempel för militärbyggnader från tidigt 1800-tal: En lång huvudbyggnad i tre våningar med ett för den tiden typiskt lågt tak och en mittrisalit. Stallarna är placerade så att de skärmar av huvudbyggnaden och understryker dess monumentalitet. Ren och sträng verkar den genom sina proportioner. Medan innandömet är fullständigt förändrat har huvudbyggnadens och stallarnas exteriör bevarats oförändrade med undantag av kulören. Ursprungligen hade den en ljust gul ton, vanlig under empiren.

Karl XIV Johan hade varit både general och krigsminister och under hans regering förstärktes militärmakten. Fredrik Blom fick många militärbyggnadsuppdrag. Även om Skeppsholmskyrkan kanske är det mest kända låg Livgardet och flera andra på Östermalm, som var starkt präglat av militären under 1800-talet.

I takt med att militärmakten flyttade ut fick byggnaderna nya ändamål. Storgatan 41 byggdes om på 30-talet för Riksantikvarieämbetet, i samband med att Historiska museet uppfördes. Båda projekten var resultat av en arkitekttävling 1930, som dock inte fick någon vinnare. Tävlingsdeltagarna Georg Scherman och Bengt Romare, precis som Fredrik Blom ganska oprövade vid den tiden, fick efter några turer upp­draget.

I kvarteret Krubban där Livgardets tidigare byggnad ligger finns fortfarande rester kvar av den Oxenstiernska malmgården från 1600-talet och ytterligare hus från 1700- och 1800-talet, idag kontor. Det finns också en förskola i kvarteret. Statens fastighetsverk är förvaltare och utvecklar kvarteret successivt.