|
Fotograf: Ulrika Walmark.
|
|
Stina Pettersson, planarkitekt i Ängelholm, hade nog hoppat av utbildningen om hon inte kommit i kontakt med stadsbyggnadskontoret i Helsingborg.
När Stina Pettersson hade gått ett år på arkitektutbildningen på LTH började hon tvivla.
– Under utbildningen var det stort fokus på konstnärlighet och att rita flotta byggnader för privata kunder med mycket pengar, men det finns ingen förankring i ett sammanhang och en verklighet.
Det var inte vad hon hade väntat sig. Under det tredje året, en fempoängskurs i stadsbyggnad, fick studenterna göra ett studiebesök på Helsingborgs stadsbyggnadskontor (numera stadsbyggnadsförvaltningen).
– Jag tänkte att om jag kan få möjlighet att jobba med det här så är det kanske en utbildning för mig i alla fall.
Hon tog examen vid LTH i februari 2007 och fick genast jobb i Mariestads kommun där hon blev handläggare av detaljplaner. Efter ett halvår flyttade hon tillbaka till Skåne och ett jobb på stadsarkitektkontoret i Ängelholm med översiktlig och strategisk planering. Hon arbetar nu med en fördjupning av översiktsplanen för Barkåkra, en ny stadsdel för upp till 2.000 boende och dubbelt så många arbetsplatser.
– Det är till och med roligare än jag hade kunnat tänka mig. Som projektledare håller jag ihop all kunskap och alla konsulter för att bygga framtidens stad, att förtäta den befintliga och göra hela staden levande.
Hon tyckte att studenterna på LTH inte blev tillräckligt förberedda på verkligheten. Själv valde hon från och med tredje året enbart kurser inom stadsplanering när det var möjligt. Därför fick hon, och övriga studenter på kursen som mestadels var planeringsarkitekter och landskapsarkitekter, bra kontakt med olika kommuner.
– De blev bollplank och gav förutsättningarna under projekten, berättar hon.
Att arbete inom kommunen lockar så få tror hon beror dels på innehållet i arkitektutbildningen, dels på att stadsbyggnad har så låg status där. Hon skulle vilja se fler praktiska kurser i PBL, fastighetsjuridik, teknik och andra ämnen som man behöver kunskap kring i sitt arbete.
– Det blir ett problem när arbetsplatser måste utbilda nyutbildade i detta. Jag förstår att kommuner ibland föredrar att anställa planeringsarkitekter eller landskapsarkitekter som i alla fall läser en del om PBL och miljöbalken.
Status under utbildningen är en orsak till att kommuner har svårt att hitta arkitekter att anställa med rätt inriktning. En annan är hur kommuner själva visar upp sig.
– De lyckas inte göra tjänsterna lockande att söka. Tjänstemännen inom kommunen är alltför anonyma, och det ses fortfarande som något gubbigt och grått att vara kommunanställd.
I nordvästra Skåne har tio kommuner börjat satsa på ett traineeprogram för unga. Det har lyckats bra men fortfarande finns ett generationsglapp. Det saknas framförallt anställda i åldern 35–55 år.
– Det blir tufft för oss unga. Det är viktigt att kommunerna lyckas behålla oss men också att de lyckas locka över fler från den privata sektorn. Kommunerna måste lära sig att bli attraktiva arbetsgivare.
Löneskillnader tror hon däremot inte avskräcker.
– Jag tjänar bättre än de flesta nyutbildade inom privat sektor, men jag har också ett mycket större ansvar. Kommunerna är bra på ingångslöner, men betydligt sämre på löneutveckling. Där behöver de skärpa sig. Vissa tror däremot inte att det här är ett kreativt arbete, men jag skulle säga det motsatta. Flera av mina kursare inom privat sektor får idag rita rent andras ritningar eller göra dörruppställningar för stora projekt. Jag har stor frihet och ansvar för att leda projekt och hålla samman både de tekniska och konstnärliga aspekterna. Det är just den kombinationen som gjorde att jag valde arkitekturutbildningen från början.
Hon skulle kunna tänka sig att jobba inom privat sektor någon gång, men just nu lockar kommunen mer.
– Det är de översiktliga, strategiska frågorna jag brinner för.
Nina Gunne