Av Annika Jensfelt
- Jag kan läsa om mina stressymtom i dagboken över ett år innan jag verkligen blev sjukskriven. Ångest, pirr som av sockerdricka i hela kroppen, magkatarr, tinnitus, en känsla av att vara ständigt uppjagad och inte kunna varva ner. Bröstsmärtor och en känsla av att hjärtat slår extraslag. Nässelutslag, ständiga förkylningar. Jag gjorde allt fort. Skrev fort, ritade fort, talade fort, åt fort, gick fort. Jag hade svårt att sova ett år innan jag blev sjukskriven. På slutet sov jag knappt alls. Låg istället och tänkte igenom mina att göra-listor. När jag eventuellt sov drömde jag bara om jobbet.
Anna hade högsta betyg i gymnasiet, har alltid haft massor av fritidsintressen, är musiker på halvprofessionell nivå. Hon jobbade målmedvetet för att komma in på arkitektutbildningen, med konstskolor och praktik på kontor. Hennes meritlistor från studietiden är häpnadsväckande, med praktik och sommarjobb på alla sorters kontor, små, stora, offentliga, privata. En möbel i produktion redan som student. Dubbel examen, som arkitekt och inredningsarkitekt.
- Jag tror att min utbrändhet började redan på arkitektskolan. Det är hård konkurrens att komma in och de som kommer in är de mest ambitiösa och motiverade, riktiga individualister, säger hon.
Anna beskriver hur hon på skolan fick lära sig att "en riktig arkitekt jobbar nätterna igenom". I årskurs fyra kom en lärare på skolan ofta upp på ritsalen på kvällarna för att kontrollera att alla jobbade. Anna hade alltid ambitionen att jobba enligt schemat under hela kurstiden, och inte sitta på nätterna, utan vara färdig och hänga upp sina presentationsritningar på angiven tid. Men när hon ansåg sig klar, kom läraren med nya uppgifter. Och det blev uppenbart att man inte fick någon credit för att ha hängt upp i tid, snarare tvärtom.
- De flesta kursare slappade ända tills det var några dagar kvar till inlämning, då kopierade de oss som kommit en bit på väg och de sista nätterna gav de sitt extra och sprang förbi oss som arbetat schemamässigt rätt. Jag började så småningom att jobba både från kursens början, och sen även göra nattliga slutspurter, för att inte bli omsprungen, berättar Anna.
Efter sex och ett halvt års studier och en tids arbete som kursledare för en universitetskurs i inredningsarkitektur, fick Anna jobb på arkitektkontor. Hon visade tidigt hur duktig hon var, slapp de flesta nybakade arkitekters öde och stora skräck att fastna som ritslav, hittade sin egen nisch och var med och startade en ny avdelning på kontoret. Hon drog in nästan alla sina uppdrag själv.
- Jag var uppdragsansvarig utan kunskap i projekthantering, ekonomi och tidplanering. Med krisåren i bakhuvudet vågade vi inte säga nej till någonting. Istället försökte vi att skjuta på tidsperspektiven, när vi väl räknat hem ett uppdrag. Jag prutade på de timmar jag räknat ihop för att det lät för mycket. Sen tog min chef bort ytterligare timmar. Vi sa att vi minskar på omfattningen på det kunden får. Men i praktiken var jag lika ambitiös och gjorde lika mycket på kortare tid. Jag sparade på pauser och ställtid. Mitt skrivbord var en enda röra.
De arbetade i ett öppet kontorslandskap, något som Anna nu i efterhand ifrågasätter om det verkligen är det bästa.
- Vem som helst kan komma fram och avbryta när man är mitt uppe i något. Alla hör när man pratar i telefon, alla ser när man går. Även om jag kom först på morgonen och gjort rätt för mig under dagen kunde jag få skuldkänslor för att gå hem först på kvällen, så ofta satt jag kvar en stund.
Men trots stressen gick det bra. Projekten blev lyckade och Anna hade ingen tanke på att det blev för mycket eller att säga ifrån. Hon ville visa att hon klarade av det. Och alla hade ju extremt mycket att göra, i alla fall var det så Anna uppfattade det.
- Det var svårt att be någon annan om avlastning. Min chef var ju själv stressad och hade för mycket att göra. Och jag ville inte vara lat, liten och söt, utan duktig och ambitiös. Konstnärlig och marknadsmässig. Jag uppmuntrades och applåderades också från alla håll och smickrad är det svårt att säga nej; öppen för allt, vill allt. Tyckte allt var så roligt!
Men till slut gick det inte längre. Det var vår och Anna cyklade hem från jobbet på fredagen och bara grät hela vägen. För att hon var så trött. Fick sådana hysteriska gråtattacker, att hon nästan blev rädd för sig själv. Sjukskrivningen med diagnos utmattningsdepression, eller utbrändhet, var ett faktum.
Hon beskriver det som en känsla av katastrof. Det var ju det värsta som kunde hända! Hur skulle det gå med alla projekt hon ansvarade för, vad händer med hela hennes kontaktnät?
- I början grät jag floder varje dag för att jag ville jobba, men inte kunde, säger hon.
Hon hälsade på jobbet minst en gång i veckan för att visa att hon fanns, att hon fortfarande ville. Hon tycker att hon fick bra bemötande av sin chef, för det mesta.
- Men en sak jag lärt mig som utbränd är att ingen som inte själv varit där, kan förstå det helt. Min chef trodde nog att han gjorde bäst i att lämna mig i fred. Jag hade ju sagt att jag mådde dåligt så fort jag tänkte på jobbet.
Den starka viljan gjorde ändå att hon kom tillbaka redan efter sex veckors sjukskrivning. Efter en skön sommar trodde hon att hon var bra igen och började jobba heltid. Halva tiden på sitt gamla jobb, och femtio procent på ett nytt jobb som doktorand.
Det tog tre månader. Sedan brast det igen i samband med en workshop där arbetet pågick in på nätterna.
- Det var som att jag hörde min mobiltelefon ringande i huvudet. Allt bara snurrade. Jag skällde ut folk. Till råga på allt var det min födelsedag, och där satt jag och jobbade till tre på natten. Allt kändes bara fel.
Nu fick hon hjälp av kontoret med företagshälsovård. Anna var inte den enda på kontoret som blivit sjuk. Tre personer var långtidssjukskrivna samtidigt som hon. Och hon säger att hon vet fler som haft stressrelaterade åkommor, men utan att bli utbrända.
Nio månaders sjukskrivning skulle följa. Men det enda som kunde förmå Anna att unna sig själv att ta det lugnt, var att genomgå ett försök med provrörsbefruktning. Hon och hennes man hade i över tre år försökt men misslyckats med att skaffa barn. Anna säger själv att det är svårt att avgöra om barnlösheten bidragit till utbrändheten, eller om stressen på jobbet bidragit till barnlösheten. Att provrörsbefruktningen misslyckades blev i alla fall droppen i den bägare som redan runnit över.
- Jag hamnade i ett svart hål. Innan hade jag i alla fall längtat tillbaka till jobbet, men nu ville jag ingenting. Inte leva heller. Jag misslyckades ju med allt!
Nu, efter ett års sjukskrivning, har stressymtomen mattats av. Samtalsterapi, antidepressiv medicin, avslappningsband och långa promenader har hjälpt. Och nu längtar Anna tillbaka till jobbet igen. Hon arbetar 25 procent med forskning på högskolan, men än så länge inte med projektering på kontoret.
- Det får vänta tills jag lärt mig att säga nej, att vara lite lat. Jag är inte längre samma människa som jag var. Jag vill prioritera livet och mig själv.
Hon sitter där framför mig och berättar klarsynt. Till synes lugn och sansad, med perspektiv på tillvaron. Men under ytan finns såren kvar.
- Efter att ha gått in i väggen har jag blivit stressallergisk. Jag varvar lätt upp för ingenting. Jag känner mig stressad nu. För att jag pratar med dig. Jag märker att jag pratar fortare än jag borde, säger hon.
Fotnot: Anna heter egentligen något annat.