"Stadsschabloner från en annan epok"

Dagens tillbakablickande stadsideal har samma pretentioner att dominera byggande som den modernism det vill göra upp med och är motsats till, skriver Bosse Bergman, forskare på Urbana och regionala studier vid KTH.

Varför tror så många att stadsbygget mer än samhällsbygget kan beskrivas av en modell som i samförstånd tillfredsställer alla? Idag gäller det de flesta som under rubriker som "den goda staden" pläderar för något som liknar den traditionella kvartersstaden. Vi har mött samma övertygelse tidigare – modernismen är paradexemplet. Dess stadsmönster blev en manual för hur städer skulle byggas, vilken i flera decennier lärdes ut till alla blivande arkitekter, stads- och trafikplanerare.

Varför det ofta tenderar att bli så här kräver en fördjupad samhällsanalys, men några ledtrådar finns. När stadsplanering började bli en uppgift för varje stad under 1800-talet kom det i hög grad att handla om teknisk försörjning: belysning, vatten, avlopp, bostäder, gator, spår. Fördelningsfrågorna – var och för vem – spelade också en stor roll.

Men staden som samhälleligt politiskt rum och socialt kraftfält hade knappt ens formulerats när arbetarrörelsen avspisade alla förslag till alternativa och utopistiska stadsformer för att fokusera på just fördelningsfrågan, främst då bostäderna. I övrigt sågs det mesta som kommunalteknik. Modernismens stadsplanering blev därför en succé, trots sitt utopiska drag: den var välfärds- och bostadsorienterad, till och med med ett tydligt socialt fokus, grannskapet och boendets närmiljö.

Troligen kommer inget stadsmönster dominera så igen. Dagens tillbakablickande stadsideal, som närmast är motsatsen till detta mönster, har dock samma pretentioner. Argumentationen är nu i hög grad knuten till rumsformer och rumsmönster, som sägs generera ett stadsliv och en blandning av verksamheter väl ingen kan klaga på.

En uppdatering av den gamla karikatyren av radsåningsmannen från funkisens tidiga år är kanske väl elak, men illustrerar trons fundamentalistiska kärna. För här drar många sig inte ens för att tala om stadens principer, grammatik och DNA. Stöd har man också av den ännu okvalificerade idén om att den hållbara staden måste vara tät – åtminstone bebyggelsen.

Precis som för modernismen underminerar emellertid utvecklingen den förmenta självklarheten, inte så märkligt förstås när stadsschablonen hämtats från en helt annan epok.

I båda fallen kan man påstå att mobiliteten i vid mening – trafik, transport och kommunikation såväl som livsstilar, migration, bostads- och arbetsmarknader – slitit upp sambanden. Det gäller boendets gemenskap och serviceställen, och i kvartersstadens fall den relativa korrespondens som förr fanns mellan urban form och stadsliv.

Idag expanderar stadslivet både in i reglerade shopping-, event- och resecentra och ut i mellanzoner och gränssnitt, vars ännu ofta oanvända potential tycks gränslös. Promenadstråken, gågatorna och de turistiska torgen för alla reproducerar de förstnämndas myller, men knappast den offentlighet som ger nya erfarenheter och utnyttjar stadslandskapets möjligheter. Kvartersstadsglasögonen måste helt enkelt av.

Bosse Bergman