Av Nina Gunne
Foto: Ludvig Lindström
En tydligare stadsmässighet löd det från stadsbyggnadsborgarrådet Söderlund när stadsbyggnadskontoret fick bakläxa på stadsdelen. Första intrycket är också att detta är en del av innerstaden, tätare bebyggd än de första kvarteren den möter i gamla Sofia på andra sidan vattnet som nu blev en parentes i stenstaden.
Visst, urbant i mått av täthet och proportion mellan sten, betong och det gröna. Välexploaterat och planerat. Attraktivt och välgjort. Men med en stor och avgörande kompromiss för de barnfamiljer som tänkt bosätta sig här. Istället för slutna bakgårdar består de boendes gemensamma miljö av smala tomtremsor mellan husen eller till synes slutna gårdar med flera öppningar ut mot gata. Här ser det ut som om man har tänkt sig att barnen ska leka. Sandlådor i olika storlekar, ofta mindre, gungrävar och gungälgar. Men inte mycket mer. I övrigt prydligt avdelat i gräspartier och planteringar, hårdgjord yta och sittplatser. Och så något lekdon, som en ensamt utställd möbel.
De två vanligaste hushållstyperna i området har visat sig vara de med personer kring trettio och kring femtiofem. Sjöstaden lider nu akut brist på förskoleplatser. De penningstarka paren i trettioårsåldern har fått tillökning sedan de skrev på kontraktet och fler barnfamiljer än man trott har valt att bosätta sig här.
Och det är inte förvånande. Som ett alternativ till innerstaden ter detta sig som ett område med större möjligheter för barn att röra sig utomhus. I första hand gäller det Sickla Udde. Här finns ekparken, tillräckligt stor för att bygga sig en koja och att hitta skalbaggar i. Ett parti ekskog som bevarats och restaurerats. På promenadavstånd längs med Sickla kanal nås Nackareservatet och Hellas för familjeutflykten. Invid förskola och skola finns en generös och spännande utformad lekpark, på tryggt avstånd från både trafik och vatten.
En strandpromenad med bryggor, båtar, vass och svanar löper längs med udden. Lockande till både promenader och lek är Vassparken framför udden, ett system av bryggor i vassen. Strax intill: Gunilla Bandolins Observatorium, en formidabel klätteranordning och ett gömställe samtidigt som den fungerar som mötes- och viloplats, ett av de mest tydliga offentliga rummen i området.
Tvärbanans sträckning och station, båtbryggan, Vassparken, kaj- och strandpromenaderna utgör det offentliga rummet i Sjöstaden. Dessutom anläggs Lumaparken av Tema landskapsarkitekter vid den gamla Lumafabriken. Ett torg planeras också norr om Sickla udde.
Det offentliga livet kan tänkas pågå överallt i Sjöstaden. Stadsdelen och byggnaderna vänder sig utåt. Att se och synas. Staden som scen. Men där innanför glasen pågår en annan föreställning. Den privata som bara kan döljas med tunga draperier. Den traditionella stenstaden har också en annan kvalitet. Den har en baksida. Bakgårdarna, de undanskymda gatorna och de inre, mörka kärnorna i lägenheterna. En möjlighet att dra sig undan staden och det offentliga livet som pågår där, att vara privat. Gå runt hörnet och rätta till kläderna.
Sjöstaden saknar baksida, de undanskymda platserna där det är stökigt och vildvuxet. Ställen att gömma sig på. Barn behöver dem likväl som vuxna. Här är varje dyr kvadratcentimeter planerad, givetvis. Allt är prydligt, snyggt och ingenting är oupptäckt.
I Sjöstaden finns bara framsida.
Förutom Ekparken är alla gemensamma platser i Hammarby Sjöstad planerade och förprogrammerade. När miljön är så färdigställd försvinner en av de allra viktigaste komponenterna både för vuxnas trivsel i ett bostadsområde och för barnens lek; möjligheten att förändra och påverka miljön.
Var finner då barnen äventyret? Lita på att de hittar det. De smala öppna gårdsremsorna mellan punkthusen längs med stranden på Sickla Udde har hård konkurrens. När barnet tröttnat på att sitta i en 1,5 kvadratmeter stor sandlåda finns vattnet inom blickfånget, vassen, bryggan, och kanske isen. När barn är uttråkade utsätter de sig för fara.
Att ta steget att flytta in som barnfamilj i Sjöstaden kräver också att acceptera detta, att här krävs en annan uppsikt än på innerstadens slutna gårdar eller i det trafikseparerade radhusområdet. Men det är inte bara barnens säkerhet det handlar om, utan också deras och deras föräldrars frihet. Var det bara "vi har redan utflyttade barn och kan nu börja leva vårt eget liv-generationen" som man tänkt sig i Sjöstaden?
Det är inte trafiken som är den stora faran utan vattnet, med öppna bryggor, trappor som leder rakt ned i kanalen, Sickla Kanalbro vars fundament är så ovanligt utformade att en ettåring lätt kan vandra eller till och med krypa ut på brons utsida och plötsligt befinna sig flera meter över vatten utan skydd. Fem meter på var sida om bron saknar dessutom kajkanten räcke av någon anledning som förhoppningsvis åtgärdas snart. Där är flera meter ned till vattnet. Här finns också forsar, vattenkar, vattenrännor för dagvattenhantering, dammar och vattenskulpturer.
Man kan inte lära barn att inte drunkna.
Inte någonstans i Stockholm, denna stad på vatten, har detta flytande rum varit så påtagligt som i vår nya stadsdel, Hammarby sjöstad. Möjligtvis med undantag för lilla Reimersholme och Norr Mälarstrand.
Vattnet behandlas i sjöstaden som en exklusiv tillgång; "vi har något som andra städer inte har." Och vattnets närvaro som kvalitet och upplevelse är väl tillvaratagen. Här ska vi sitta på sjökrogar och äta sushi. Kajer, bryggor och promenadstråk med vassruggar, svanar och båtar intill fötterna. Så påtagligt blir vattnet inte på Skeppsbron. Inte nog med vattnets naturliga närvaro. Skulptural dagvattenhantering, vattentrappor, dammar och fontäner spelar en stor roll i områdets utsmyckning som del av ett ambitiöst miljöprogram.
Allt detta är en stor kvalitet också ur barnens synvinkel. Egentligen borde vi inte tala om barnens miljö. Barnen växer ju upp i samma miljö som vuxna.
Självklart skulle många av kvaliteterna i Sjöstaden försvinna om vi barnsäkrade varje vrå. Men möjligheten till äventyr måste hela tiden vägas mot säkerheten. Ska vi våga släppa våra barn mot äventyret måste vi känna oss trygga med miljön. I Hammarby Sjöstad finns för lite äventyr, men inte heller trygghet för barnen. Det är både farligt och tråkigt.