Fredric Bedoire

"Långlivad lust att bygga stort"

"Mitt intresse för hälsingegårdar väcktes redan på 1970-talet genom min vän Erik Nordin, länsantikvarie i Gävleborg. År 1974 genomförde vi en provinventering för Riksantikvarieämbetet i Bondarvs by i Järvsö. Och det är ju inte svårt att falla för de stora bondgårdarna!

Gårdarna i landskapet är en sådan styrka i sig själva, liksom gårdarnas placering, att landskapet är så väl bevarat och den väldiga omfattningen av hus, både på de enskilda gårdarna och spridda i landskapet. Det är också unikt med den storartade snickeritraditionen, konstruktionens storlek och det kraftiga virket och med finsnickeriet, framför allt det invändiga.

Och grädden på moset är måleriet; det är så stort och finns överallt. Motsvarande måleri finns inte i något annat land, inte ens i de rika dalgångarna i Schweiz som annars är en bra jämförelse med likartad timmertradition och samma frånvaro av adel.

Byggnaderna i de olika socknarna har olika karaktär, men likheten är större än skillnaderna i det att de byggde så stort och att gårdarna ligger så dominerande i landskapet. Närheten till städerna Hudiksvall och Söderhamn påverkade byggnadsskicket i de närliggande socknarna. I Delsbo finns många små "herrgårdar", finlemmade och klassicistiska jämfört med byggnaderna söderut, som är mer kraftigt bondska. De brutna taken är mera typiska för södra Hälsingland. I Voxnadalen byggde de allra störst, Jon-Lars i Alfta är kanske Sveriges största mangårdsbyggnad med sin 21 meter långa fasad.

Lusten att bygga stort kan man spåra i källmaterial ända från 1600-talet. I Hälsingland byggdes parstugor redan då, den byggnadstyp som Erik Dahlberg tog fram att användas som kaptensboställen. Hälsingebonden är faktiskt exceptionell i svensk historia genom att inte ha någon konkurrens från adeln och att vara den styrande i samhället. De självägande bönderna hade också ekonomi för att bygga stort, man hade linet och man hade bra jordar, och skog som hörde till gården.

I min och Lis Hogdals bok Den stora hälsingegården visade vi på att de allra största gårdarna byggdes av de riktigt gamla släkterna i mitten på 1800-talet, då deras makt blev hotad i och med industrialismen. Det var inte de rikaste i socknen som byggde och storleken på hushållet var heller inte avgörande. Man kan jämföra med adeln som före reduktionen (i slutet av 1600-talet, reds anm) byggde magnifika hus - när en klass blir hotad, då bygger den.

Från början rynkade vi fackmän på näsan åt det som var förändrat i hälsingegårdarna men i dag uppskattar vi även det unika i det som ändrats. Den intakta 1930-talsinteriören i Ol-Ers till exempel, med sina fint bevarade linoleummattor.

En av slutsatserna i restaureringskursen var att det behövs förhållandevis små byggnadsvårdsåtgärder, mest handlar det om vanligt underhåll. Det finns alltså ingen stor restaureringsproblematik.

Varför det är så? Det är bra hus helt enkelt. Många står tomma, man har bara bättrat på taken, och de står på en gård så de tillåts inte förfalla. Det är en fördel att de inte är överrestaurerade. Hade de stått i Skåne eller någon annanstans dit många söker sig hade de nog byggts sönder. Här finns den gamla bondestrukturen kvar."

Berättat för: Elisabet Näslund

Fotograf: Elisabet Näslund. Fredric Bedoire är professor i arkitekturhistoria på Konsthögskolans arkitekturskola i Stockholm; författare, bland annat till böcker om hälsingegårdar; ledde restaureringskursen Hälsingegårdar i fem socknar på Konsthögskolan 2002. Har en fri rådgivande roll i världsarvsansökan.