Han är 97 år. Anders Tengbom, välkänd arkitekt, son till den legendariske Ivar Tengbom. Anders bor sedan mer än sjuttio år i Kanton invid Drottningholmsparken. I hans arbetsrum där vi träffas ligger tre böcker framme på hans skrivbord. Var och en med små gula post it-lappar för att markera sidor i böckerna. Det är Olof Lagercrantz bok om August Strindberg, Nelson Mandelas biografi Den långa vägen till frihet, och en bok av Ingemar Karlsson med titeln Tro, terror och tolerans: Essäer om religion och politik. Han ser att jag sneglar på den sista, av den svenske diplomaten och islamspecialisten. Inte vad jag hade väntat mig att en man läser som snart fyller hundra år.
"Det är en mycket bra bok", säger han. "Jag går ofta tillbaka till den och läser om."
Anders Tengbom är en av de personer som tiden inte riktigt får grepp om. Som om åldern kämpar i motvind, angreppen rinner av, nästan som tiden har gett upp och tänkte låta Anders leva för evigt. Hans intellekt är knivskarpt, hans skrivbord ser ut som skrivbordet hos någon som är mitt i arbetslivet. Där ligger papper och artiklar som han tror att jag kan ha intresse av, allt prydligt markerat i plastfickor, färdiga att lämnas över. Han har förberett vårt samtal noga. I morgon kommer en amerikanska som vill intervjua honom om en annan av Sveriges storarkitekter: Ferdinand Boberg. Också den intervjun har han förberett noga kan jag se. I hans ögon leker hela tiden ett litet leende och humorn ligger i beredskap, redo för en lågmäld ironisk kommentar eller en ordlek. Han ser inte ens gammal ut. Patina, men inga verkliga tecken på ålderdom. Han är en man som inte håller föreläsningar, men som har ett klokt svar på varje fråga. Han får mig att tänka på den månghundraårige storlaman i Shangri-La: spröd, lågmäld och evig vishet.
Jag förberedde mig för vårt samtal genom att googla dig och din far på nätet, säger jag och hoppas det skall imponera. Jag ger honom ett par sidor som jag tryckt ut.
Han kastar en hastig blick på dem. Wikipedia, säger han.
Så, du känner till Google?
"En av mina söner gav mig en dator en gång. Han lärde mig hur man använder nätet. Men när jag kom in på Google visste jag inte vad jag ville ta reda på. Det var inget jag ville veta."
Det verkar knappast stämma att du inget vill veta, säger jag och nickar mot böckerna på skrivbordet.
"Kanske jag gav upp för att den där pilen på skärmen var så jävla liten. Det var nog därför jag aldrig brydde mig om datorer."
Jag tycker du ska börja, säger jag. Skaffa en bra, stor dator och ett bredband. Du kommer ha mycket glädje av det.
"Jag dröjer nog med det några år", säger han med antydan av ett leende.
Var det givet att du skulle bli arkitekt? Jag menar med en sådan ikon till far som Ivar.
"Jag var intresserad av teknik i skolan, men hade inte planerat att bli arkitekt. Det var Stockholmsutställningen som bestämde åt mig. När jag tog studenten våren 1930 hade utställningen just öppnat. Jag tillbringade nästa varenda dag där i över en månads tid innan jag måste rycka in i lumpen framåt sommaren. Utställningen stod för sådant nytänkande, en arkitektur med socialt engagemang, ett nytt samhälle, folkhemmet, modernismen och funktionalismen... Idag vet nog inte många vilken kraft denna utställning hade, hur den förändrade samhället och synen på byggandet mitt i depressionen. Jag älskade vad jag såg och som nybakad student bestämde jag mig att bli en funktionalistisk arkitekt i Markelius och Asplunds anda."
Din far var givetvis engagerad i Stockholmsutställningen, säger jag. Han var ju chef för Byggnadsstyrelsen vid den tiden om jag nu läst på korrekt.
Anders skakar på huvudet och skrattar. "Nej, Ivar tyckte inte om den nya stilen, utan höll sig till mer klassisk arkitektur. Det som idag utomlands kallas 'Swedish Grace'."
Så, ni måste ha haft duster över ritbordet när du började arbeta för honom i mitten på 1930-talet?
"Inte alls", säger han allvarligt. "Det fanns mycket av funktionalist i min far även innan begreppet myntades. Han tog stor hänsyn till innehållet, att byggnader skall fungera väl. Hans formspråk var ganska återhållet även i hans mest romantiska period på 1920-talet. Han var i botten ingenjör och trodde på noggrann planering efter funktion med utnyttjande av nya material. Han påverkades också av den nya tiden och stannade inte kvar i det gamla."
Fadern Ivar, neoklassikern, men med ett funktionellt, modernt tänkande, och sonen Anders, modernisten men med en stor respekt för den klassiska formgivningen. En lycklig utvecklingsprocess, kanske typiskt svensk i förmågan till förnyelse utan att förlora värdena från det förflutna. Där förflutenheten alltid är hotad av det moderna om det inte är för personer som Ivar Tengbom då och andra nu som vill bevara när instinkten kan vara att riva. Dialektik i ordets bästa bemärkelse.
Vi talar om de andra arkitekterna som bosatt sig i Drottningholm, Peter Celsing, Lars-Erik Lallerstedt och Ralph Erskine. Samtida med Anders.
"Ralph blev min bästa vän under ett halvt sekel tills han gick bort för några år sedan", säger Anders och ett stänk av sorg kommer över de klara ögonen. "Vi arbetade tillsammans i vad som kallades EGT-gruppen. Vi tävlade om att få rita ombyggnaden söder om Sergels torg när det skulle omskapas på 1960-talet. Vårt förslag kom på andra plats efter Peter Celsings. Jag tror Stockholm skulle ha vunnit på om det var vi som hade fått uppdraget. Vår plan var mycket bättre än hans. Den öppnade upp city ner mot Strömmen, stängde inte av det som nu."
Saknar du arkitektens arbete?
Han skakar på huvudet. "Yrket har förändrats. Jag besökte Tengbomgruppens nya kontor i KF:s gamla glashus vid Slussen för inte så länge sedan. Det fick mig att tänka på en kinesisk klädfabrik. Du vet de där hundratals sömmerskor sitter vid sina maskiner i ett stort ändlöst hav. Numera är det ju bara datorer som gäller inom arkitekturen. Att trycka på knappar. Inga ritbord och ritpapper, inga pennor... Nej, det är inget för mig." Han pekar på det vita pappersarket som täcker hela hans skrivbord. "Jag vill ha ett sådant här. Det är jag van vid."
Jag betraktar pappersarket, försöker se om där finns några skisser till några nya byggplaner. Böcker och artiklar tar dock för mycket plats och skymmer vad som kan finnas under dem. Vem vet, kanske det under Nelson Mandelas biografi döljer sig något revolutionärt projekt. Kanske idéer till hus för världens alla fattiga människor. För Anders Tengbom har ett socialt engagemang. Han skriver i sina korta memoarer från 1991: "när en tredjedel av världens befolkning bor i slum och inte har mat för dagen, undrar man hur länge den rika världen kan tillåta sig att fortsätta en tämligen planlös utveckling mot allt större konsumtion och resursförstöring. I den rika världen behövs egentligen inte flera hus under den närmaste generationen - husen behövs i den fattiga världen för att göra hela jorden människovänlig och beboelig. "
Väl ute på gatan efter vårt samtal ser jag den nyss pensionerade slottsarkitekten, Ove Hidemark, i sitt bibliotek. Dennes hus ligger mitt emot Anders, ett lika vackert hus som det Anders bor i. Vad är det med husen från 1700-talet som lockar så? Är det för att 1700-talets estetik och funktionella utformning egentligen aldrig har överträffats? Eller är det för det förlutnas skönhet och fridfullhet som sakta utarmas och försvinner i det moderna samhället? När de flesta, precis som Anders, helst skulle vilja sitta vid ett skrivbord med ett stort vitt papper och se ut över vajande sädesfält och drömma stora drömmar. Jag bestämmer mig för att prata med Anders om det nästa gång vi ska ses för att leta fram gamla fotografier från hans liv. Den 6 augusti, efter semestern har vi bestämt. Men det blir aldrig ett andra möte. Just den dagen somnar Anders stilla in. Storlaman i Kanton lät sig kanske reinkarneras till en tid med mer socialt engagerad arkitektur.
Claes Lindahl
Artikeln är en kortversion av ett avsnitt i en kommande bok om Lovö. Artikelförfattaren Claes Lindahl är författare och konsult i bistånds- och utvecklingsfrågor.