Taxichauffören kör ut ur Luxemburg stad i en vid båge. Det stiger sakta uppåt. Det är folktomt där han släpper av mig efter bara fem minuter. En öde plats i utkanten av staden. Och blåsigt storskalig. Luxemburg har låtit bygga ett nytt konserthus av fransmannen Christian de Portzamparc och ett museum av japanen I.M. Pei intill några EU-byggnader, en medeltida borg och en arkeologisk utgrävning. Någonstans där mellan, som en medlare, ligger Michel Desvignes senaste park. Som många av hans arbeten har den något oförställt, naturligt över sig. En känsla av att den alltid har varit där.
Sin nyligen utkomna bok har han själv gett namnet "Intermediate Natures". Det hela kan översättas till mellanliggande, eller just medlande landskap. Han inleder boken med att påpeka att han inte har något att visa. Åtminstone inget som kan mäta sig med de förföriska bilder som florerar i arkitekturmagasinen. Inget fotogenique. Michel Desvignes arbeten innehåller få objekt och hans materialval är rustika, oftast som i parken i Luxemburg: gräs, marksten och framför allt träd.
När jag letar mig fram mellan konserthuset och museet tilltar träden. Michel Desvigne har låtit plantera 300 stycken i en stenlagd slänt i en del av parken. Om något är det ett kvitto på att han gärna gör oväntade saker med materialen. Han blandar lövträd och barrträd.
På vissa ställen är stenarna på marken glesa; gräs sticker fram. Det är en hybridplats. Jag är i en lättskött trädgård och samtidigt på en intim piazza och i en ung skog.
Det är lika familjärt som främmande.
Det är över huvud taget en otjänst att tala om parken i Luxemburg som en park. Park är inget frekvent ord i Michel Desvignes vokabulär. Det är för mycket trädgårdsmästare över det. En park är ett landskap. Landskap ger platser ett sammanhang, en kontext.
Mitt i en hop med kostymklädda män, några av dem ministrar, står Michel Desvigne. Han skiljer ut sig. Ingen slips. En sommarlätt svart bomullskostym och en ledig svart t-tröja. Hans gråstänkta pagefrisyr vajar. Han gestikulerar, förklarar. Pedagogiskt tålmodig.
Några minuter senare har han hopen i följe på väg ner genom parken. Det han framför allt vill visa är den gräsbevuxna platå han placerat i parkens mitt. Den är en manipulation av stora fysiska mått. Den har gett en perfekt utsikt rakt mot staden.
Det går inte att gå på gräset ännu. Men det är inget svårt att föreställa sig söndagens familjepicknick eller lätt bollspel där. Människor som interagerar. Det märkvärdiga är ändå utsikten och vad den tillför. Michel Desvigne har satt platsen i samband med ett större territorium genom att justera landskapet. Det är ett återkommande drag. Ett landskap som relaterar till ett större. Det har fått en förankring och en helhet som aldrig tidigare fanns. Landskapet har gett platsen status, struktur, ordning. En början på en utveckling. Landskapet har åter blivit närvarande.
Att skriva in en plats som en del av ett större landskap är också en fråga om att uppleva olika skalor. Det lilla behöver det stora. Han har tillbringat många timmar med flygfoton och kartor. Läst landskapets strukturer. Hans eget kontor ligger högst upp i en byggnad intill Centre Pompidou i centrala Paris. Högre upp än alla andras runtom. I alla väderstreck har han och de 20 medarbetarna full utsikt över takåsarna. Paris så långt ögat kan nå.
- Jag tog kontoret för utsiktens skull. Om jag inte hade den här horisontlinjen att förhålla mig till skulle jag inte veta att jag var i Paris när jag gick på gatan här nedanför. För mig är det viktigt att se och förstå hur saker och ting relaterar till varandra.
Han pausar och fortsätter:
– Det finns nästan ingen intressant arkitektur som inte är utförd med en mycket precis kunskap om ett landskap.
Han är ständigt på resande fot. Flera resdagar i veckan. Det hjälper till att han har pågående projekt i 20 länder. Men han reste mycket och bodde på många platser i många länder redan innan han blev en celebritet som samarbetar med Herzog & de Meuron, OMA, Renzo Piano, Richard Rogers, Jean Nouvel och Norman Foster. Det han gjort under sina resor är framför allt att registrera landskapets proportioner.
– Det började direkt efter att jag gick ut från landskapsutbildningen i Versailles. Jag har hållit på nu i över 20 år. I somliga fall har jag återvänt fler gånger till samma plats, bara för att kunna jämföra, ofta under pågående projekt. Det har varit en förutsättning för mig. Jag tror att det är ett måste att uppleva platser i verkligheten. Efter alla dessa år känner jag att jag börjar behärska det här med skalor.
Han är noga med svaren. Framför sig har han öppnat sin anteckningsbok. När orden inte räcker till, skissar han med en grov tuschpenna planer och tankestrukturer.
Tid är en sak som inte är lätt att förklara. Landskap och tid hör ihop. Han är djupt fascinerad av jordbruksteknik. Kultiverandet av ett landskap.
Han lägger upp sina projekt nästan som ett diagram eller ett schema. Målet är ett landskap som innefattar flera olika faser, ingen slutgiltig. Det hela ger en omistlig känsla av att en omvandling har ägt rum eller är på väg att ske. Bara tiden har svaret. Och inte bara ett svar.
– Modet växlar konstant. Design likaså. Arkitekturens tidscykel är på 20 år. Inget av det är min fart. Ett landskap är något mycket långsammare. Det tar sällan mindre än 30 år för att se ett resultat och 80 år innan vissa saker är helt klara. Det gör det givetvis problematiskt eftersom ingen har tålamod att vänta så länge. Jag brukar därför göra landskap med flera tider i sig. Det har ett uttryck direkt, ett annan efter tio år och efter 40 ytterligare ett. Landskap är alltid en process, en förhandling med tiden, säger han.
Det kan vara på olika sätt han skriver in tiden i sina projekt. Han visar två exempel på det. Det ena ligger på Renaults numera avvecklade konstgjorda fabriksö, Seguin. Han lägger fram fyra illustrationer. De representerar olika lager av exploatering. Vissa träd blir långsamt högre. Men där finns också ett mer sporadiskt mönster. Växtlighet faller ifrån eller varar en period och byggnader kommer och går.
Det andra projektet är i belgiska Antwerpens gamla hamn. Den ska förvandlas till bostadskvarter. Kajerna ska vara publika. Men bara 15 procent av dem får planteras för att inte sudda ut dess karaktär. Exploateringen är samtidigt osäker. Hus kommer att uppföras under mycket lång tid. Exakt hur och var går inte att förutse. Han säger inte exakt var träden ska planteras, men är tydlig med de övergripande ramarna för hur de ska grupperas. En styrd slumpmässighet.
– Det går inte att göra stadsplaner som förut och tro att de blir byggda. Det finns ingen ideal stad, ingen punkt då en stad är färdig. Det som händer är att en stadsplan bara delvis blir färdigställd, så kommer en ny plan, och ännu en som också den bara blir genomförd till en bråkdel. Det man kan göra är att skapa en slags manual för utvecklingen. En uppsättning regler för hur staden ska organiseras. Du skulle om du vill kunna likna det vid gener, hur dna är uppbyggd. Det finns en relation mellan fasader, trottoarer, kajer och träd, som behöver vara i balans, säger han.
Ofta är det platser som inte minst den moderna urbaniseringen slagit sönder han får ta sig an. Platser där landskapet har blivit marginaliserat, splittrat och söndertrasat.
När jag träffar honom ställer arkitekturmuseet i Paris sedan en vecka ut de tio förslag president Sarkozy beställt om stadens framtid. Michel Desvigne, som ingått i Jean Nouvels arbetslag, påpekar att bara 20 procent av befolkningen lever i kärnan, den del turister förknippar med Paris, medan hela 80 procent lever i de förorter som bildar en ring runt huvudstaden. En huvudfråga för Michel Desvigne har varit att se över relationen mellan dessa förorter och jordbrukslandskapet som tar vid där utanför.
– Utvecklingen har i många fall, här precis som på många andra ställen, kapat relationen mellan befolkning och landskap. Det är en lustig effekt av det moderna samhället. I Paris består nästan alla de yttersta områdena av småhusmattor. I många fall finns det ingen relation mellan husens tomter och jordbrukslandskapet. Det går inte att röra sig ut i landskapet. I praktiken är man fången bakom sitt eget plank.
– Att ge dessa husägare tillgång till landskapet kan tyckas som en liten sak. Men det är den här typen av väldigt små pragmatiska lösningar som kommer att bli avgörande för många av våra västeuropeiska städer. Det är inte i vår del av världen befolkningsökningarna kommer att vara stora. Det vi står inför är justeringar, förbättringar, tillägg av det vi har. Somliga skulle se det som en form av stagnation. Men egentligen är det hela en ypperlig möjlighet att verkligen ta igen det som har gått snett.
Det vinnande tävlingsförslaget om Årstafältet är en typisk uppgift för Michel Desvigne. Det är en plats i en förort som, av en eller annan anledning, blivit över. Den park som planeras i dess mitt blir ett sätt att ge de västra delarna av Stockholm ett sammanhang. Det har talats om ett Central Park för Stockholm. En lite malplacerad tanke enligt Michel Desvigne.
En park måste ha en bättre förankring än så. Den måste hänga ihop med det landskap den hör till och allt vad det innebär av kulturella och historiska aspekter. Inte för att kopiera eller landa i nostalgi, mer för att utgå från befintliga värden och sedan bearbeta dem.
– Jag är inte intresserad av att bara återskapa traditionen. Mitt arbete är att utveckla och förvränga den.
Han har från början sett parken som en arkipelag av öar på ett fält. Det har inte varit helt lätt att kommunicera idén.
– Jag vet inte om de trodde att man skulle komma med något nytt, något som inte fanns förut. Kanske hade de en alltför klar syn på vad en urban park innebär. Men det strider mot min syn på landskap. Det måste finnas en relation till platsen, territoriet. Jag har semestrat flera år i Sverige. Jag är djupt fascinerad av Göteborgs och Stockholms skärgård. Horisontlinjen och öarna och känslan av att inte veta vad som finns bakom nästa ö.
– Ser man ut över ett svenskt jordbrukslandskap ser man något liknande. De öppna fälten, men också dessa öar bevuxna med träd. Det är det landskapet Årsta-parken utgår ifrån.
De senaste månaderna har han ägnat mycket energi åt att ge dessa öar en form. De är inte längre schematiska ringar på en grön yta. De är u-formade, så att de skapar tydliga rum inåt.
– Det gör dem naturligtvis användbara för olika aktiviteter. Olika sportaktiviteter. Men också koloniodlingar.
En annan förändring gäller bebyggelsen runt parken. I tävlingsförslaget var den mer lokaliserad till norra sidan. Nu ligger den tydligare på båda sidor om fältet. Men ännu är inget klart. Först i höst ska han och svenske Erik Giudice på Archi 5 ha kommit fram till en mer definitiv helhet. Mycket kan hända till dess. Landskapet rör på sig. Tiden måste ha sin gång.
Tomas Lauri