Text: Snorre Lindqvist Foto: Maria Lantz
"Man kan utan överdrift säga att torget och kulturhuset i Betlehem hör till de mest märkvärdiga svenska arkitektuppdragen någonsin", skrev Johan Mårtelius i tidskriften Arkitektur 1-2001.
Nog är det sällsamt att ha förunnats detta äventyr. Lika förunderligt är det att det faktiskt blev färdigt i tid till millenniumfirandet efter en halsbrytande snabb process. Det var bråttom att kunna visa upp ett ordnat Betlehem inför de miljontals besökande som väntades och som skulle ge turistinkomsterna i Palestinas viktigaste framtida näringsliv där Födelsekyrkan är kronjuvelen. Hotet hängde över oss att det skulle stoppas upp genom gränsblockeringar och hinder från israeliskt håll, eller svårigheter av de slag som alltid kan uppstå i tredje världen. Att det ändå lyckades är ett bevis på kompetensen och förmågan till fredlig samverkan hos detta förtalade folk. Biståndsorganet Sida har all anledning att sätta projektet som en fjäder i hatten, likaså Nyréns arkitektkontor.
Kulturhuset är planerat för utställningar, konserter, filmvisningar, föreläsningar, gemensamma evenemang, barnverksamhet och som en replipunkt för turister med service och restaurang. Dessutom innehåller det stadens första egentliga bokhandel. Kulturhuset är tillägnat alla Betlehemsbor oavsett religion, politisk tillhörighet, kön och ålder. Detta är en ovanlighet i ett land där organiserad kulturverksamhet är knuten till separata institutioner, oftast religiösa.
Så verklighetsfrämmande det kändes att efter några år i tidningar och TV se detta verk tas i anspråk av en brutal ockupationsmakt! I samma veva tilldelades jag "Stenpriset 2001" för arkitekturen. Aldrig tidigare har väl ett arkitekturpris hos oss utdelats för något som användes i ett pågående krig. Och sällan har väl detta krigs sanna karaktär symboliskt tydliggjorts på ett klarare sätt än här: En byggnad och ett torg vid en av jordens heliga platser, bekostat av Sverige och skänkt till det palestinska folket, avsett att tjäna fred, tolerans och palestinsk kultur - skändas och brukas som logement, kommandocentral och värn för beskjutning av folket. Detta av en ockupationsmakt som år efter år blankt struntar i snart sagt allt som heter folkrätt och FN-beslut.
Betlehems gamla stad ligger på en blåsig vindlande åsrygg med långa utblickar mot öknen i öster, kullarna kring Jerusalem i norr och den romerske lydkonungen och folkförtryckaren Herodes bisarra ökenpalats som en vulkankägla i sydöst. Med teatralisk tydlighet radar Israels illegala bosättningar upp sig på topparna av omgivande kullar och signalerar sin avsikt att inringa, avskära och släcka den palestinska frihetsdrömmen.
Med de skarpt skurna kubformerna klädda i handhuggen nästan vit nabluskalksten ville jag kontrastera och framhäva de vördnadsbjudande slutna murarna kring de kristna anläggningarna. Genom århundradens dramatiska omvälvningar och härjningar har dessa fått karaktären av ett vittrat och lappat gammalt fästningskomplex, med Födelsekyrkans basilika från 500-talet mirakulöst räddad i mitten.
Kubformerna är också en spegling av den gamla stadens byggnadsstruktur i ljus kalksten. Varje kub markerade ett valvslaget rum som adderades till de andra när behov uppstod. I äldre tider byggdes stadens övre "kuber" ofta med stora öppna valv som gav skugga och fångade in en svalkande vind (rester finns bevarade). Detta hade jag i tankarna när jag lät den övre delen få stora öppningar mot torget och Födelsekyrkan, täckta av skuggande stengaller.
En djup och skuggande portik längs med huset skapas när stora perforerade stålportar slås upp och man leds vidare från torget in mot ett annat ljus. Detta inre ljus kommer från de två luftiga tornen av glas och stengaller som rider över husets mitt, ovanför en hall i den övre våningen. Öppningar i tornen sänder svalkande vindpustar ner i husets mitt, en lösning inspirerad av traditionell arabisk byggnadskonst. De omgivande hallarna får ett starkt och milt diffuserat ljus från de stengallerförsedda stora fönsteröppningarna.
Torgets likaledes handhuggna ljusa marmorlika sten från Naqab-öknen är det närmaste man kan komma den underbara betlehemsstenen, som nu ligger oåtkomlig under flyktinglägret Deheisha. Beläggningen har en kvadratiskt mönsterinläggning i torgets mitt, tagen från en lärobok i arabeskens konstruktion. Arabesken - denna plangeometrins matematiska logik transformerad till poesi för ögat - är ett unikt islamiskt bidrag till världskulturen som utvecklats ur den bysantinska mönsterkonsten. Islamisk och kristen kultur är ömsesidigt beroende av varandra - det är detta mönstervalet vill påminna om. Efter årens slitning med människofötter ska stenbeläggningen skimra lika himmelskt vackert i ljust gulockra och ljusblått som den kan göra när solen dalar över den intilliggande lilla platsen framför Födelsekyrkans ingång.
Det otänkbara blev verklighet - våldets stormvindar nådde ända till Födelsekyrkans port, där palestinska motståndsmän mötte döden genom israeliska prickskyttar.
Under denna tid dök mail på mail upp på min dataskärm från vanliga desperata betlehemsbor - nödrop om hem som genomsökts och plundrats av israeliska soldater i jakt på motståndmän för vidare transport till de ökända ökenlägren, om gamla människor som förnedrats, kvinnor som våldtagits och om mödrar och fäder som skjutits inför barnens ögon. Dessa krigsförbrytelser har alltså planerats och beordrats från vårt "Fredscent-rum", liksom belägringen av Födelsekyrkan.
När Israels armé drog sig tillbaka var torgets stenbeläggning skadad och nedsmutsad av stridsvagnars larvfötter och militärfordons svarta gummidäck. Kulturhusets samtliga dörrar var uppbrutna eller sprängda, auditoriets bakvägg demolerad av en missil, inredning, utrustning och toaletter förstörda. Matförråd skänkta till nödlidande och all kontorsutrustning var stulna. Högar av patronhylsor låg kvar där prickskyttarna stått. En obeskrivlig nedsmutsning, skräp, stinkande urin och en stöveltrampad svensk flagga kompletterar bilden av symbolhandling.
Det som hänt är helt parallellt med all annan förstörelse som skett i Gaza och på Västbanken som ödelagt för hundratals miljoner i biståndspengar från EU-länder. Meningen från den israeliska regeringens sida är alldeles tydligt att omöjliggöra existensen av en fungerande palestinsk stat och att maximalt förnedra palestinierna så att de till slut ger sig av. Men också att markera förakt för alla nationer som har ambitionen att hjälpa dem till ett värdigare liv, däribland vår svenska.
Vår statsminister har inte gjort det man kan kräva av honom. Han har gratulerat Sharon till hans utnämning till premiärminister, gemytligt umgåtts och skakat hand. Han har nekat svenskt deltagande i FN-fördömandet av Israels övervåld och uttryckt förståelse för Israels rätt till självförsvar. Dock utan att samtidigt med kraft kräva ett slut på ockupationen eller respekt för de folkrättsregler som gäller för en ockupationsmakt och som Sharon nu förvandlar till ett skämt. Ej heller har han nämnt att palestinierna har samma rätt till självförsvar. På sistone har han uttryckt sin uppgivenhet. Har Göran Persson hoppats att denna hans servila attityd inför supermaktens våldsälskande lydherre skulle ge utdelning i form av medalj för deltagande i försoningsprocess? I så fall har han nu Sharons svar bland annat i form av skändningen av Betlehems kulturhus.
Sveriges svar borde inte begränsa sig till protester och ersättningskrav, det biter inte på dessa herrar. Frys Israels tillgångar tills vi fått en ordentlig ursäkt och full ersättning. Verka för att EU gör detsamma samt även avskaffar frihandelsavtalet som Israel ideligen gravt missbrukar trots prickningar. Och framför allt: återupprätta den svenska linjen av aktivt och konsekvent försvar för folkrätten!