Lackerad mahogny reflekterar ljuset in i det låga rummet, flyglarna flankerar entrén som två klocktorn. Ni kan dem alla, orden vi använder. Torgbildning, fritt placerade fönster. Det är beskrivande ord.
I tävlingar bedöms tilltalande mötesplatser, stark identitet, stadsmässig, nostalgisk. Det är värderande ord. Eller har anläggningen lockat en geometri ur landskapet, andäktig rymd, klassiskt överljus. Ibland tar någon i med känsloord "en stad får inte bli som en murken trädstam", eller Lennart Holms utfall "gamla äckliga Strandvägen".
Men hur ser verkligheten som orden beskriver ut? Jag har suttit många år som stadsarkitekt tillsammans med ritande kollegor, vi var överens om alla orden, men när projektet sen skulle ritas upp såg jag inte visionen. Småskaligt blev trångt, lätt blev platt, varierat blev enahanda och oinspirerat. Vårt yrkes stora svårighet, det är att översätta orden till något som kan bli verkligt och därtill verkligt bra. När vi talar med politiker och beställare måste vi ha samma bilder i huvudet. Hur ser ett hållbart område med skånsk karaktär ut, hur gestaltas ett högt landmärke, hur känns det att gå in i en välkomnande entré och vad är egentligen rumslighet?
Först när vi ritar blir det verkligt. Att tala om det som redan är byggt går bra, men idéer måste först visualiseras. När vi ritar tvingas vi använda vår fantasi. Visualisering är inte en illustration, utan den visar en skärva av framtiden. Människans hjärna har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet, därför blir framtiden verklig när vi ritar den. Vi skapar då något verkligt som vi inte annars kunnat diskutera. Visualisering är därför ett extremt kraftfullt medel. Orden blir inte verkliga utan visualisering.
Bilden får inte luras. Vi är mästare på att fylla våra ritade gaturum med trevligheter, rita sambandspilar och intagande taklanterniner. Men tänk på Ferdinand Bobergs ritningar, eller hushållningssällskapens mönsterritningar. Man ser vad man får. Även villakatalogers bilder är tydliga, fast vi inte alltid gillar husen de säljer!
Litterära texter fångar den byggda miljön på annat sätt. "I septemberkvällens blå ljus rasade Nicodemus Tessin d.y.:s tornspira 102 meter upp i rymden utan att ett ögonblick hämta andan ... det mest slutgiltiga resultatet av mänskliga ansträngningar jag kände till. Man såg den från två mils håll ute på Skultunaslätten... Den här domkyrkan har jag alltid betraktat som ett slags mamma" (Lars Gustafsson). "En rutig handduk med en gul fläck längst ned mot fållen rusar mot deras ögon i en vision av köket som universum ... i väggarna lever människornas röster kvar, deras glädje cirkulerar mellan timmerstockarna" (Ingela Strandberg).
Nationalmuseum visar C. D. Friedrich denna höst. Han har sagt "Målaren ska inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han inget inom sig bör han även avstå från att måla vad han ser framför sig." Ja, just så.