1:a pris

De uppfyllde allt på önskelistan

Med Urbana Villor har Cord Siegel och Pontus Åqvist ritat årets bästa svenska byggnad. Juryn talar om en ny form av samverkan mellan arkitektur och landskap. Själva är de förvånade. Att Kasper Salin-priset kan gå till ett experimentbygge var inte vad de trodde.
Text: Tomas Lauri. Foto: Kasper Dudzik.

Om det inte hade varit för en inställd middag, hade Urbana Villor förmodligen aldrig blivit av. Pontus Åqvist visste plötsligt inte vad han skulle göra resten av kvällen och gick ner till Malmö bibliotek. Där satt Cord Siegel. De började prata arkitektur. Cord presenterade en idé om att bygga ett villaboende i staden på egen hand. Det var så projektet Urbana Villor tog fart.

Det har gått tre och ett halvt år sedan dess. De båda bor nu med sina familjer i det färdiga resultatet. De lever mitt i idén.

Även om de har gjort arkitektur som de har velat, har de inte sneglat åt Kasper Salin-priset. Deras bild är att etablerade arkitekter och byggare får det för att kröna en lång karriär. Urbana Villor är ett annorlunda svenskt projekt, ett experiment, ett risktagande. Det passar inte in i profilen, enligt dem.

De har, som namnet indikerar, ritat villor i staden. Villaidyllens ro korsas med den myllrande staden. Det är en ny samhällsordning de pekar på. Deras stad är utan antingen - eller. De vägrar att välja bort det ena på bekostnad av det andra.

– Det är ju inte typiskt svenskt, säger tysken Cord Siegel. Jag har själv jobbat med liknande projekt för MVRDV. Men när jag kom till Sverige var det inte lätt att få jobb och respons för min syn på arkitektur. Att genomföra projektet var ett sätt att få en chans att ens göra arkitektur i Sverige.

Han menar att den holländska traditionen i grunden är mycket annorlunda jämfört med den svenska. Där finns en självklar tillåtelse att uppfinna. Traditionen är sprungen ur det faktum att allt, även landskapet, är något som är skapat, medan den svenska traditionen bygger på att anpassa sig till landskapet, att foga sig.

– Det ger en skillnad i mentalitet och inställning. Det är inte lätt att göra det oväntade, bryta mot vanan här, konstaterar Cord Siegel.

En promenad längs kajen från Bo 01 ut till Västra hamnen bjuder på en kavalkad av de senaste årens svenska bostadskonst. Många ljusa putsade fasader med rikliga fönsterytor och rymliga balkonger. Urbana Villor är vid en hastig blick inget större avsteg från det. Men det finns detaljer som skiljer ut sig. Fasaden är veckad både inåt och utåt. Det för att skapa en annan synvinkel, en vy av havet som håller i sig även när det inom en snar framtid kommer upp hus mitt emot.

En annan skillnad är entréförhållandena. I stället för en port möter man en grind av galvat stål och bambu. Man leds in, över grus, förbi cyklar, fram till gräsmattan. Det för tankarna till ett hus med en tomt. Inte för inte har projektet fått namnet Urbana Villor.

Väl inne på gården breder det hustypiska ut sig.

På gården finns ett rymligt växthus, där tomatplantorna kan frodas. De boende har också varsitt litet trädgårdsland för husbehov av bär, rotfrukter, sallad och blommor.

Överallt reser sig träd, en del ovanliga, som fikonträd. Inget träd står i krukor, som på många intilliggande terrasser. Urbana Villor är täckt av olika jordlager. Det är fullt av jord på ovanliga ställen.

Själva innergården har tillförts hela en meter finaste matjord. Det gör att träden verkligen kan slå rot. Liknande förhållanden råder på takterrasserna till gårdshusen. Men den kanske mest innovativa sättet att använda jord hittar man på balkongerna mot gården. De består av en jordkassett, 30 centimeter tjock, med ett golv av betongplattor ovanpå. Träd och buskar sticker upp där golvplattorna har utelämnats.

– Det är roligt att se hur snabbt grönskan har tagit sig tack vare att rötterna kan breda ut sig, säger Karin Larsson, landskapsarkitekt i projektet, och sambo med Cord Siegel.

– Så här i november är allt bara kala stammar. Men i somras var det helt fantastiskt att ha en riktig trädgård med träd och buskar på sin balkong. Kombinationen av stora glasytor och grönt fungerar mycket bra. När solen låg på dansade skuggorna långt in på golvet. Härligt. Ett levande spröjsverk, säger Cord Siegel.

Urbana Villor består av färre bostäder än som brukar vara vanligt för flerbostadshus. De två husen rymmer bara sju lägenheter. Nu är det inte fråga om lägenheter i vanlig bemärkelse, utan snarare villor. Alla, förutom en toppvåning på 90 kvadratmeter, har samma storlek: 140 kvadratmeter. Huvudhuset har fyra sådana lägenheter, en på varje våningsplan. De är femmor med fyra sovrum. Gårdshuset har två radhus med separat ingång på 140 kvadtatmeter. De är fyror med tre sovrum.

– Alla lägenheter har i praktiken samma upplägg. Med sovrummen i ena änden och ett öppet förhållande mellan kök och vardagsrum i den andra. Skillnaden är att radhusen har en vertikal rumssekvens och lägenheterna en horisontell, påpekar Pontus Åqvist.

Det finns en tydlig urban attityd, speciellt i lägenheterna som Cord Siegel och Pontus Åqvist själva bor i. Inte minst för att en vanlig trappuppgång saknas. Hissen går rakt genom huset och lägenheterna. De kliver direkt in i sin lägenhet mitt i väl tilltagna gemensamma ytor med balkonger och stora fönsterpartier på båda sidorna. Det är lätt att tänka loftlägenhet i metropol.

Känslan av öppenheten blir inte mindre av att det går att röra sig fritt i många riktningar mellan rummen. Alla sovrum har tre dörrar. Dels har sovrummen dörrar mellan sig och egna dörrar ut till de allmänna ytorna eller hallen, dels har alla sovrummen egen utgång till balkongerna.

– Barnen älskar det. De kan röra sig fritt och i många riktningar, säger Karin Larsson.

Det finns ingen trappa upp till lägenheterna inomhus, men en utomhus i anslutning till balkongen mot gården. Det innebär att några av sovrummen i lägenheterna i praktiken har egna ingångar. Cord Siegel är inte sen med att referera till ungdomars behov av enskildhet och feministisk teoribildning.

– Ett hem ska ha mer än en utgång. Utgångar är som ventiler i en familjesituation. Ifall något otäckt händer ska man kunna fly sin lägenhet. Det ligger en mycket viktig psykologi bakom en sådan iakttagelse, som säger något om att få gillar att känna sig instängda, säger han.

En annan effekt av en utanpåliggande trappa är den kontaktyta den skapar. För ett kort ögonblick är man synlig på trappan och ser in i en annan lägenhet. I det ligger något av projektets signum. Där finns hela tiden en avvägning mellan det öppna och slutna, det gemensamma och det privata. Varje boende har en rad möjligheter och kan välja i hur stor utsträckning man vill delta i familjeliv och grannsämja. Som olika scener man kan beträda eller inte. Du behöver aldrig vara ensam, du kan bli sedd, men du kan vara anonym, glömd, bortvänd om du vill.

Det sociala spelet kan börja.

– En av de roliga saker vi har upptäckt, är att de gemensamma ytorna kan vara de mest privata. Ta växthuset på gården. När en av våra grannar skulle läsa på teoridelen till körkortet kunde vi se henne i växthuset på gården. Där satt hon ostörd för sig själv, säger Cord Siegel.

Men relationen till grannarna blir sällan påträngande.

– Vi själva har talat mycket om mjuka övergångar, ett slags zoner mellan de olika rummen. Att hissen kommer upp mitt mellan kök och vardagsrumsdel i den allmänna ytan innebär till exempel att bara köket exponeras för dem på trappan, säger Pontus Åqvist.

Att det finns en vilja att statuera en ny social ordning är badrummen en tydlig indikator på. Inspirationen från många hotell är tydlig. Olika funktioner separeras. I radhusen passerar man huvudbadrummet på väg in till två av sovrummen. Handfaten ligger ute i hallen och toaletterna har fått en avskild del, likaså duscharna.

– Det är väldigt praktiskt. Ta hur det ser ut i en tonårsfamilj en morgon. Nu kan en sminka sig, en annan stå i duschen och en tredje sitta på toaletten samtidigt utan att störa varandra, säger Pontus Åqvist.

Badkaret har de placerat i huvudsovrummet.

– Det har varit det svåraste att acceptera för de boende. Men de är positiva efter att ha prövat det ett tag. I ett hotell hade de inte tänkt på att det var konstigt. Då hade de sett det hela som en upplevelse, konstaterar Pontus Åqvist.

Det har funnits en stor flexibilitet vad det gäller placeringen av badrummen i projektet. Konstruktionen har varit tillåtande gällande rördragningar. Det mest extrema badrummet har Cord Siegel och Karin Larsson i sin egen lägenhet. De har flyttat badrummet in i sovrummmet och placerat det vid fönstret. Dubbelsängen står i rummets inre del med toalettstolen dold bara av en meterhög vägg.

– Vi tänkte att vi skulle åstadkomma en ytterlighet när vi bygger för oss själva. Det fanns en möjlighet att pröva en idé fullt ut, säger Cord Siegel.

Pontus Åqvist påpekar att den lägenhet han och hans familj bor i är enligt baskonceptet, med två separata badrum, båda i anslutning till hallen.

– En rätt så konventionell lösning, säger han.

Urbana Villor är inget projekt där de boende har fått välja fritt i materialpaletten. Enhetlighet råder. Lika för alla. Det mesta har hållits rått och slitstarkt. Innerdörrar, garderober och fönster är i furu, till stora delar obehandlad. Få ytskikt har tillförts i efterhand. Lägenheternas bärande stomme av betong och stål har accentuerats. Alla golv, utom i badrummet, är i slipad betong. Undertak och bärande väggar är i bläst­rad betong.

Den spartanska materialpaletten har inte gjort Urbana Villor till ett lågkostnadsprojekt.

Cord Siegel och Pontus Åqvist vill inte lämna ut några exakta summor. De säger att projektet per kvadratmeter varken är dyrare eller billigare än genomsnittet. Men jämfört med ett vanligt projekt är kostnaderna omstrukturerade. Mindre onödiga ytskikt, mer av rumsliga effekter, som tre meter till tak, mer balkong- och terrassyta, etcetera.

De har heller inte satsat på den billigaste byggmetoden. Konstruktionerna har initialt fått kosta. De erbjuder en hög grad av generalitet och goda förutsättningar för ombyggnad. Inga innerväggar är bärande.

– Vi har haft ekonomin som ett tydligt styrmedel i projektet. Vi har velat skapa goda förutsättningar för förvaltning. Men det finns naturligtvis alltid en balans mellan vad som är möjligt att lägga ner på en sak och vad som gynnar drift och skötsel på lång sikt, konstaterar Pontus Åqvist.

– På samma styrande sätt har vi jobbat med driftskostnader och ekologi. Vi har varit tvungna att tänka om ibland. Radhusen skulle egentligen ha en mittpassage som entré. Det hade blivit jättefint. Men det gav onödigt mycket fasadyta. Vi hade ritat glaspartier som sträckte sig från golv till tak, men ur driftssynpunkt var det mer rimligt att de blev 2.40, fortsätter Cord Siegel.

Som det ser ut just nu blir det inga fler gemensamma Urbana Villor. Pontus Åqvist har fått jobb på Tema arkitekter i Malmö. Cord Sigel driver eget i Köpenhamn tillsammans med Axel Hauschild. Men de har inte stängt dörren för en fortsättning.

– Jag bär med mig projektet varje dag. Inget har varit lika utvecklande för mig som arkitekt, säger Pontus Åqvist.

Fotograf: Kasper Dudzik.

Ett av badrummen i Cord Siegels och Karin Larssons lägenhet är utformat som en del av deras sovrum. En meterhög vägg skiljer toalettstolen från sängen.