Arkitektur och hållbarhet
SJÄLVKLAR ENHET

När Umeå arkitekthögskola slår upp portarna får österrikaren Walter Unterrainer en ledande roll. Han ritade sitt hemlands första passivhus och har sedan dess varit frontfigur för den hållbara arkitek­turen. Arkitekten besökte honom i hans hem­stad Feldkirch i Voralbergen och fick åka Volvo. Text: Tomas Lauri.

Det dröjer inte många minuter in i lunchen innan Walter Unterrainer kommer fram till varför han brinner för hållbarhetsfrågor. Det finns inget alternativ.

– Jag förstår inte hur man kan vara något annat som arkitekt, säger han. Hållbarhet och arkitektur är en självklar enhet. Det är dumt att fråga sig varför. Lika lite som det finns bra arkitektur utan ett hållbarhetsperspektiv finns det bra hållbarhet utan rumslig resning.

– Logiskt är det svårt att förstå varför inte alla hus som byggs idag är passivhus. Tekniken är okomplicerad. Inget märkvärdigt. Ett grundproblem är att få använder sig av kunskapen och alldeles för sent. Så länge arkitekter ser hållbarhet som ett tillägg blir det som med allt annat. Det man adderar innebär tillämpningsproblem och extra kostnader. Man löser ingenting. Tänkandet måste vara solitt från början.

Walter Unterrainer beskriver en brytningstid. Arkitekturen har blivit alltmer marginaliserad och upptagen av form och design. Den hålllbarhetsarkitektur som produceras bär tydliga drag av att vara i inledningen av en utveckling.

– Den är inne i sin jugendperiod, skulle man kunna säga. När arkitekturen fokuserar mer på innehåll, kommer arkitekternas betydelse att öka. De kommer att få hur mycket som helst att göra, säger han.

Vi sitter på det pittoreska historiska torget i Walter Unterrainers hemstad Feldkirch, på det kafé där han ofta lunchar. Han kom till staden efter studierna i Innsbruck och London, fick ett uppdrag att renovera ett hus och blev kvar.

Han finns inte med i boken Why Do Architects Wear Black?. Men kanske borde han det. På de flesta bilder jag hittar på nätet har han samma klädsel som nu: svart kostym och svart t-shirt. Hans båglösa glasögon, kala hjässa och gråstänkta skäggstubb får honom att se sträng ut. En arketyp av en medveten arkitekt som har hunnit bli 56 år.

Han ser sig själv som en i ett långt led av arkitekter med ett helhetsperspektiv. Ytterst är hållbarhet ett socialt ansvar.

– Hållbarhet är i grunden ett ämne som alltid varit aktuellt för arkitekter. Det här torget vi sitter på – hur det är byggt tätt, hur du har en skyddande sval pelargång runt om det – är klimatanpassning och i grunden en fråga om social helhet. De duktigaste modernisterna var bra på det – att tänka igenom en byggnad, alla aspekter, helhetslösningar. Det har nästan alltid varit så. Ta det verk som var startskottet för renässansen, Hittebarnshuset av Filippo Brunelleschi. Ett barnhem, arkitektur och sociala frågor förenade, säger han.

Idag är hållbarhet på de flesta arkitekters läppar. Ingen kan undvika ämnet. Walter Unterrainer är en av de få som kan säga sig ha varit före alla andra. Redan i början på 1980-talet, när han startade sin byrå, var han inne på frågorna. Han ritade det första österrikiska passivhuset för tolv år sedan. Idag finns det 4.000 i landet.

På många sätt är han en genuin ideolog. Han talar om sin bakgrund i 70-talets radikala politiska medvetenhet. En tid när den borgerliga ekonomiska definitionen av arkitektur skulle kullkastas.

– En galen period, säger han och ler för sig själv.

Men det går också att hitta andra rötter till hans medvetenhet. Som den regionala byggtraditionen i Voralbergen. Lokal arkitektur. Enkel, agrar, i samklang med väderlek och landskap. Inga konstigheter.

Närheten till traditionell byggnadskonst finns i de flesta av Walter Unterrainers byggnader. Och kanske alltmer på senare år. En nödvändighetsblick. En koncentration på det väsentliga. Det kan räcka med en ensam pelletskamin att värma upp ett hus på 1.200 meters höjd. Numera placerar han oftast sina hus med fönstren i en traditionell väst-östlig riktning, så att livet följer solens gång. På många sätt är det en strävan efter att göra hållbarhet till en självklarhet.

– Skillnaden mellan mina tidiga och sena projekt är att jag använder mig allt mindre av teknik. Min syn på hållbarhet handlar om att använda så lite teknik som möjligt. Alltför mycket hållbarhetsarkitektur är drabbad av en tekniksjuka. Fokus är på tekniken, inte rummen. Det leder oftast till kostnadskrävande och skrymmande installationer.

Efter lunchen sätter vi oss i hans Volvo C70. Bara några minuter senare stannar han i utkanten av Feldkirch framför ett svart hus. Det är ett av hans mest kända. En villa som nu har fem år på nacken. Få hus kan sägas vara skräddarsydda på samma sätt. Fasaden är täckt av ett svart tåligt tyg tagen från jordbruksindustrin med en detaljering av vita tunna sömmar och rostfria nitar. Den ser intakt ut.

Medan vi går runt huset poängterar han att hållbarhet går att beräkna. Siffror. Hållbarhet handlar om ekonomi.

Driftsekonomin är det som oftast diskuteras när det gäller hållbarhet.

Den svarta villan är ett nollsummespel. Den behöver inget energitillskott utifrån. Även hushållselen klarar den av. Mycket har handlat om att bygga tätt och i samklang med klimatet. Solpanelerna på taket ger det lilla extra som behövs.

Väsentliga är, poängterar han, också själva byggkostnaderna. Den svarta villan var inte dyrare än ett vanligt hus att uppföra.

– Det går inte att hävda hållbarhet med att den är något som initialt ska kosta mer.

Ofta handlar det om att ha kontroll över helheten. Att se var man kan spara.

– Här har vi uppfunnit en fasadlösning som kostar mindre än en ordinär träfasad. Det har gjort solpanelerna på taket möjliga, säger Walter Unterrainer.

Han länkar kostnaderna till tid. Hållbarhet och tid hör nära samman. Han talar om en vidsträckt process, om hur ett hus börjar långt innan och slutar långt efter att det blir byggt, och hur det tidsspannet måste vara en förutsättning för arkitekturen. Utdragen livslängd är ett mål. Det innebär därför inte att varje del av processen ska och bör ta lång tid, utan att tid ständigt är ett verktyg. En dåligt genomförd byggprocess kan vara ytterst kostsam i ett hållbarhetsperspektiv. Själva byggandet ska gå fort, vara kontrollerat och torrt. Den svarta villan var tät och uppe på två dagar. På två månader, "längre ska det inte ta", enligt Walter Unterrainer, var den klar och inflyttad.

Generalitet och flexibilitet är en allmän förutsättning. Ombyggnader ska i möjligaste mån vara inkorporerade i ett projekt redan från början. Den svarta villan har en över- och undervåning som kan skiljas genom att tillföra en trappa upp till en terrass. Tekniska installationer, som har en kort livstid i förhållande till många andra delar av huset, ska vara lätta att byta ut. All el är till exempel dragen i en list efter golvet. Det gör den lättillgänglig. Samtidigt kan eluttagen placeras varsomhelst.

Walter Unterrainer är van att prata hållbarhet. Det märks. Men han har svår att separera ämnet från rumsliga aspekter. Den svarta villan är först och främst arkitektur. Om rum inne och ute. Kontrasten mellan entrésidans slutna svarta vägg och det helt uppglasade rummet mot gården är påtaglig.

Huset, som inte är stort, är strategiskt placerat, som en vinkel i ena hörnet på den lilla tomten. Det har skapat ett stort skyddat uterum i det täta och inrutade villakvarteret.

När vi sätter oss i bilen igen bär det sakta av uppåt. Vi kör ut ur Feldkirch utan att det märks.

Staden, som har 30.000 invånare, är en del av en dalgång där 350.000 människor bor. Det ena samhället övergår i det andra.

En mil bort, lite högre upp, i utkanten av samhället Hennabühel, ligger ett av Walter Unterrainers senare verk. Det som för några månader sedan var ett hus har blivit två. De två liknar varandra. I sin fönstersättning, sin panel och sin takkeps. De är lika men ändå olika. Husen, som ska bli fem stycken, kommer alla att vara individuellt anpassade och ha olika i storlek. En del ska rymma en bostad, andra två. Det är som en variation på ett tema. En fuga. Han talar om att han är mer inspirerad av musik än av visuell konst. Att han aldrig strävar efter att göra visuellt anslående saker. Det är inte där kvaliteterna ligger. Inte i att vara fotogenique.

När vi några minuter senare står inne i det tredje projektet han visar, hans egna hem i Batschuns och tillika ett av radhusen som var de första passivhusen i Österrike, är det proportioner, ljus, och materialitet han behandlar. Klassiskt arkitektarbete. Tämjd teknik.

Det är svårt att inte bli imponerad av hur genomritat huset är. Inte så att detaljerna är dekorativa och utstuderade, men allt hänger ihop. Det lilla i det stora. Han illustrerar det med de tunna stålstavar som ligger som en spaljé längs båda sidor. I genomskärning har de samma proportion som huset i plan.

Där finns en konsekvent genomförd ekonomi­sering. Inget spill, inget i onödan. Det är mer av det mesta utan att det verkar ta plats. På övervåningen har Walter Unterrainer fogat in fyra sovrum. Köket sväljer avsevärt mer än vad det ser ut att göra. Det är funktionell uppfinningsrikedom ända in i skrymslena.