|
När arkitektrepresentanterna väljs ut i arkitekttävlingar verkar man inte ta hänsyn till tävlingarnas huvudfrågor. Det skriver Tomas Lewan, arkitekt SAR/MSA, i detta inlägg, där han ifrågasätter Sveriges Arkitekters sätt att utforma tävlingar. Timo Karasalo, ordförande i organisationens tävlingsnämnd, besvarar kritiken i nästa nummer.
Inför tävlingen om Stockholms stadsbibliotek tryckte jag i ett inlägg i Arkitekten 6-7/06 på en del oklarheter i juryns sammansättning. Samma kritik måste framföras om den aktuella tävlingen om Skogskrematoriet i Stockholm.
Valet av de i och för sig goda namnen i juryerna verkar inte komma ur en heltäckande diskussion kring dessa tävlingars huvudfrågor. I tävlingen om stadsbiblioteket fanns en brist vad gäller erfarenhet av det slags kulturhistoriskt känsliga objekt tävlingen handlade om. Jag avser då arkitektrepresentanternas kvalifikationer som jag menar inte kan hjälpas upp av den övriga juryn.
I tävlingen om Skogskrematoriet framstår de exceptionella kraven på designkompetens bland de tävlande som på motsvarande vis otillräckligt balanserade av juryn. Det kan förtjäna att reflektera över att en jury med bibehållen trovärdighet bör kunna göra även ett oväntat ställningstagande - exempelvis förorda ett förslag av ett internationellt okänt svenskt kontor.
I den debatt i Arkitekten som tilldrog sig kring Stadsbibliotekstävlingen tidigare i år är det konstigt att Sveriges Arkitekters professionsansvariga, Katarina Nilsson, i sitt inlägg "Juryarbete i praktiken" (1/09) knappast alls berör arkitektrepresentanternas roll i juryarbetet. Den vanliga bilden tidigare har varit att dessa ändå spelar en huvudroll i bedömningen även om de måste få den övriga juryn med sig i sina ställningstaganden.
Även om demokratin är viktig i juryarbetet så är yrkeskompetensen det också. De övriga i juryn är experter på annat, såsom lokal stadsplanering eller politik. Särskilt när det gäller objekt som berör verk av arkitekter som Asplund och Lewerentz är det viktigt att kravet ställs, inte bara på de tävlande utan även på arkitektrepresentanterna i juryn, att de handgripligen rört sig på den höga nivå inom arkitekturen som det då handlar om.
Det är inte för inte som exempelvis Peter Celsing var juryrepresentant i den inbjudna tävlingen om Stadshallen i Lund eller Sven Ivar Lind i den om Kiruna stadshus. Det handlar då inte enbart om att de goda bedömarna låtits medverka i juryn, utan dessutom om att de givits förtroendet att leda juryns arbete.
Det allmänna intrycket är att Sveriges Arkitekter inte är riktigt på banan när det gäller utformning av tävlingar. Inte minst gäller det frågan om arkitektrepresentationen i juryerna.
Tomas Lewan
|