Av Kerstin Påvall
Foto Pavel Wolberg ur katalogen "A Civilian Occupation"
Hemma i Israel blev de två arkitekterna censurerade. Men nu frågar hela världen efter deras bok.
Den nybildade arkitektorganisationen The Israel Association of United Architects hade gett de unga arkitekterna Rafi Segal och Eyal Weizman i uppdrag att skildra hur det går till när israeler bygger hus på ockuperad palestinsk mark. Segal och Weizman skulle göra en utställning och en 96-sidig bokkatalog till arkitekternas världskongress i somras.
Men när de 5000 katalogerna var klara fick organisationen kalla fötter och brände nästan hela upplagan. Några hundra exemplar av "A Civilian Occupation: The Politics of Israel Architecture" finns kvar hos de två arkitekterna. New York Times skrev om händelsen, som hamnade på nätet. Därmed fick med all säkerhet författarnas ord betydligt större spridning än om katalogen bara hade delats ut till UIAs delegater i Berlin. Men i Tel Aviv rasar den gamla arkitektorganisationen, Israel Institute of Architects and Town planners, mot den nya organisationen:
- Vi varnade dom för att stoppa katalogen, säger institutets ordförande Israel Goodovitch till Arkitekten. Vi stödde Segal och Weizman och deras mod att våga producera ett sådant manifest.
Jag besökte både Israels och Palestinas montrar flera gånger under UIA-kongressen och förvånades över bristen på besökare, debatt eller åtminstone broschyrer. Världen håller andan inför en tillsynes olöslig konflikt men få stannade upp inför Palestinas utställning "Palestina - ockuperad arkitektur".
Att den israeliska montern var censurerad hade vi vanliga besökare ingen aning om.
Vad är det Israels befolkning och UIAs besökare inte fick läsa? Tankar som: "To tell you that an architect influences politics? He doesn't. The whole story of Judea and Samaria could have been different, but this is on levels that are neither in your hands nor in mine" (Thomas M Leitersdorf).
Eller djupgående analyser av hur arkitekter med flera medverkar till att steg för steg tränga undan den palestinska befolkningen från urgammal bebyggelse?
Efter all internationell uppmärksamhet överväger nu förlaget Babel Publisher i Tel Aviv att nytrycka katalogen och distribuera den utomlands.
Tre arkitekter i konfliktens hjärta
Thomas Melin. Vad får en ung arkitekt att ägna hela sitt yrkesliv åt problemlösningar i konfliktladdade fjärran länder? När Thomas Melin gjorde sitt examensarbete i Algeriet 1979 blev det starten till ett heltidsengagemang för medmänniskor som drabbats av krig och fattigdom. Tillsammans med kurskamraten Joanna Heilig på LTH studerade han de vildvuxna bosättningarna på Algers sluttningar och gjorde förslag på förbättringar. Intresset för u-landsfrågor var väckt och ledde till uppdrag i Latinamerika och Afrika, tio år på Rädda Barnen, konsult i Sydafrika och nu tjänsteman på SIDA med bland annat urbana frågor i Palestina som bevakningsområde.
- Jag har faktiskt ritat hus också, invänder han mot den här beskrivningen. I början av 1980-talet arbetade jag i Malmberget och ritade hus i fjällvärlden åt turistföreningen. Det var en bra övning. Först ritade jag, sen följde jag bygget som arbetsledare under ganska primitiva förhållanden. Precis som i u-världen.
Nu är han statlig tjänsteman och väger sina ord när det gäller Palestina. Det finns inga turister i Betlehem. Inkomsterna från turismen var tänkta att bekosta verksamheten i det svenskbyggda Peace House, så nu står fredshuset tomt. Han förstår Snorre Lindquists besvikelse över ett skändat Peace House i förfall (se sid 8) men anser inte att ansvaret för att initiera reparationer ligger hos den svenska staten.
- SIDA bidrar ekonomiskt till den kulturella verksamheten men det är kommunen Betlehem som äger och sköter huset. Och just nu är det kanske viktigare för palestinska myndigheter att reparera sönderskjutna skolor, kliniker och vägar.
Om myndigheterna skulle be om assistans har Sverige sagt att detta kan finansieras inom gällande avtal.
- En fråga som är moraliskt intressant är om Israel ska betala slutnotan, säger Thomas.
Från Sveavägen i Stockholm administrerar han fredsfrämjande projekt, som ska hålla hoppet uppe hos en hårt drabbad befolkning i Palestina. Bristen på betalt arbete är ett stort problem och hans viktigaste uppgift är att skapa arbetsplatser. Han vill inte exportera svenska hus men väl en demokratisk syn på stadsplanering.
- I Hebron samlade vi en grupp taxichaufförer och bad dom berätta hur de vill ha sin stad från trafiksynpunkt. De hade aldrig hört ordet stadsplanering, men fick äntligen en chans att diskutera sina yrkesproblem.
Urban utveckling med sopor, vatten och avlopp har blivit Thomas specialitet. Han arbetar med att rädda Gaza från översvämningar. Tillsammans med SLU försöker han skapa ett ekologiskt system där avloppsvattnet går till citrusodlingarna istället för att översvämma stora flyktingläger eller förorena Medelhavet.
Hur ser Thomas Melin på arkitektens moraliska ansvar i krigsdrabbade områden?
- Vårt moraliska ansvar är att skapa god, hållbar miljö. Det som Sverige bidrar till måste vara av hög kvalitet. Visa eget engagemang, prioritera deltagande, det främjar kvaliteten. Då hamnar man inte fel så ofta, även om det tar längre tid. Titta på barnet som leker på gatan och fråga inte dig själv utan barnet vad det behöver.
- I fallet Palestina är det viktigt att den övriga världen håller debatten aktiv. Vi får inte resignera bara för att konflikten är långvarig. Det går inte heller att vänta på "otroligt mycket fred". Vi har en moralisk skyldighet att bistå människor när de har det som svårast.
Pål Anders Stensson. Just nu renoverar Pål Anders Stensson från Örebro bland annat en medeltida kyrka i Västerhaninge och stadskärnan i Hebron på Västbanken. Han kan kalla sig handelsresande i kulturmiljöer och pendlar mellan jobb i Sverige och omvärlden.
Pål Anders leder sedan en tid en arkitektgrupp, som gör en ny översiktsplan för den nedgångna stadskärnan i Hebron på Västbanken. Med SIDAs stöd ska han och arkitekt Olov Tyrstrup från Malmö återställa stadens arabiska miljö tillsammans med den palestinska arkitektgruppen Riwaq.
- Hebron påminner om Fez i Marocko. En dag kanske Hebron också kommer på UNESCOs världsarvslista, hoppas Pål Anders.
Det gäller att vara försiktig vid arbetet i Hebron, spänningarna är stora mellan stadens arabiska befolkning och de israeliska bosättare, som slagit sig ner i tomma hus. Nyligen genomförde de dock ett arbetsseminarium utan komplikationer.
- Riwaq är duktiga på att restaurera hus men ser mera till tekniken än till historien. Alla hus måste kanske inte sparas. Istället för att oreflekterat rekonstruera och konservera varje byggnadsdel bör man analysera byggnadsmiljöns tillkomsthistoria vilket kan medföra att något får offras. Grundprincipen är dock alltid att det som finns ska användas till den funktion som passar i byggnaden. Nya byggnader ska inte tillföras. Det är viktigt att diskutera helhetsmiljön mera än de enskilda monumenten.
Pål Anders är efter erfarenhet i många kulturmiljöer starkt medveten om byggnaders historiska betydelse i samband med befolkningens identitet. Han har arbetat i Bosnien åt Kulturarv utan Gränser, med stadsplanering i Litauen, med traditionell byggteknik i Östafrika på 80-talet och även som reseledare i Sovjetunionen.
- Viljan att städa upp efter krig och ge människor tillbaka deras stolthet kom jag första gången i kontakt med 1974. Jag var 22 år och FN-soldat på Cypern när turkarna invaderade ön. Vi distribuerade mat åt befolkningen och samlade in döda kroppar. Efter dessa upplevelser flögs vi hem och det var inte tal om någon krisbearbetning. Den bearbetningen fick jag sköta själv som praktikant på Jerk Altons arkitektkontor i Kumla - och den pågår fortfarande.
Joanna Heilig. Joanna Heilig är arkitekt i Lund, och skrev till den internationella kongressen (UIA) i Berlin om arkitektens ansvar när det gäller uppdrag på ockuperad mark. Frågan kommer att tas upp på ett UIA-möte i Oslo i oktober. För Arkitektens räkning har hon sökt igenom databaser, hemsidor och tidningar och ger här utifrån det sin bild av historien, nutiden och framtiden i Det Heliga Landet:
- Förstörelsen under återockupationen går tydligt utöver dess militära rationalitet och riktas mot kulturarvet och den palestinska identiteten som sådan. Kyrkor, moskéer, skolor, och kulturbyggnader har förstörts och skändats utan någon spårbar anledning. Byggnader som symboliserat den palestinska myndigheten har varit särskilt utsatta, men även arkiv, datorer, barnteckningar och studenters tentamensböcker.
- Nya olagliga bosättningar etableras fortlöpande och de gamla expanderar. Deras befolkning har sedan Oslosamtalen 1993 ökat med över 70 000 invånare. 50 nya har tillkommit under Sharons första år vid makten. Bosättningarna subventioneras ekonomiskt och skattemässigt, också jämfört med samhällen inom Israel. De upptar 1,7% av Västbankens yta, medan totalt 41,9% av marken lagts under deras kontroll genom de så kallade "regionala råden".Palestinsk egendom som befinns alltför närbelägen exproprieras eller rivs av "säkerhetsskäl". Palestinier som försöker sköta sina jordbruk i närheten trakasseras. Bosättningarna byggs helst på krönen av de många kullarna, som avskogas. Bosättarnas egna vägar, de berömda "bypass roads", byggs i höglägen över det kuperade landskapet. Inga palestinier får färdas på dem. Vägarna skär oftast tvärs över de uråldriga vägnät som följer dalgångarna, och hindrar palestinierna från att nå sina odlingar och förflytta sig mellan grannsamhällen.I Gaza trängs 1,2 miljon palestinier på 60% av den lilla ytan. 3-7000 bosättare (siffran varierar mellan källorna) upptar återstoden i tungt bevakade samhällen.
- Bosättarna, ca 10% av Västbankens befolkning, står för 37% av dess vattenförbrukning. De får borra brunnar utan tillstånd, vilka sällan eller aldrig ges till palestinier, då med hänvisning till vattenbrist. Grundvattenreservoarerna överexploateras av Israel. Den största, "the Mountain Aquifer", till 80% belägen under Västbanken, står för 50% av det egentliga Israels dricksvatten och 40% av förbrukningen i det intensivbevattnade israeliska jordbruket.De få tusen bosättarna i Gaza har dränerat källorna till så låg nivå, att saltvatten börjat sippra in och gör vattnet otjänligt för de 1,2 miljonerna palestinierna.
- 200.000 träd på palestinsk mark har tvångshuggits ner sedan 1967 och fram till återockupationen.
- Bygglov är nästan omöjligt att få för palestinier, trots att trångboddheten är skriande. Man hänvisar då till att det saknas detaljplan, men all planläggning av palestinska samhällen är fryst i s.k. gröna zoner. Att svartbygga är oftast enda sättet att få någonstans att bo för en palestinsk familj, som då satsar alla sina besparingar. Dessa går förlorade om huset rivs, det finns inte några försäkringsinstitut. Bygglov ges däremot gärna till bosättare och inflyttade aktivister från USA och andra länder. Men även de bygger ofta svart, när de vill ställa planerare inför fullbordat faktum. I alla fall utom ett har hittills deras byggen försetts med detaljplan och bygglov i efterhand.
- Mellan 1967 och fram till återockupationen har 8.000 palestinska hem rivits officiellt av "administrativa" skäl, se ovan, på Västbanken/Gaza. Efter mars 2002 troligen ytterligare något tusental. Hus rivs därutöver av armén som kollektiv bestraffning eller av "säkerhetsskäl".
- Etnisk rensning med alla ovanstående medel och en medveten satsning på "faits accomplis" tillämpas som strategi för östra Jerusalem (delen med gamla staden och en massiv palestinsk befolkning; västra delen är som bekant annekterad sedan 1967). Aktivistgrupper med stora ekonomiska resurser har som mål att skapa en judisk befolkning i stadskärnan. Metoderna varierar från uppköp, besättande av föregivet oanvända hus, till åkallandet av säkerhetsskäl för att tömma palestinskägda hus kring tillfälligt bosatta judiska studenter. Varefter de står oanvända och kan exproprieras!Staden isoleras systematiskt från dess naturliga omland och förorter, och kringbyggs av bosättningar. 60.000 id-handlingar har enligt diverse lagar dragits in från palestinska invånare, vilket omöjliggör deras fortsatta boende i staden. Ingen inflyttning av anhöriga etc tillåts.
- Palestinska samhällen har i praktiken blivit till isolerade öar utan inbördes kontakt. Handel, försörjning av städer med jordbruksprodukter, arbetstillfällen etc görs på så sätt helt beroende av den israeliska ekonomin.
- Just nu pågår bygget av en "Berlinmur" längs gränsen mot Västbanken, som för gränsstaden Qalqiliya (40.000 invånare) innebär total inneslutning bakom en 8 m hög mur, med EN väg ut och in via israelkontrollerat territorium och vägspärr. Affärsinnehavare i staden får bara lov att handla hos israeliska grossister.
- En palestinier som flytt/fördrivits 1948-67, och/eller med anhöriga i Israel/Palestina, får inte bosätta sig i Israel, eller ens på Västbanken/Gaza. En person från vilket land som helst i världen som klassas som jude får israeliskt medborgarskap och ekonomiskt stöd att bosätta sig i Israel.