Friktion som ger ny klang

När scenografen Karin Lind och landskapsarkitekten Simon Häggblom arbetar tillsammans som konstnärer uppstår något nytt, men utan kompromisser. Nu visar de en rumsspecifik installation på Konstnärshuset i Stockholm under det gemensamma teamnamnet Simka.

En pendlande spegel följer varje steg jag tar i rummet, söker i varje vrå och markerar samtidigt med ett stillsamt tickande att tiden och rörelsen alltid är med oss. I taket snurrar rosa kjolar som i en virvlande balett. När jag kikar upp under dem möter jag också där mig själv i en spegel.

– Besökaren blir medverkande i utställningen, medveten om sin egen närvaro i rummet, förklarar Karin Lind som just har kommit in i rummet.

Hon är konstnär och scenograf och har tillsammans med konstnären och landskapsarkitekten Simon Häggblom gjort en installation specifikt för Konstnärshusets 1800-talsrum på Smålandsgatan i Stockholm.

Längs en mur som delar av rummet i två delar har de tecknat en berättelse i fyra akter, om historien, döden och om det ständiga vandrandet genom livet. På en tv-skärm visas en film av människor i Ryssland som vandrar. De går och går, lugnt och stilla. Ballonger följer med oss genom utställningen och ut på gatan, som en påminnelse om leken i livet. Som ballongerna barnen leker med i Gaza. Leken som alltid finns sida vid sida med allvaret.

Bilderna och berättelsen har kommit till under vägen, ett processarbete där de tecknat sida vid sida och talat under tiden. Här finns ord nedklottrade, formuleringar av funderingar de fått under tiden, men också en kommentar till klotter som en vilja att lämna spår i staden, att berätta något.

Muren är ett element som följt med dem i flera gemensamma projekt. Som symbol för "det ständiga uppdelandet", en skiljelinje mellan olika delar av livet, mellan människor, mellan vi och dem.

När Simon Häggblom senare berättar om sitt arbete som landskapsarkitekt dyker den upp igen. Det är svårt att få bygga murar i Sverige påpekar han. Parker och trädgårdar ska vara öppna och tillgängliga, de får inte sluta in.

De kallar sin utställning Friktion. Och det kan också beskriva deras arbetssätt.

– Ibland börjar vi nästan slåss när vi arbetar tillsammans, berättar de. Ibland blir det disharmonier, ibland blir det en djupare klang. Det blir mer energi i projekten, men inga kompromisser. Vi väver samman våra erfarenheter och det kan blir något helt nytt.

Och det blir helt andra resultat av det, av friktionen. De utgår alltid från rummet de arbetar i. Men de har olika arbetssätt. Simon Hägglund berättar hur han formulerar sig noga och exakt medan Karin Lind skissar sig fram mer intuitivt i projekten, som i en teaterpjäs.

Hon har arbetat som scenograf och konstnär i 30 år och har gjort ett stort antal scenografier för bland annat Dramaten. Simon Häggblom var ursprungligen trädgårdsmästare och självlärd landskapsarkitekt. Under några år var han stadsträdgårdsmästare i Mariehamn på Åland och ansvarade bland annat för gestaltningen av en kyrkogård. I Stockholm är gestaltning av Östasiatiska museets trädgård ett av hans större uppdrag. Inte förrän för drygt tio år sedan började han studera konst på Mejan. Han utför fortfarande renodlad trädgårdsgestaltning vid sidan av sitt konstnärskap liksom Karin Lindh har sin enskilda verksamhet som konstnär och scenograf.

När de arbetar tillsammans bildar de Simka. Under det namnet genomförde de i fjol en installation på ön Landsort i Stockholms skärgård. En grupp av gula små paviljonger på klipporna. Projektet är fortfarande aktuellt eftersom åtal väcktes mot dem för att ha byggt dem illegalt. Trots att de hade markägarens tillstånd. De gula husen flyttades till en tomt i Nynäshamn under projektnamnet "De gula i Ogesta" där de nu står legalt.

Trots att deras arbete ofta finns på en glidande skala mellan arkitektur och konst tycker de båda att det finns en stor skillnad. Men de har ändå olika uppfattning om var den ligger.

– Arkitektur kan vara konst, men är det inte alltid. Jag går in ett rum och förhåller mig till det med mitt verk, förklarar Karin Lind. Konsten kan påstå något. Det behöver inte arkitektur göra.

Men hon menar att vissa av de projekt de gjort tillsammans är svåra att kategorisera som antingen det ena eller det andra. Som projektet Refuge i Vinterviken i Stockholm då de under några veckor sommaren 2004 lät människor få odla sina egna trädgårdslotter.

– Det var ett relationellt projekt som handlade om sociala förhållanden och möten. Ett sådant projekt skulle också kunna rymmas under arkitektur. Ibland är gränsen knivskarp, andra gånger är den otydligare.

För Simon Häggblom är det ännu viktigare att skilja sina arbeten åt. Han vill inte bli kallad trädgårdskonstnär, utan skiljer tydligt på sina arbeten som landskapsarkitekt och konstnär.

– Det är en annan ton i det jag gör som konstnär, där jag är helt fri, jämfört med de uppdrag jag har att till exempel gestalta en trädgård och där jag måste vara lyhörd för beställarens önskemål. Det finns inte alltid en skarp gräns i det jag gör, men jag förhåller mig alltid till den gränsen. Jag är mån om den frihet jag kan ha som konstnär att vara mer radikal.

I några av sina gemensamma aktuella projekt samarbetar de med bostadsföretag och arkitekter för att gestalta landskap och de får då möjlighet att komma in tidigt i projektet. Ibland kan de till och med rekommendera arkitekten att rita om entrépartier eller att fundera på att välja en annan fasadfärg. De ska skapa vattenkonst på en gård på uppdrag av Svenska Bostäder och de samarbetar i ett annat projekt med Tovatt Architects och Tema.

Ett av de pågående projekten är en innergård till ett flerbostadshus med hyresrätter i Enköping. De fick uppdraget från Konstnärscentrum Öst att göra konstnärlig utsmyckning av gården men utvidgade uppdraget till att omfatta en hel gestaltning av landskapet. De har arbetat med hela kvarteret, både utsidan och insidan, men sedan finanskrisen slog till har de fått begränsa utförandet till insidan.

De har valt att lägga en konstgräsmatta med inbyggd belysning över hela gården. Motivet i mattan är jättelika blommor på grön botten. Sittmöbler i betong är också klädda med konstgräs som mjuk sittyta.

– Det är ett projekt där det rumsliga i landskapet och konsten helt smälter samman. Vi vill integrera allt och det är våra olika kompetenser som gör att vi kan ta med olika delar och erfarenheter in i ett projekt så att det blir ett gemensamt verk. Vi leker med modernitetens genibegrepp och löser upp det individuella konstnärsskapet genom att arbeta tillsammans.

Nina Gunne