"Heike Hanada borde få en ursäkt och en förklaring"

Hur kan ett projekt av Stockholms stadsbiblioteks storlek bara få rinna ut i sanden? Borde inte både den vinnande arkitekten och samtliga tävlande få en förklaring och en ursäkt? frågar arkitekt Sven Thiberg.

Utgångspunkten för mitt inlägg "Delfinen i ankdammen" i Arkitekten 04/08 var att de över 1.000 tävlingsdeltagarna hade till uppgift att visa hur ett utökat och moderniserat huvudbibliotek skulle kunna gestaltas med respekt för Asplunds byggnad. Inte bädda för att platsen borde överges och ett nytt bibliotek byggas vid Slussen. Jag tyckte då som nu att det vinnande förslaget Delphinium svarade mot de arkitektoniska och innehållsliga kraven, särskilt inför den ovissa omdaningen av Odenplan.

Inte minst därför hade en öppen behandling av hela stadsområdet med Delphinium som utgångspunkt varit rimlig. I stället blev det locket på till oktober i år.

I Arkitekten i april 2008 protesterade jag mot arrogansen och föraktfullheten i det utfall som 26 arkitekter och "kulturpersonligheter" riktade mot Heike Hanada i Svenska Dagbladet den 10 mars 2008. Genom att påstå att hon "spottade på Asplund" misskrediterade man Hanada som arkitekt, underminerade hela projektet och förberedde för den malpåseläggning av biblioteket med vidhängande annex som visat sig vara huvudsyftet med aktionen.

Redan då anade jag att de 26 skulle lyckas, med gott stöd av Odenplanbornas redan upprörda protester mot galleriaprojektet och allt som rubbar det bestående. Med förutsägelserna "drevet kommer att gå vidare" och "saken är kanske redan avgjord" slutade jag min text.

Annika Jensfelt har i sin artikel i Arkitekten nr 10 väl beskrivit den fortsatta processen fram till nedläggning. Jag vill tillfoga några egna erfarenheter och ställa några frågor om kollegial heder och anständighet.

Kritiken mot Hanadas förslag har pågått på två nivåer. I offentliga media har olika aktörer gått vidare. De har haft de stora drakarnas debattredaktioner på sin sida. I Svenska Dagbladets fall inte så märkligt eftersom tidningens arkitekturkritiker är tongivande i 26-gruppen. Att Dagens Nyheters arkitekturskribent har hållit låg profil ända till slutet har knappast gjort någon skillnad.

Både SvD och DN refuserar den försvarstext som jurymedlemmarna vill ha införd och som Jensfelt återger. Den hade varit värd en publicering.

När Inga Lundén och Ingela Lindh fått in ett hovsamt försvar för Hanada i SvD den 11 mars 2008 får de 26 in en maffig replik. Då har spottloskan blivit en "plump". Två mot tjugosex, vilken utklassning!

Kampanjgeneralen Olof Hultin publicerar en rad kritikerporträtt med lagom saltade fördömanden i sin tidskrift Arkitektur 1/08 samtidigt med tävlingsförslaget.

I bloggosfären pågår en livlig trafik. Hultin påstår att jag var "skarpare förr". Möjligen bidrar hans påhopp till de glada tillrop jag fått från kollegor som inte vill gå ut offentligt men som uppskattar min tydlighet och mitt kurage. Tomas Lewan hävdar i en senkommen replik i Arkitekten, september 2008, att jag inte har yttranderätt i arkitekturfrågor eftersom jag varit professor i fel ämne på Arkitektskolan.

En absurd aspekt är att de så kallade annexen fått en så dominerade roll i protesterna att Asplunds byggnad hamnat helt i bakgrunden. Vem kunde ana att dessa icke-Asplundska lameller skulle bli slagträ i debatten?

Var står då Hanada själv? Efter lång tystnad tar hon till orda i RUM 11/09. Hennes huvudsynpunkt tycks vara att "politikerna ljuger" om att den höga kostnaden är orsak till nedläggningen. Hon har inte blivit kontaktad och än mindre fått tillfälle att diskutera kostnadsfrågor. Hon har inte fått möjlighet att bemöta den professionella kritiken i något öppet forum. Hon anser att Icomos inkallats som politiskt instrument.

Nu anses loppet kört. Projektet försvann plötsligt i Stockholms stads svarta hål för oönskade problem. Att äntligen kunna "andas ut" är en av varianterna på de belåtnas kommentarer till försvinnandet.

Men kan vi låta projektet bara rinna ut i sanden?

Borde inte först några fundamentala frågor besvaras:

– Hur kan en tävling med över 1.000 deltagare från hela världen försvinna utan att de faktiska skälen satts på pränt, redovisats och motiverats offentligt? Borde inte de tävlande få en förklaring och en ursäkt?

– Hur kan arkitekten för ett så komplicerat och ifrågasatt projekt lämnas helt utanför den politiska, gestaltningsmässiga och ekonomiska processen? Borde inte Hanada få en förklaring och en ursäkt?

– Hur kan en arkitektkollega utsättas för de hätskaste personangrepp som vi upplevt på länge utan att Sveriges arkitektorganisationer erbjuder ett enda tillfälle till öppen dialog med kritiker, politiker och allmänhet? Borde inte Hanada få en förklaring och en ursäkt?

– Hur kan det komma sig att många som gärna såg att Delphinium förverkligades fegade ut bara för att en grupp "kulturpersonligheter" gaddade sig samman? Borde vi inte angripa den kollegiala rädslan för att utmana auktoriteter?

Med dessa obekväma frågor obesvarade: Vad händer härnäst? Nu är fältet åter fritt.

Kommer drevet att gå vidare?

Skogskyrkogården eller Slussen nästa?

Sven Thiberg SAR/MSA