Han slår vakt om stadens platser

Han efterlyser attraktiva offentliga platser fulla av starka, sinnliga upplevelser. Nu är han Sverigeaktuell i juryn för tävlingen om begravningsplatsen på Järvafältet. Arkitekten har träffat Stig L Andersson som gjort sitt landskapskontor SLA till ett av de mest inflytelserika i världen. Text: Tomas Lauri. Foto: Ulrika Walmark.

Landskapsarkitekten Stig L Andersson har listats som en av Danmarks stora samhällsinnovatörer. Han är duktig på att vända och vrida på invanda synsätt. Han fick hela Danmark att resa sig när han föreslog en flytt av Tivoli till Ørestaden. Under fjorton dagar var han förstasidesstoff i medierna.

Det ligger förstås en hel del spekulation bakom förslaget. Att våga skjuta in sig på en nationalklenod är lite som att sticka hål på en halspulsåder. Och att sedan beskriva flytten av Tivoli som lösningen på klimatet i den danska huvudstaden kräver en hel del mod. Men argumenten för var samtidigt självlysande. Tivoli har flyttats förut, när Köpenhamn växte för hundra år sedan. Ørestaden skulle få den attraktion den saknar. På platsen för Tivoli skulle en grön folklig plats uppstå, genomtänkt i detalj.

Stig L Andersson är nöjd med responsen. Fokus hamnade inte på sensationsmakeri. Debatten kom att handla om gröna värden och framtiden.

– Hela idén med förslaget var att testa politikernas vilja. Om de verkligen vill göra Köpenhamn till en av världens grönaste städer skulle de genomföra ett sådant här förslag, säger han.

– Inget har blivit utfört. Men vi uppnådde en diskussion som innefattade i stort sett hela det danska folket, fortsätter han.

Tivoliprojektet är på flera sätt typiskt för Stig L Andersson. Dels för att det behandlar staden som fenomen, dels för att det har en politisk udd. Det finns ett klart ställningstagande bakom det. En vilja att verkligen förbättra villkoren för medborgarna. Ett socialt patos. På många sätt stämmer hans yttre överens med det. Han bär inte sitt yrke på utsidan. Inga särskilda attribut. Snarare ser han osedvanligt vanlig ut. En bland många i ljus skjorta och jeans.

Som barn gick han i jesuitskola. Det har påverkat honom och kontoret. Men inte i religiös riktning. I den egenproducerade boken Slam! beskriver han jesuitordens skapare St Ignatius av Loyola som en föregångare till Cyberspace. Denne uppmanar alla att föreställa sig nya platser och sätta sig in i dem.

– Att iscensätta med fantasins hjälp är grundläggande för arkitekturen. Speciellt som landskapsarkitekt är du tvungen att se många möjliga olika former – innan de förverkligas, konstaterar han.

Han skiljer inte på det naturliga och det artificiella. Han är visserligen inte sen att erkänna att den moderna staden lider en brist på naturupplevelser. Men han poängterar samtidigt att det inte går att placera in ett stycke natur i en stad och tro att det ska fungera. Ett exempel är innergården till nationalbib­lioteket i Paris. Det går inte att beträda den. Träden står upprätta tack vare vajrar. Det ser ut som natur utan att fungera som en naturupplevelse.

För att uppleva naturen i en stad behövs andra medel. Människorna måste få vara med i högre grad. Involveras. Interagera.

– För mig är estetik processer och att göra människor delaktiga i dessa processer. Jag tycker det är helt fantastiskt när jag ser en fyraårig pojke på ett torg leta de grodor han hör från dolda högtalare.

Det Stig L Andersson talar om är arbetet med Frederiksbergs centrum, en stadsdel i Köpenhamn, tillika Danmarks mest tätt befolkade område. I stället för att se platserna mellan husen som ett sammanhängande område, har han behandlat det som en kedja av rum. I ett är barrträd planterade, ett annat är fullt av olika platåer, ett annat har ett vattenfall, sprutande ånga och högtalare i marken som sprider naturläten.

– Vi har skapat en möjlighet till intensiva sensoriska upplevelser. Tack vare dem går det att lära sig något om platsen och oss själva, menar han.

Har Stig L Andersson ett verktyg är det tid. Inte då bara växandets tid – att det tar så och så lång tid för ett träd, en buske eller ett gräs att ta sig. Att han liknar landskapsarkitektur vid väder är slående. Föränderlighet är ett mål i sig. I Frederiksbergs centrum är ljuset en viktig indikator. Platsen blir en annan vid mörkrets inbrott. En vägg lyser som en stjärnhimmel. Träd belyses med olika färger. I marken uppträder dioder. Men allt lyser inte konstant. Vissa effekter dyker bara upp då och då. Samma sak gäller de läten som kommer från underjordiska högtalare. Slumpvis hörs de i olika högtalare som är spridda över en hel torgyta.

En speciell roll har vatten. Det är en symbol för föränderligheten i SLA:s produktion. En materia i ständig rörelse. I det hittills enda uppdrag han har utfört i Sverige, Ankarparken i Bo O1-området i Malmö, rinner en grund konstgjord å som regnvattnet förvandlar. Ju högre vattenstånd, desto bredare fåra. I Fredriksberg är ett vattenfall och ångfontäner viktiga beståndsdelar.

Det finns en personlig koppling till vatten. Som barn lekte han vid Isefjorden. Varje dag skiftade landskapet framför hans ögon. Vatten, skyar, kor, tärnor, sanddyner. Han beskriver det själv som ett landskap med oändliga nyanser och färger.

Det är som världen sedd genom en stillastående filmkamera. Den avbildar till synes en och samma plats. Men innanför bildens ramar är rörelsen konstant. Han beskriver även den strandpark som breder ut sig på en stor innergård i köpenhamnsstadsdelen Charlottenhaven på ett liknande sätt. Den väldiga innergården är full av en mängd olika grässorter i olika höjder.

– Du upplever det som en tavla eller bild varje gång du kommer dit. Men de flesta glömmer att inget ögonblick är likt det andra. Vi har över hundra fotografier från platsen. Inget visar den sanna eller rätta bilden. Grässorternas färg och höjd skiftar hela tiden, säger han.

Gräsen är satta i vågformade fält. Det finns inga raka linjer på platsen. Stig L Andersson är inte särskilt förtjust i rutnät. En människa rör sig inte efter en fyrkantig struktur utan från en punkt till en annan, en nod till en annan. Rörelser är bortom stadens rutnät. Bortom de villkor byggnaderna sätter.

– Egentligen är det märkligt att en så stor del av stadsplanerna är ritade av byggnadsarkitekter. De tenderar att se hus och att överdriva husen som det mest betydande för ett område. Det är snarare platserna och attraktionerna i de offentliga rummen som är nyckeln till livet.

– Det är bara att se till de bostadsområden som skapades under 60- och 70-talet. Det har ägnats enorma summor på att rusta upp husen. Men konstant har man glömt bort de offentliga rummen. Det är en märklig försummelse.

– Man måste förstå att det ligger mycket samhällsekonomi i offentliga rum. När ett företag ska flytta eller när en familj väljer att bosätta sig på en plats är närmiljön det absolut mest avgörande. Dåliga sammanhang och miljöer är ekonomiskt slöseri, säger Stig L Andersson.

Sedan åtta år arbetar SLA med stadsplanen till Bjørkvika, det område i Oslos hamn som Snøhettas opera är en del av. Utgångspunkten är de offentliga rummen. I en illustration bildar husens fasader längs vattenlinjen en sammanhängande slingrande lång vägg. Den ringar in olika platser ned mot vattnet. Alla har sin egen karaktär, samtidigt som de hänger ihop som enda lång strandpromenad.

De flesta städer blir byggda utifrån husen. Stig L Andersson konstaterar belåtet att det är annorlunda i Bjørkvika. Där kommer de offentliga platserna först.

– Det avgörande är att fokusera på det som är viktigast för stadslivet, säger han.

Han kommer in på Sønder Boulevard för att exemplifiera. Den är lång och bred och var nyligen bilarnas territorium. SLA:s lösning vände på det hela. Genom att förvandla boulevarden till en långsmal aktivitetspark fick kvarteren en annan lyster. Människorna kommer först. Inte bilarna. Det levande står i centrum.

Är det inte människor är det elefanter. När ett nytt elefanthus ritat av Norman Foster byggdes på Köpenhamns zoo fick Stig L Andersson uppdraget att iordningställa elefantparken. Det är en mycket liten plats. Trång. Stig L Andersson gjorde så mycket vidsträckt savann som var möjligt. Det annars stängda och inhägnade zooet öppnades mot ett fält i den intilliggande parken. Elefanterna har också fått ett vattenhål. Och där de strövar omkring i sanden står klungor av röda stiliserade trädstammar i betong. Den röda färgen är tagen från elefanternas hemtrakter. De ska känna sig hemma.

Fotograf: Ulrika Walmark.