"Stadens form går inte att likställa med dess funktion"

Alexander Ståhle, landskapsarkitekt och tekn doktor, och Björn Ekelund, planeringsarkitekt och tekn licentiat, diskuterar stadsbyggnad utifrån de tidigare debatterade punkthusen i Västertorp i södra Stockholm.

Det råder en ganska besvärande förvirring inom stadsbyggnadsdebatten just nu. Förvirringen är ett tydligt tecken på att vi är inne i ett paradigmskifte, att vi håller på att lämna de modernistiska idealen för något annat. Men i diskussionen om detta andra nya pågår en krampaktig och rätt krystad polarisering som inte lett till mycket konstruktivt utan snarare blivit en prestigefylld innehållslös åsiktstävling. Det råder vidare en ganska besvärande kunskapsbrist inom stadsbyggnadsdebatten.

Ett av de olustigaste missförstånden skapas när det saknas insikt i skillnaden, mellan människa och miljö: "man kan inte bygga bort fattigdom, eller missbrukare", "att kritisera miljonprogramsområden innebär att se ned på dess invånare".

På ett mer grundläggande plan handlar detta också om en hopblandning av mål och medel, där medlet, den rumsliga formen, många gånger har setts som ett mål i sig. Med andra ord, om vi bygger en stad som ser stadsmässig ut så löser sig resten, "kvartersstad är det goda och hållbara livet". Det är vanligt när samhällsforskare eller politiker ger sig in i debatten, men liknande tendentiösa utlåtanden kommer även från arkitekter.

I flera förortsprojekt har uttalanden hörts som "vi kan bygga vad som helst, bara det inte blir kvartersstad här ute". Detta underblåses av forskare som Karin Bradley på KTH som kritiserar medelklassens livsstilar genom att varna för kvartersstad. I samma anda grasserar det så kallade Lars Raattamaa-viruset som står för att eftersom arbetarklassen bor i modernismens förorter så är medelklassens kvartersstad att förakta och dekonstruera – vi ska bygga fler miljonprogram och mer sprawl för att arbetarklassen bor så i Sverige, just nu.

Men, man behöver bara se sig runt ute i Europa för att hitta tusentals städer och byar med slitna arbetarkvarter – eller Harlem eller Bronx, eller för 150 år sedan i svenska innerstäder. Å andra sidan bor de allra rikaste i Sydostasiens tigerstäder, som Singapore och Shanghai, i punkthus-i-park, självklart inhägnade och avskärmade från omgivande stad för att skapa ett eget isolerat paradis. Att den svenska medelklassen idag bor i innerstäder och villaförorter är för att de levererar närhet, puls och attraktivitet som saknas i många modernistiska förorter.

Det är då inte så konstigt att många politiker och arkitekter tänker att den täta kvartersstaden (som oftast ligger centralt) verkar vara en bra förebild. Men stadens form går som sagt inte att likställa med dess funktion.

Efter 80-talets första ny-urbanism har vi börjat se hur fel kvartersstad som mönsterprincip kan bli. Skarpnäck och Dalen i Stockholm är två sorgliga exempel där man hoppats på "stad" men fick ensartade förorter som sedan färdigställandet kontinuerligt sjunkit i status. De är absolut inga blandade miljöer, socioekonomiskt eller arkitektoniskt.

Ny stadsbyggnadsforskning visar att det inte bara är den enskilda platsens gestaltning och innehåll som gör staden levande utan hur platserna binds samman genom stråk och hur byggnader och offentliga platser ansluter till dessa. Territoriella förhållanden såsom fastighetsstruktur och offentlighet börjar också så sakteliga medvetandegöras inom forskningen. Vanligtvis utgår dock den allmänna debatten från att Sverige fortfarande befinner sig i 60-talets folkhem och inte i 00-talets samhällssituation.

Mer explicit handlar detta om en annan olustig lucka inomstadsbyggnadsdebatten, att det enda vi skulle ha att välja mellan är "punkthus" eller "stenstadskvarter". Det kan exemplifieras med replikskiftet i Arkitekten om tre nybyggda punkthus i Västertorp i södra Stockholm. Jaime Torres frågar med all rätt vad det finns för rumslig legitimitet för "hus-i-parkering med skogsutsikt" åtta minuter från innerstaden. Med vilka argument motiveras formen?

Arkitekterna ger svaret att de har jobbat hårt med uppgiften och att "slutna stenstadskvarter som okänsligt manglas ut över staden" inte är en bra planeringsstrategi. Argumenteringen är tunn och full av hål.

Ska arkitektkåren behålla tillit och inflytande måste argument och nya kreativa stadsbyggnadslösningar bottna i empirisk kunskap kring stadsform och vardagsliv, och inte falla till föga för tendentiös åsiktspolarisering om kvartersstadens vara eller icke vara. Ska det vara så svårt att hitta nya hållbara stadsformer för den nya förstaden?

Alexander Ståhle, LAR/MSA
Björn Ekelund