"Bilden av tävlingsförloppet felaktig och uppseendeväckande"

I artikeln om Stockholms stadsbiblioteks tillbyggnad ger Arkitekten en bild av processen som är både felaktig och häpnadsväckande. Det skriver arkitekt Tomas Lewan.

I stället för att acceptera vad som egentligen länge varit ett faktum i frågan om stadsbibliotekstillbyggnaden – att projektet är ogenomförbart – tecknar Arkitekten i nr 10 en bild av förloppet kring tävlingen som är både felaktig och uppseendeväckande.

I motsats till vad som anges i artikeln inledde exempelvis både Elizabeth Hatz och jag själv kritiken av tävlingen innan vinnaren var utsedd - för egen del med en artikel som jag tilldelades Sveriges Arkitekters kritikerpris för. Genusfrågan kring kritiken mot tävlingen som tas upp till diskussion i Arkitekten kommer därmed i annan dager, och det sticker i ögonen att fakta om hur kritiken inleddes utelämnats i redogörelsen.

Vilka interna synsätt inom Sveriges Arkitekter, frågar man sig dessutom, ligger bakom intriganta telefonsamtal till FN-organ och internationella organisationer på privatspanarmaner i stället för något slags minimal respekt för integriteten i dessa organisationers ställningstaganden?

Finns inte här ett missförstånd om å ena sidan en liten yrkesorganisation i ett för närvarande mindre framgångsrikt arkitekturland och å den andra relativt betrodda globala organ för kulturfrågor?

Arkitekten upprepar i sin redogörelse mantrat som följt tävlingen om tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek – att det skulle röra sig om "världens största arkitekttävling". Sällan tycks storleken fått sådan betydelse – som garant för vad, har många frågat sig. Det är ganska förutsägbart att om man gör en tävling om en av världens mest kända byggnader med låga inlämningskrav så blir deltagarantalet stort. Behöver mer sägas i den frågan?

Problemet för Sveriges Arkitekter är att tävlingens storlek - en av de största i sitt slag – också är det enda som kan sägas om tävlingen av i något avseende globalt intresse. Tävlingens resultat var inte uppseendeväckande, inte heller dess former, tillsättandet av juryn eller någon skicklig tanke i programmet.

Att frågan om på vilket vis Gunnar Asplunds arkitektur förvaltas hör självklart hemma hos internationella organisationer med inriktning på världskultur behöver däremot knappast ledas i bevis.

Av dessa skäl är det magstarkt med de misstänkliggöranden och den intriganta jakt på konspirationer som artikeln om tävlingen vittnar om.

Yrkesorganisationen fortsätter att sticka huvudet i sanden i stället för att ta tag i en sakdebatt om arkitekturtävlingar i allmänhet och stadsbibliotekstävlingen i synnerhet.

Den vittnar om ett synsätt inom Sveriges Arkitekter, att inte förmå att väga och förhålla sig till sakförhållanden på den kvalificerade arkitekturscenen.

Inte minst av det skälet svarar jag på Timo Karasalos invit (i Arkitekten 10/09) att delta i Sveriges Arkitekters tävlingsnämnd med ett: Tack, men jag tror att man ska hålla på formerna och att det viktiga är att Sveriges Arkitekter som organisation rustas internt.

Men just vad gäller den fråga som Timo och jag diskuterat – yrkesrepresentanternas roll i tävlingsjuryerna – är det av intresse att påpeka hur reglerna för dessa ändrats genom åren. Den situation som nu råder är ett provisorium sedan sextiotalet, då arkitekternas låga anseende medförde ett minskat antal yrkesrepresentanter i juryerna. Politikerna ville ha mer inflytande och fick det.

Vi lever nu i en annan tid. Många gånger efterfrågas vår arkitektur och det ställer nya krav på oss. Det finns anledning att se över balansen mellan yrkesrepresentanter och övriga i juryerna.

Större gemensam kraft på yrkessidan kan behövas för att ringa in arkitekturfrågorna och för att ge juryutslaget större tyngd - på det vis Timo Karasalo för övrigt själv resonerat om.

Större motvikt i juryerna mot funktionärer och lokala särintressen kan också vara motiverat mot bakgrund av diskussionen ovan om de förhållanden som verkar råda inom Sveriges Arkitekter. Arkitekturfrågorna behöver bevakas och det görs bäst av erfarna och meriterade yrkesrepresentanter.

Tomas Lewan, SAR/MSA