Staden med plus

Helsingborg är unik genom att ha mycket mark tillgänglig centralt. Ett område på en miljon kvadratmeter längs dess södra strand är föremål för en av de till ytan största arkitekttävlingar som har hållits i Sverige.

Med sina 127.000 invånare är Helsingborg Sveriges nionde största kommun. Den borde jämföra sig med andra lika stora kommuner, Jönköping, Norrköping, Örebro, eller möjligen det något större Linköping. Det gör den – när det gäller antalet invånare, massan, mängden.

Men när det kommer till arkitektur och stadsbyggnad är självbilden en annan. XL hellre än M eller L. Helsingborg är, sett till sina satsningar, en kusin till Stockholm, Göteborg och Malmö. Staden som vägrar att vara liten.

Det finns en rad indikatorer på det. En är att Helsingborg, förutom en stadsbyggnadsdirektör som är arkitekt, har en egen stadsarkitekt, Konrad Ek, som handhar strategiska och estetiska frågor. En annan är den statusskara som de senaste åren har medverkat till stadens husbyggnadskonst: Anders Wilhelmson, Johan Celsing, Gert Wingårdh, Vandkunsten, Snøhetta och Dorte Mandrup.

En tredje indikator är utmärkelserna till arkitekturen – såväl Bostadspriset som Kasper Salin-priset. En fjärde är Dunkers kulturhus, som innebär att Helsingborg numera har en scen av nationell dignitet för alla kulturyttringar, och en femte är den stundande multiarenan för sport.

Kanske måste man se Helsingborg som en otypisk svensk kommun. Avfällingen. Efter folkhemmet har det generellt varit lite av manifesterande stadsbyggnad. Möjligen har ett och annat köpcentrum i svenska kommuner blivit inglasat påhejat av de lokala handlarna. Och en ekologisk väckarklocka har börjat ljuda. Men mycket av manifesteringsviljan har stannat vid det privata, vid villan med panoramavy och noggrant utvalda material och armaturer. Ingen bygger staden.

I Helsingborg har inte lusten att manifestera vikit. Den har bara fortsatt.

Det går att tala om en demokratisk mottaglighet för manifestationer. Den är stabil, oavsett den politiska majoriteten som växlat de senaste valen.

Helsingborgarna är av tradition stolta över sin arkitektur. Stadsbyggnadsdirektören Agneta Hammer, som har varit i Helsingborg i två år, ser en skillnad mot det Malmö hon kommer från.

– Nu har det ändrat sig i Malmö. Men i Helsingborg har invånarna sedan länge engagerat sig i sina miljöer och livligt diskuterat nya tillägg som till exempel H99 som de flesta värdesätter mycket, säger hon.

– Det här går tillbaka långt. Här satsade man på prestigemodernism innan den fick genklang i hela landet. Ett exempel på det är Sven Markelius fantastiska konserthus från i början av 1930-talet. Utställningen H 55 är ett annat sådant inslag, säger Agneta Hammer.

En annan förutsättning för manifesteringar är att det i Helsingborg finns fler än en byggherre som sätter tillit till god arkitektur. Många är villiga att satsa.

HSB:s i nordvästra Skåne är duktiga på att formulera sitt Helsingborg. De har låtit Snøhetta skissa experimentellt. De har höjt ribban för vad ett radhus kan vara med Anders Wilhelmssons, Gert Wingårdhs och Vandkustens hjälp.

Gert Wingårdhs badhus Kallis har ett annat fastighetsbolag, Bribova, i ryggen. Staden själv har tagit dit Johans Celsing (tillsammans med Midroc), Dorte Mandrup och Kim Utzon. Det finns fler hågade aktörer.

Manifesteringsviljan kan också beskrivas som en synonym till entreprenörskap.

Starka entreprenörer har sedan slutet på 1800-talet varit en motor i Helsingborgs stadsbyggande. Några av de största mogulerna har också fysiskt blivit ett med staden. De har köpt en del av kakan. Dunkers kulturhus bär namnet efter galoschkungen Henry Dunker, en gång Sveriges rikaste och mannen bakom Tretorn. Snart breder konsul Perssons plats ut sig. Nils Persson startade bland annat sockerfabriken i Helsingborg intill Knutpunkten, där färjor, tåg och bussar avgår.

Samtidigt är det en sak att vilja manifestera sig, en annan att kunna göra det. Det mest grundläggande i stadsbyggande är ledig mark. Helsingborg har det väl förspänt. Mycket mark centralt belägen. De behöver inte på överskådlig tid bygga i periferin. En privilegierad sits.

Att det är så beror till stor del på de gamla entreprenörerna och deras industrier. En gång blomstrade de i Helsingborgs hamnområde. Numera utgör marken där de verkade stadens expansionszon, föryngringsyta. H+ är ett 120 fotbollsplaner stort område i södra delen av hamnen. Platsen för framtidens Helsingborg.

En promenad där idag är enslig, kuslig, åtminstone vid fel klockslag. Få har ett ärende dit.

Många lokaler står tomma. Eller är på väg att bli det. Skitiga fasader, krossade rutor, sprucken asfalt, sneda skyltar, rostiga tågspår, spridda lastbilar på väg till och från hamnen. Det påminner om enda stor avdankad bilverkstad. En tillvaro svept i oljeblandat damm.

Det som framförallt har gjort H+ möjligt är ett närmast kirurgiskt grepp. Norra Hamnen, som var ett lyckat projekt för staden, gav en metod. Genom att gräva ner tågspåret frigjorde man mark. Sedan två år tillbaka finns ett beslut om att gräva ner spåret även i södra delarna av hamnen. Staden bekostar ett tunnelbygge som startar 2012.

Resan med H+ började redan runt sekelskiftet. Många exploateringsstudier, riskkalkyler, volymstudier har genomförts. En del har staden svarat för, andra har varit privata initiativ. Bland annat har staden tillsammans med danska Gehl Architects analyserat potentialen för stadsliv i området.

H+ har idag ett eget projektkontor och en stab. De är i full färd med att genomföra en projekttävling om området. På grund av H+:s storlek blir den en av de till ytan största genomförda stadsbyggnadstävlingarna i Sverige.

– Det är ett så komplext område och ett nytt Helsingborg ska fram, ett som ännu inte finns. Uppgiften kräver en belysning ur flera perspektiv. Då kändes det rätt att ta hjälp av några av de bästa kontoren på urbana strategier, berättar arkitekten Kristoffer Nilsson, som är ansvarig för tävlingen på stadsbyggnadsförvaltningen.

Intresset har visat sig stort. 63 arbetslag anmälde sig. Många storheter. Av dessa har fem blivit utvalda. En internationell skara. Alla har hemvist i olika länder. Sverige är representerat av White, Storbritannien av Foster + Partners, Danmark av Schönherr landscape, Norge av Space Group och Nederländerna av KCAP Architects & planers.

De ännu anonyma förslagen är just nu föremål för separatutställningen Tänk H+. Affischer, som förklarar bakgrunden, hänger på väggarna. På fem monitorer inställda i skulpturala plywoodlådor rullar bildspel på förslagen.

– Den övergripande målsättningen är att skapa ett kreativt centrum i Öresundsregionen. Vi tror att mångfald är en nyckel till det. En variation av bostäder, boende, kulturer, verksamheter, upplevelser. Men där finns också en social eller mental aspekt. Vi vill att H+ blir en del av staden, att det länkar samman centrum och andra delar, utan att bli ett reservat för en begränsad grupp, säger Kristoffer Nilsson.

Han tror att resultatet av tävlingen blir att staden inleder samarbete med flera av de tävlande. Det är för stort område för att lämna över planarbetet till ett kontor.

En del förslagsställare är ändå inte nöjda med storleken. De ser ett vidgat tävlingsområde som viktigt. Det vill göra strandlinjen öppnare, mer tillgänglig. En effektivare, tillbakadragen och rationaliserad hamn efterlyser en förslagsställare, en annan menar att inte bara hamnen bör flyttas, utan även tågtunneln. Den kan bli kortare och väsentligt billigare.

– Det är inte vår tanke att förslagsställarna ska gå utanför området. Vi ser hamnen som en kvalitet. Men jag kan förstå hur de tänker. Vi har ju velat se strategier för hur vattnet blir mer tillgängligt och hur området hänger bättre samman med staden, säger Kristoffer Nilsson.

Nya kommunikationsstråk är påfallande i de flesta förslagen, liksom ekologi och grönska. Helsingborg behöver parkmark. Sett till andra städer har de för liten andel av det.

En mixad, melerad, tolerant stad framträder.

En nätverksstad, där aktiviteter, kunskap och företagande är storheter.

På sätt och vis är det en stad som redan har smygstartat.

I en gammal fabrik för jutevävssäckar, Jutan, har, sedan ett halvår, en kommunal aktivitetsgård för alla åldrar öppnat. De framhåller själva att den yngste som brukar vara där är 4 år, den äldste 90. Där finns en stor skatehall, en boulehall, replokaler och en scen och en inspelningsstudio. Lunds universitet har redan ett campus i området med 3.000 studenter. Flera av utbildningarna är inom service- och management. Ikea är också på plats och har flyttat in i gamla sockerfabriken med olika bolag inom koncernen, som bland annat sköter transporter, information, pr, service och koncernledningsfunktioner.

En annan vitamininjektion svarar staden själv för. I samma lokaler som H+:s projektledning har en företagsverkstad öppnat. De kallar den Ship. Företagen sitter i vad som ser ut som ett samtida kontor för en reklambyrå. De utgör i själva verket 20 företag, många enmans. De är av olika sort. De drar nytta av varandra. Det är en råmodell för hela H+.

Helsingborg ömsar skinn. Ett gammalt entreprenörstänkande djupt rotat i stordrift och fabriker dör ut. In träder ett nytt entreprenörslandskap där ett kluster av små och medelstora aktörer genererar jobb.

Vem som är arbetare och arbetsgivare blir oklart, likaså vilken del av staden som är fin och vilken som är ful. De södra delarna är inte längre bara arbetarnas hemvist. Stadsdelen Söder är till exempel populär bland unga, inte minst studenterna. Ett prisat radhusområde som Raus Vång ligger söder om centrum.

Men samtidigt som gränsen mellan arbetare och borgare har blivit suddig, har en annan blivit mer kännbar. 18 procent av dem som flyttar in till Helsingborg är invandrare. Det är mer än riksgenomsnittet, fast en bra bit under Malmös siffra. Det finns en iver att åstadkomma en lyckad integration. Staden är inte sen med att framhålla positiva exempel. En bild av ett lyckligt frukttorg återkommer de ofta till. "Gustav Adolfs torg är ett helsingborgskt Hötorg. Gå dit en helg - det är fantastiskt." Alla svar tycks finnas just på det frukttorget. Företagsamma invandrare som hela staden säger ja till. Den skånska fäblessen för rasistiska undertoner, om att de har sin kultur och vi vår, vill naturligtvis ingen veta av.

En annan populationskurva som kan ställa till det för H+ är att Helsingborg lockar för få unga. Med sina slott drar det till sig en välbeställd befolkning. Lite äldre. Alla prestigefyllda arkitektritade bostadsbyggen skvallrar om det. Likaså att helsingborgare ligger i Sverigetopp gällande antal plastikoperationer per invånare. Två av deltagarna i tävlingen om H+ har uppmärksammat det mätta, välbeställda Helsingborg. En skriver att staden ligger på nionde plats i storlek, men bara på 30:e plats när det kommer till kreativitet. "Inget ungt lag!", konstaterar en annan av förslagsställarna.

2035 ska hela H+-området stå färdigt.

Tomas Lauri