|
Redaktör: Nina Gunne nina.gunne@... (skicka meddelande)
Konsten har tvingats ut ur katakomberna medan Moderna Museet mögelsaneras och verken ramlar mer eller mindre på publiken. Och något händer med platserna där mötet sker. Verken blir oförutsägbara katalysatorer som förvrider vårt seende.
När filmserien "Byggnader" visas på Medborgarplatsen under fem kvällar i september är det just förvandlingen av torget som fascinerar. En nästan övertydlig överlappning mellan platser, tider och betydelser uppstod när filmen Manhatta (sic!) från 1921 av Paul Strand och Charles Sheeler projicerades på Medborgarhusets fasad, som skapt för att visas film på. Filmduken blev ett nytt, men tillfälligt, fokus på torget. Röken, dofterna, ljuden, trängde ut från den åttio år gamla stumfilmen och blandades med Götgatans trafikbrus och skratt från obekymrad krogpublik. Hattklädda män på New Yorks gator flanerade bland Medborgarplatsens inlinesåkare och sommarkvällsklädda strosare.
Liksom filmserien på Medborgarplatsen fungerade Moderna Museets utställning om Clay Ketter på BoStad02 i Hammarby Sjöstad som en katalysator. Många mässbesökare missade Ketters monter liksom de ignorerade de ofärdiga byggnaderna runt hörnet. Och just här, på en byggarbetsplats, säger Ketters verk något annat än de gjort i museets permanenta lokaler. Det som betraktas som arrangerad konst i utställningslokalen; staplade gipsskivor, masonit mot tegel och spacklad vägg var verklighet därute på byggplatsen runt hörnet. Ketter väljer ut och ramar in en bit av verkligheten, fragment i byggprocessen - liksom fotografen när han lyfter sin kamera i rätt ögonblick - och tycks säga: Se detta som konst.
Men stadens medborgare kräver staden tillbaka i andra former än konstnärliga events och Reclaim the citydemonstrationer.
Längs Seines stränder ställdes under en sommarmånad solstolar ut längs med Seines strand. Biltrafiken stängdes av, sand ströddes ut och duschar ställdes upp på uppdrag av stadens borgmästare. Också i Stockholm har solstolar dykt upp här och var. I den lata stolen tycks det ligga en passiv protest. Bekvämt tillbakalutade vid strandkanten tycks vi säga¸ det här är vår stad också!
I filmen Strimlad stad från 1976 av Gordon Matta-Clark visades staden fragmenterad, sedd genom glipor, som att glänta på en gardin och se den i bitar. I filmen passerar ett flygplan över staden. Samtidigt ett plan ovanför filmduken på Medborgarplatsen. Och på Skeppsbron; både kommers, trafikbrus och solbadande stockholmare.
Nina Gunne
|