|
Under den ganska osexiga rubriken Nya rättsmedel m.m. på upphandlingsområdet har det kommit ett förslag från Finansdepartementet till förändringar i upphandlingslagarna. Numera har vi två olika upphandlingslagar, Lagen om offentlig upphandling (LOU) och Lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (LUF), det som brukar kallas försörjningssektorerna.
Förändringarna av dessa lagar gäller en anpassning till nya EG-direktiv. Bland annat föreslås äntligen att det i lagen införs en fast gräns under vilken direktupphandling ska få ske. Endast den frågan kommenteras här. Sveriges Arkitekter kommer att behandla övriga förslag i sitt remissvar, så det får vi återkomma till.
Direktupphandling kan komma ifråga när det gäller upphandlingar under de så kallade tröskelvärdena. Det är inom EG-området fastställda gränser över vilka EG:s regelverk gäller och under vilka de enskilda medlemsländerna har frihet (med vissa begränsningar) att utforma sitt eget regelverk för offentlig upphandling.
De tröskelvärden som gäller 2009 varu- och tjänsteupphandling enligt LOU är
När får man då använda sig av direktupphandling enligt nuvarande regler? Reglerna är minst sagt diffusa. I lagen sägs bara att direktupphandling får ske om värdet av det som ska upphandlas är lågt. Det överlåts därmed till varje upphandlande myndighet att tolka begreppet "lågt". Resultatet har förstås blivit en rad skilda tolkningar och idag är detta en djungel där nästan alla upphandlande myndigheter har olika regler. Skillnaderna kan vara mycket stora. I en kommun kan gränsen för direktupphandling ha satts till ett prisbasbelopp (42.800 kr). I en annan kommun kan samma vara eller tjänst upphandlas direkt, det vill söga utan konkurrensutsättning, om värdet understiger tio prisbasbelopp (428.000 kr).
Det gagnar inte någon att det saknas klara spelregler för när direktupphandling får ske. Sveriges Arkitekter har också sedan länge krävt att det i lagen införs en fast beloppsgräns och att denna gräns läggs på en betydligt högre nivå än vad som i dag är gängse ute på marknaden. Det måste helt enkelt bli lättare för offentliga myndigheter att upphandla direkt utan att ställa till en omfattande upphandlingsbyråkrati.
När frågan senast sågs över av Upphandlingsutredningen (2006) föreslog Sveriges Arkitekter att det alltid skulle vara tillåtet att direktupphandla om värdet av en vara eller tjänst understeg tio procent av tröskelvärdet. Vi föreslog också att det, när särskilda skäl förelåg, skulle vara möjligt att direktupphandla om värdet understeg 20 procent av tröskelvärdet.
Dessutom föreslog förbundet att intellektuella konsulttjänster alltid skulle få direktupphandlas om värdet understeg 30 procent av tröskelvärdet. Det skulle, omräknat enligt nu gällande tröskelvärden, innebära att en statlig myndighet skulle kunna köpa exempelvis arkitekttjänster direkt om värdet av det upphandlade understiger ca 370.000 kr medan en kommun skulle kunna göra motsvarande om värdet understiger ca 570.000 kr. Dessa beloppsgränser har vi ansett vara rimliga, inte minst med tanke på att våra nordiska grannländer har fastställt regler för direktupphandling som ligger omkring dessa nivåer. Det är inte motiverat eller försvarbart att vi i Sverige ska ha regler som dramatiskt avviker från vad man i de övriga nordiska länderna funnit vara rimliga ordningar.
Det finns flera olika skäl till varför det bör finnas en relativt generös gräns för direktupphandling.
Idag ligger många myndigheters fastställda gränser för direktupphandling under eller omkring 100.000 kr. Så fort man ska köpa en arkitekttjänst till ett något högre värde måste man idag göra en konkurrensutsättning, det vill säga sätta igång en omfattande upphandlingsadministration. Har man fastställt en låg gräns för när direktupphandling är tillåten och ska köpa något för, säg, 250.000 kr så kostar det sannolikt lika mycket att genomföra upphandlingen i administrationskostnad. Det är naturligtvis snurrigt. För att undvika stora upphandlingskostnader har därför upphandlande myndigheter tagit ramavtalsupphandlingar till sitt hjärta.
Man ramavtalsupphandlar numera det mesta som ligger direkt ovanför den tillåtna nivån för direktupphandling. Ramavtalseländet är alla arkitekter bekanta med. Det leder till ett närmast obeskrivligt arbete med att ställa samman allt material som efterfrågas. I bedömningen blir nästan aldrig kriterier om kompetens, lämplighet och förmåga utslagsgivande. Ramavtalsupphandlingar har blivit helt prisstyrda och tas hem av den som dumpar mest ohemult. Upphandlarna sätter all kraft på att göra en formellt oantastlig ramavtalsupphandling men bryr sig mindre om det är rätt sorts kompetens man upphandlat.
Det finns alltså ett direkt samband mellan klafsandet i ramavtalsträsket och för lågt satta gränser för direktupphandling. Det är för lågt satta beloppsgränser som fått ramavtalsupphandlingarna att formligen explodera. En för alla given, förhållandevis hög, gräns för direktupphandling skulle därför vara det mest verkningsfulla sättet att få ner antalet ramavtalsupphandlingar till en rimligare nivå och därmed få en sundare upphandlingsmiljö.
Frågan om införande av en i lagen fast angiven gräns för tillåten direktupphandling har varit aktuell ända sedan 2004. Två tidigare offentliga utredningar har föreslagit införande av sådana gränser. Nu kommer alltså, äntligen, ett nytt förslag som vi hoppas att riksdagen ställer sig bakom.
Förslaget innebär att direktupphandling tillåts om kontraktets värde uppgår till högst 15 procent av tröskelvärdet som gäller för kommuner och landsting (1.911.115 kr), det vill säga ca 286.000 kr. Man tar alltså det högre tröskelvärdet även som utgångspunkt för tillåtna direktupphandlingar inom det statliga området.
En gräns strax under 300.000 kr är avsevärt lägre än vad Sveriges Arkitekter önskat sig, men det är ändå en acceptabel nivå.
Är då förslaget något som man kan enas om eller blåser det upp till strid? Ja, vis av tidigare erfarenhet kan man nog räkna med att Svenskt Näringsliv och Företagarna vaknar till liv och protesterar. Dessa organisationer har hittills intagit en upphandlingsfundamentalistisk uppfattning. De har också tidigare lyckats stjälpa förslag om att införa rimliga beloppsgränser. Varför?Jo, man drivs av ideologin och bortser från vad som är praktiskt, rimligt och gagnar en sund upphandlingskultur. Ideologin säger att det är en mänsklig rättighet för varenda liten företagare i varje buske att kunna vara med och konkurrera om varenda upphandling, oberoende av var i landet den sker. Att detta synsätt premierar svårartad upphandlingsbyråkrati och medför oändligt höga anbudskostnader för den lilla företagare som vill vara med och lämna anbud bryr man mindre om.
Mer förvånande, för att inte säga direkt häpnadsväckande, är att tjänsteföretagens intresseorganisation Almega instämmer i kören och tycker att det räcker med en beloppsgräns för direktupphandling på 100.000 kr. Det innebär i princip status quo och att man de facto förklarar sig nöjd med hur det ser ut på upphandlingsmarknaden idag. Det är ett ställningstagande som står i direkt konflikt med arkitekt- och konsultbranschens intressen.
Det är uppenbart att Almega har svag koll på hur den offentliga upphandlingen på arkitektområdet ser ut i verkligheten, vilket rimligen måste bero på att företagen inte upplyst sin organisation om hur det står till där ute. I det dagliga får företagen kämpa mot en allt mer överdjävulsk upphandlingsbyråkrati samtidigt som deras organisation de facto verkar för att behålla den. Dags för ett uppvaknande?
Skulle vi inte få en gräns som ligger på den nivå som Finansdepartementet nu föreslår så lägrar sig upphandlingsmörkret över arkitektbranschen för många, många år framöver.
Förändringarna i LOU föreslås träda i kraft den 1 juni 2010.
Staffan Carenholm
|