|
Chefredaktör Per Lander besvarar Tomas Lewans debattinlägg här intill.
Ambitionen med artikeln i Arkitekten har varit att på ett sakligt, korrekt och neutralt sätt sammanfatta historien om stadsbiblioteksprojektet, från det att vinnaren var utsedd fram till beskedet att projektet stoppas. Min uppfattning är att vi lyckats väldigt bra med det. Vi har låtit företrädare för båda sidor komma till tals, och vi har nogsamt undvikit egna ställningstaganden.
Tomas Lewan, däremot, tycker att vår bild av "förloppet kring tävlingen" är både felaktig och uppseendeväckande. Skälet är, enligt honom, att vi inte nämnt att både han och Elizabeth Hatz kritiserat tävlingen redan innan vinnaren var utsedd.
Den artikel av Lewan själv, som han tycker att vi borde nämnt, var införd i Arkitektur nr 3/2007. I artikeln kritiserade Lewan juryns val av finalister till steg två i tävlingen och propagerade i stället för alternativ som rev annexen och ersatte dem med en ny byggnad i samma läge. Lewan hade för övrigt själv lämnat ett eget sådant förslag i tävlingen. Någon kritik mot att göra en tillbyggnad till stadsbiblioteket eller att riva annexen framförde han inte i den artikeln.
(Lewan fick för övrigt inte kritikerpriset för en enskild artikel, som han påstår, även om juryn nämnde artikeln i Arkitektur som "ett exempel". Läs juryns motivering på www.arkitekt.se/kritikerpriset/2007.)
När Lewan hävdar att vi tecknat en felaktig bild av tävlingen, har han också missuppfattat vad artikeln i Arkitekten handlar om. Den handlar inte om tävlingen som sådan, utan om vad som hänt efter det att vinnaren var utsedd. Förloppet kring tävlingen har vi lämnat därhän.
Jag kan här ändå inte låta bli att kommentera Lewans förringande av Asplundtävlingen. Enligt min personliga uppfattning var den av globalt intresse inte bara – och inte främst – för sin storlek, utan för den öppenhet och transparens som rådde, där nästan allt var tillgängligt på webben. I många andra tävlingar runt om i världen sker det mesta i slutna rum.
Tomas Lewan klagar också på vad han kallar "intriganta telefonsamtal". Varför det skulle vara intrigant att intervjua företrädare för en organisation som gjort ett uttalande övergår mitt förstånd. För mig är det normal journalistik. Något FN-organ är för övrigt inte inblandat.
Artikeln i Arkitekten är en opartisk journalistisk produkt och lika lite ett uttryck för Sveriges Arkitekters "synsätt" som för Lewans uppfattning om vad som "länge varit ett faktum". Arkitektens sätt att ta tag i debatten är att referera den och ge utrymme för den på våra debattsidor, inte att redaktionellt ta ställning för ena eller andra sidan.
Per Lander
|