Lennart Persson

"I vår släkt sedan 1500-talet"

"Man kanske ska vara lite speciell för att ha en sådan här gård. Det behövs väldigt mycket underhåll av diken, byggnader och stenmurar. Pappa slog dikena med lie, farfar likaså och det har jag fortsatt med. Det är lagom att slå dem när midsommarblomstren blommat färdigt. Vi har 42 hektar åkerjord och säkert 35 olika täkter, inget större än två hektar och alla är avgränsade av diken. Ska vattnet rinna av bra måste man slå dikena och då blir det inga buskar vid sidan av heller. Största konsten är att slipa lien så den håller bettet ett tag.

Det ingår i skötselplanen att underhålla 18 hus här i byn, åtta på fäboden på Långsbovallen och 23 lador på markerna. Sammanlagt är det 54 hus som ska bevaras. Västeräng blev kulturreservat 2002 som ett av de första i Sverige. Då gjorde en arkitekt från Blomberg & Lindscott Arkitekter i Falun en skötselplan för alla hus. Nu träffar vi länsstyrelsen minst en gång per år och går igenom husen för att se vilka åtgärder som ska göras. I sommar ska vi rödfärga fyra hus.

Innan vi blev kulturreservat satt vi i kläm mellan två myndigheter. Vi ville fortsätta att vara bönder men fick inte göra någonting här utan att fråga länsstyrelsen. Vi hade fjällkor som mjölkkor men när lagården blev för gammal och orationell fick vi inte bygglov för en ny. Samtidigt krävde länsstyrelsen att vi hade djur som gick ute – vi har marker som inte går att bruka med moderna skötselmetoder utan enda sättet att hålla dem öppna är med djur som betar. Då kom länsantikvarien med förslaget om kulturreservat. Vi får ett årligt bidrag på 500.000 kronor från Riksantikvarieämbetet, dels för att vi är begränsade i vår utövning, dels för att underhålla husen. Hittills har det gått. Att leva på enbart jordbruket skulle inte gå, för att få ekonomi i det skulle vi behöva ha minst 100 mjölkkor. Nu har vi istället 30 dikor och kalvar som är köttdjur i en ny lagård – sedan vi blev kulturreservat fick vi bygglov för en lösdriftslagård i yttre delen av byn.

Förutom stödet från Riksantikvarieämbetet får vi EU-stöd och så har vi skog och turistverksamhet – lite sånt där. Förmodligen ska man tycka att det är roligt med folk för att hålla på så här. I och med att vi blev kulturreservat ska vi ta emot besök så för vår del blir det ingen större skillnad med världsarvet. Möjligtvis får vi fler utländska turister.

Vi har uppgifter på gården om att Ol-Ers gått i vår släkt sedan 1500-talet. Men sedan 1740, då vi har jordeböcker här i Delsbo, vet vi säkert att det är samma släkt som bott här. Att ha en släkt som har bott här så länge, bara det är ett ansvar. Men eftersom man har bott här hela livet är man van. Riksantikvarieämbetet säger att det är en unik miljö men för mig är det en självklarhet. Nu har en av pojkarna tagit över driften. Han och hans familj är lika inställd som vi på att bo kvar och bevara gården och det känns bra."

Berättat för: Elisabet Näslund

Lennart Persson är jordbrukare och tillsammans med hustrun Maj-Britt ägare till kulturreservatet Västeräng i Delsbo, där Ol-Ers ingår som en av tre gårdar. Den har dokumenterat gått i Lennart Perssons släkt sedan 1740.