|
Arkitekt Göran Borell fortsätter debatten om Slussens ombyggnad med att besvara Chet Kanras inlägg i Arkitekten nr 10.
Visst kan jag dela mycket av Chet Kanras synpunkter. Att tunnelbanan dyker upp ovan vattnet på en kort sträcka i en av de känsligaste delarna av Stockholm är förunderligt. Visst skulle Ryssgården och Slussenområdet gynnas av en nedsänkt tunnelbana.
Däremot har vi helt olika uppfattningar om hur det framtida stadsrummet kring Söderström ska formges. Ofta missleds vi mer av orden vi begagnar oss av än av den formala gestaltningen vi hänger oss åt – kanske i brist på ord som uttrycker det vi känner inför gestaltningsuppdraget. I den aktuella Slussenfrågan har ordet stadsfront fått den egenskapen.
Det känns vilseledande att tala om stadsfront i ett rumsligt möte mellan stadens ingående kvartersformer. Bättre att tala om husfront mot vattnet eller något liknande.
Stockholm har förvisso en unik stadsfront i mötet med vattnet och, framför allt, skärgårdslandskapet. Två skilda karaktärer och väsen som skapar en spänning i sitt motsatsförhållande till varandra. Och därmed en skönhet som går att förstå.
Slussenområdet har under lång tid varit alltför bebyggt för att uppnå detta estetiska motsatsförhållande i förhållande till Stadsholmens bebyggelse.
Att återuppliva den gamla slänten, den trasiga strukturen och vägen ner mot Slussen från Södermalmstorg skapar ett historiskt motiv men känns bara tillbakablickande. Det är som om Lindhagens plan för Stockholm inte var stockholmsk på sin tid.
Det, med nya byggnader, mer tydliggjorda vattenrummet i Foster och Bergs förslag ger en större och mer betydelsefull historisk förståelse för de viktiga vatten- och båtrörelser som skett i väst-östlig riktning. Härtill med en mer helande och tydliggjord stadsstruktur.
Överbyggd med broförbindelser är detta ett välkänt stadsmotiv världen över. Likt kroppar förbundna till varandra via navelsträngar. Felet med dagens Slussen är att alldeles för många och alltför utbredda brokonstruktioner koncentrerats på ett alldeles för litet område.
Vi är många som helst skulle se en nedgrävd tunnelbana. Tyvärr verkar idén nedgrävd istället. Då känns en upprustning av befintliga broar som allt angelägnare. Att ge dem en formal omgestaltning som motsvarar detta nya vattenrum och även innefattar ett försök att reducera deras utbredning.
Själv kan jag inte förstå varför två tunnelbanelinjer måste ha fem spår på den känsligaste delen av sin sträckning. Och, om det femte spåret verkligen behövs (för tillfällig uppställning av tunnelbanetåg förmodar jag), kan det då inte placeras i sammanbindningsbanans gamla outnyttjade tunnelsystem? I stället för ovanpå vattenspegeln.
Göran Borell SAR/MSA
|