1:a pris

Det började med en skalbagge

Helena Wessberg, Åsa Kallstenius och Sanna Hederus star­tade sitt kontor Kod år 2000. De ville hitta en egen arbetsmetod för hur en arkitektonisk vision kan bevaras genom hela projektet och hur den kan förmedlas till alla inblandade.

De skapade en egen arbetsmetod och döpte sitt kontor efter den. Nu får Kod Arkitekter Bostads­priset för sitt första genomförda flerbostadshus, Kvarteret Böljan 4 i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Text: Nina Gunne. Foto: Mathias Nero.

Kanske har de varit ovanligt bångstyriga. Eller bara ovanligt viljestarka och tydliga. När Kvalitetsprogram för gestaltning; del av Lugnetområdet antogs i september 2005 var det ialla fall så detaljerat att byggnaden kunde genomföras i stort sett helt enligt deras visioner: En grönskimrande skalbagge med ett band av balkonger som flätar sig runt huset och som fungerar som ett socialt rum i mötet mellan staden och bostaden, fönster åt tre håll och sjöutsikt åt alla.

Det här var också kvaliteter de prisades för när de fick ta emot Sveriges Arkitekters Bostadspris på Arkitekturdagen. Kvaliteter som fanns med från allra första början, formulerade som "koder" i deras första skisser.

De kallar sin arbetsmetod för Kod, ett begrepp som också gav namn åt kontoret de bildade 2000. De hade då jobbat ett tag på större kontor och tyckte inte att det fanns någon enhetlig linje i projekten.

– Alla satt och jobbade med olika delar men med otydligt formulerade arkitektoniska idéer och mål. Vi ville testa om det gick att arbeta på ett annat sätt, berättar Sanna Hederus och Åsa Kallstenius.

Det var när de två gjorde gemensamt examensarbete på Arkitekturskolan i Stockholm som arbetsmetoden tog form. Målet var att tidigt formulera de arkitektoniska idéerna och att hitta de sammanhängande delar som stödjer dem, i alla skalor. Därför valde de också ett stort och komplext projekt: Att rita ett alternativt förslag till Botniabanan som projekterades under den perioden. Det verkliga projektet hade 50 delentreprenader. I deras alternativa förslag ville de visa vad man kan vinna på att någon tar ett övergripande utformningsansvar och att detta förmedlas till alla som deltar i projektet. De ritade igenom en stationsbyggnad, för Örnsköldsvik, men också de andra sammanhängande delarna som skulle återkomma som motiv i hela projektet, tunnelmynningar, broar, räcken och bullerskydd.

De pratade om att hitta en kod för projektet som alla inblandade skulle kunna förhålla sig till och där alla viktiga delar i det arkitektoniska konceptet bestäms på ett tidigt stadium. Koderna uttrycks i bilder, text och i diagram och följer med i hela projektet. Där uppstod namnet på såväl examensarbetet: Kod-Botnia, som på deras arbetsmetod och kontoret som de startade 2000 tillsammans med Helena Wessberg.

– Första fasen i vårt arbete kräver mycket analys och sätter ramarna för projektet. Det handlar mycket om att vaska fram kärnvärden och förhållningsregler för hela projektet, genom hela processen och i alla skalor. Allt i ett projekt är utbytbart utom idén, "koden", eller "koderna". Det kan handla om materialitet, fasaduttryck och hur man rör sig till och inom byggnaden.

Koderna i byggnaden de nu tar emot bostadspriset för var flera. Det var "den grönskimrande skalbaggen", en byggnad med alla de skiftningar i färger och glans som finns i den gröna skalbaggens rygg. Det var "draperiet", ett sätt att vecka fasaden för att få fönster mot olika utblickar, "flexibilitet" för lägenheternas planlösningar, och "ett och samma" för att hitta system och byggnadsdelar som upprepades i hela byggnaden.

Den gröna skalbaggen, Kvarteret Böljan 4, stod helt klar 2009, men processen började redan 2003 då Kod, tillsammans med Erseus Arkitekter och ÅWL blev inbjudna till ett parallellt uppdrag för kvartersutformning för Böljan 1, 2, 3 och 4 i området Lugnet i Hammarby Sjöstad. Jan Inghe-Hagström, som då var ansvarig planarkitekt för Sjöstaden på Stockholms Stadsbyggnadskontor, hade i sina riktlinjer ett uttalat mål om ett kvarter med en högre signalbyggnad i mitten. Erseus Arkitekter vann uppdraget med sin plan där den högre byggnaden står som en kub i kvarterets innergård.

Riksbyggen, som finansierade uppdraget tillsammans med JM Borätt och Stockholms stad, kontaktade 2004 Kod för att rita fastigheten Böljan 4 i kvarterets norra del. Parallellt utformades ett gestaltningsprogram för hela området. Jan Inghe-Hagström krävde att alla inblandade arkitekter skulle rita igenom hela byggnaden detaljerat inför skrivningen av programmet, ett arbetssätt som var specifikt just för Jan Inghe-Hagström och arbetet med Hammarby Sjöstad. Gestaltningsprogrammet togs i september 2005. Dagen därpå gick Jan-Inghe Hagström bort.

– I början tyckte vi att han var för styrande och vi sa ifrån, men efteråt kunde vi se att det var han som höll ihop kvarteret och helheten. Han var det här husets räddning. Eftersom vi hade blivit tvungna att rita igenom huset var det mesta redan fastslaget i gestaltningsprogrammet och vi kunde ofta hänvisa tillbaka till den när entreprenören senare ville spara genom att ändra i fasader eller planlösningar.

Huset satt redan under gestaltningsprogrammet, nästan in i minsta detalj. Och arkitekterna anser idag att det var därför huset höll hela vägen till genomförandet när Riksbyggen sedan upphandlade totalentreprenad genom Peab Bostad AB.

Läget var trångt. Två lamellhus i sex våningar skulle placeras i vinkel mycket tajt mot ett höghus på 14 våningar. Gården var norrvänd. Kod ville vrida sig bort från höghuset mot vattnet och sjöutsikten. De ville också bryta ner skalan i de långa fasaderna mot gatorna. De löste det genom en veckad fasad med balkonger, deras tolkning av ett modernt burspråk. Målet var ett effektivt hus med ett upprepat stomsystem men med variation i fasaderna.

De ritade planlösningarna under en period då byggherrarna började dra öronen åt sig för att lägenheter i Sjöstaden var svårsålda. Därför var uppdraget att skapa små och effektiva lägenheter. En så kallad 3-4:a är på 82 kvadratmeter. Genom att lägga många trapphus mot gatan har de lyckats skapa många lägenheter samtidigt som det var ett sätt att bryta ner skalan i den långa fasaden.

För lägenheternas planlösningar formulerades koden "flexibilitet". Den uttrycks framför allt i att rummen, förutom kök, hall och badrum inte är programmerade för någon särskild användning och har generella mått. Eftersom samma lägenheter upprepats i hela huset men i olika lägen var det viktigt att köparna kunde välja funktion på rummen som alla hade utgång till balkong med glasdörrar ner till golv.

Arkitekterna ville inte variera sig för sakens skull. Överallt har de valt samma typ av altandörrar och i passager pardörrar med överstycken av glas.

– Ibland är koderna enklare i teorin än i praktiken, men de räddar oss ofta att se och minnas det viktiga i projektet, och att argumentera för det gentemot beställaren. Riksbyggen har varit lyhörda och har aldrig försökt göra besparingar i det som vi tycker har varit viktigt.

Balkongerna var en av de största stötestenarna och tog ett år att få igenom. Enligt Jan Inghe-Hagströms vision för Sjöstaden skulle det inte finnas utstickande balkonger i fasader mot huvudgatorna. Kod argumenterade då för att balkongerna tillsammans bildade ett gemensamt yttre skikt, en extra yttervägg mot gatan, istället för att sticka ut från fasaden. Resultatet blev att huset flyttades in en meter på kvartersmarken.

I nomineringen till Bostadspriset skriver juryn om det sociala rum som bildas i mötet mellan balkongerna och gatan. "Längs en huvudgata i Hammarby Sjöstad sträcker sig ett grönskimrande kvarter vars band av balkonger signalerar en bred kontaktyta mellan stad och bostad." Och Kod är nöjda över att just detta prisats. De ville göra ett hus som klarar av människors liv och där livet får synas.

– Varje balkong är som ett eget utvidgat rum mot gatan och där vill vi gärna att det ska stå cyklar, parasoller och barnvagnar. Vi blev jätteglada när första köparen hade flyttat in och hängde två rosa pelargoner i amplar på balkongen.

De ger också andra exempel på när de hittat egna sätt att jobba med de stadsbyggnadsmotiv som finns formulerade i gestaltningsprogrammet för kvarteret, som på många punkter är likartade i hela Sjöstaden. Kod markerar sockelvåningen med grön terrazzo och den översta våningen genom att balkongernas framkant framträder som ett kontinuerligt band i ljus betong. En portik till gården har de tolkat som en smal slits i fasaden. De försökte länge komma undan att skapa ett "torn", en extra lägenhet i hörnet av byggnaden, men fick ge med sig. Kravet att husets fasad skulle gå ända ut till gatan under tornvåningen vägrade de däremot uppfylla.

– Det var den enda punkt där vi var riktigt obstinata. Annars tycker vi att vi har varit flexibla. Vi sa efter varje möte att vi skulle gå hem och titta på det men vi ritade inte på det. Till slut pratades det inte mer om den hörnan.

Flexibla eller obstinata – de har iallafall fått igenom de flesta av sina visioner. De vände upp och ner och ifrågasatte allt i projektet, och vägde det hela tiden mot sina koder.

– Vi förstod nog inte att vi arbetade så annorlunda. Och kanske är det snarare vårt sätt att uttrycka oss som är det. När vi säger att "det här huset ska vara som en grönskimrande skalbagge" tror man kanske att det ska bli mer udda än det blir.

Redan när de blev nominerade till priset blev de nöjda. Att sen få priset för sitt första genomförda flerbostadshusprojekt var mer än de vågat tro. Vad det betyder för framtida jobb vet de inte.

– Men vi hoppas att priset visar att ett litet och relativt ungt kontor kan genomföra större projekt. Vi formar en ny kod för varje projekt utifrån dess förutsättningar. Och vi hoppas att beställare ser möjligheterna med vårt arbetssätt.

– Vi är nog envisa av naturen, annars hade vi väl inte haft eget kontor. Men vårt mål är inte att vara obstinata. Vi vill göra god arkitektur. Vi försöker att skaka av oss det vi gjort mellan varje projekt, för att behålla skärpan och inte bli luttrade och trötta, det är det sista vi vill. Då behövs inte arkitekter längre..