Hon sätter medelklassen i miljöfokus

Hon ifrågasätter föreställningen om den täta staden som miljöhjälte, blottar medelklassens konsumister som miljöbovar och vill att planerarna ska agera världsförbättrare. Karin Bradley sätter i sin forskning om miljörättvisa ljuset på andra sidor av miljömedvetenhet än de gängse svenska.

Vi träffas i trygga medelklassområdet Spånga utanför Stockholm, pinfärska doktorn Karin Bradley, fotografen och jag. Hellre där än i Tensta, som hon också undersökt i sin avhandling: Forskare, planerare och media är alldeles för snabba att problematisera "de andra", människor i invandrartäta områden. Medelsvenssons eget resurskrävande leverne kan gott hamna i fokus, anser Karin Bradley.

När hon några dagar före intervjun disputerade på avhandlingen Just Environments (Rättvisa miljöer) trängdes folk på ståplats i Flodissalen på KTH. Karin Bradley är hett stoff på seminarier och i media där hon kritiserar dagens konsensus kring den täta staden som enda vägen till hållbar stadsutveckling. (Kritiken har tidigare formulerats i den uppmärksammade antologin Bor vi i samma stad? från 2005, som hon var medredaktör för.) Opponenten, brittiske forskaren i urbana studier Julian Agyeman, hade inte mycket kritik att komma med mot Just Environments utan lovordade den som "ett viktigt bidrag till ett område inom hållbar utveckling som tidigare inte varit belyst".

– Många funderar nog på om det de gör ifråga om miljöhänsyn är rätt, svarar Karin Bradley på frågan varför hennes ståndpunkter väcker stort gensvar - även bland de intervjuade i Spånga, bedyrar hon. De känner att det är en endimensionell bild som förmedlas och söker alternativ.

– Min akilleshäl är att jag som forskare bara definierar problemen, inte levererar lösningar. Men det är ju fler än jag som ifrågasätter den rådande synen på vad som är miljövänligt och som kommer med idéer, inte minst arkitekter.

En av de centrala frågorna i avhandlingen är vem som bestämmer vad som är miljövänligt. Karin Bradleys svar är den vita medelklassen: Ironiskt nog är det samma grupp som förbrukar mest av jordens resurser som talar om för andra hur de ska leva sitt liv.

Att handla ekologiskt och återvinna är vi nog många som är ganska stolta över att vi gör, att vi däremot tar flyget till konferenser och semesterorter och bilen för att storhandla eller köra ungarna till fotbollen talar vi tystare om. Och det senare kräver betydligt fler jordklot än att köpa besprutade paprikor.

– Jag är ju fast i konsumtionssamhället själv och flyger hit och dit i jobbet, säger Karin Bradley självkritiskt.

Men hon menar inte att vi ska ge upp sopsortering eller sluta odla vår trädgård; cynism räddar inte världen. Däremot behöver vi inse – utan att idealisera fattigdom – att människor som levt under resursknappa förhållanden har något att lära oss. Liksom att det finns flera alternativa sätt att leva miljövänligt på.

– Det problematiska är att det bara finns en diskurs om hur man lever miljömedvetet. Jag hade faktiskt trott, innan jag började forska, att den skulle vara mer blandad, till exempel i syn på naturen och föreställningar om hur man blir miljömedveten, säger Karin Bradley.

Att den enda vägen till hållbar stadsutveckling är den täta staden är ett annat sådant exempel. Karin Bradley anser inte att tät stad med automatik är en miljöbov. Det finns fördelar såsom effektivare infrastruktur. Dessutom är förtätning nödvändigt i och med ett ökat befolkningstryck. Men det enda alternativet? Knappast, argumenterar hon:

– Den täta stadens förespråkare säger att den ger minskat resande och möjligheter att agera lokalt. Men titta hur det är nu i Stockholms innerstad: folk åker på fritidsresor, till sommarstugor och andra fritidsaktiviteter. Hela livet i den täta staden bygger på att man kan resa därifrån – hur många firar midsommar i Vasaparken? Däremot är parker och andra offentliga rum i Tensta fyllda med människor på Valborg och andra storhelger.

Karin Bradley pekar också på att det i beslutsunderlaget för Stockholms kommande översiktsplan står att förtätning sällan leder till ökat underlag för service och handel. Om man förtätar genom att bygga ihop mellanrummen – som fler städer än Stockholm planerar för – kan de nya områdena i värsta fall få förorternas nackdelar i form av dålig service och mycket resande men också innerstadens i form av buller och hög exploatering, varnar hon.

– Den täta staden är ofta motiverad av ekonomiska orsaker i form av hög exploatering och ökad handel. Budskapet som går ut om den täta staden är ju inte att de som bor där ska sitta hemma och virka. De ska ut på gatorna och konsumera, köpa grejer och gå på krogen. Nu tycker inte jag att all konsumtion är miljöfarlig – det kan vara effektivare att laga mat på en restaurang än hemma – men varför ska man hymla om motiven?

Under vårt samtal återkommer Karin Bradley ofta till de stora frågorna: Vad är rättvisa, lycka, hur lever man ett gott liv utan att det går ut över någon annan? Uppfriskande ovanliga frågor som sällan ställs av vare sig planerare eller politiker.

Inte oväntat vill hon att planerare som tar sitt yrke på allvar ska ta med hela samhällsstrukturen när de gör planer. De är involverade i att forma den framtida utvecklingen vare sig de vill det eller ej, argumenterar hon. Planerarna ska inte lösa alla världens problem men utifrån sina kunskaper ge ett bidrag. Sedan ska det konfronteras med bidragen från andra förvaltningar, politiker och medborgargrupper. Samma sak gäller för projekterande arkitekter och övriga i byggprocessen som också jobbar med att bygga samhället.

– Problemet idag är inte att människor tar på sig för stora uppdrag, utan snarare att de tar på sig för små.

Frågan är nästan retorisk men jag vill ändå ställa den: Hur stor omställning anser Karin Bradley att vi måste göra för att bevara världen som vi, på ett ungefär, känner den idag? Räcker det med att den svenska ingenjörskonsten gnuggar geniknölarna och tar fram några nya miljöteknikinnovationer eller behövs ett totalt systemskifte?

– Jag tror inte att det räcker med små justeringar. Svensk ingenjörskonst i all ära, men vi måste börja leva på ett helt annat sätt. I Sheffield finns det en mycket större medvetenhet om det omöjliga i dagens resursförbrukning. Den diskussionen är mer frånvarande här i Sverige, vi lever som om vi har fem jordklot att förbruka.

Elisabet Näslund