|
Något högst intressant har inträffat under årets första månader. Den hiss som vi alla i oktober-november förra året trodde var på väg rakt ned i den undre källaren har stannat och befinner sig nu på entréplanet, om jämförelsen tillåts. För stunden tycks inte resan ned under marknivån fortsätta, förvisso inte heller resan uppåt i huset. Det är vänteläge.
Den häftiga varselvågen under senhösten trodde vi skulle följas upp av en ny våg direkt på det nya året. Den vågen har hittills uteblivit. Visst har några uppsägningar ägt rum, men inget som sammantaget på något sätt är anmärkningsvärt. Och ser vi till varslen före nyår så var de väsentligt fler än de faktiska uppsägningar som därefter följde. Flera av dem som sades upp fick snabbt också nya jobb. Resultatet är att arbetslösheten bland arkitekterna ännu inte har rakat i höjden.
Framförhållningen i branschen är dock kort och osäkerheten om den närmaste framtiden stor. Men de som före jul var oroliga för våren har nu förflyttat oron framåt i tiden, till hösten. Det har helt enkelt inte blivit så abrupt som det fanns anledning att tro under de mest mörka höstveckorna. Det har, överlag, blivit lite andrum.
Positiva signaler finns. Det rör sig på marknaden, telefoner ringer, uppskjutna projekt kommer igång och nya projekt utreds och planeras. Bostadsrätter blir hyresrätter och allmännyttan ökar sin bostadsproduktion. För alla som har sin huvudsyssla inom planering och infrastruktur rullar det på som vanligt.
Kreditmarknaden fungerar fortfarande knackigt, men ändå bättre än för några månader sedan. Ränteläget är plötsligt åter väldigt attraktivt och inflationen, som steg kraftigt under förra året har nu åter pressats i botten. Entreprenad- och byggmaterialpriser sjunker. Allt detta är ordentligt positiva signaler för den som har sunda projekt att sätta igång. De lönsamma kalkylernas antal har blivit fler.
Bostadspriserna, som förutspåddes rasa kraftigt, har ännu inte gjort det och bostadsrättsspekulanterna syns åter på marknaden. Plötsligt har köparna återvänt från vinteridet. Och vad är detta egentligen uttryck för? Jo, lite vanlig, hederlig framtidstro. Man får nästan be om ursäkt för ett sådant konstaterande mitt i det mörkaste prognosregnet.
Visst, allt indikerar att vi får en snabbt ökad arbetslöshet i samhället, vilket är övermåttan dystert och drabbande för alla som blir utan jobb. Några får det sämre men de allra flesta får det faktiskt mycket bättre under 2009. Det har knappast alls uppmärksammats att de som har jobb överlag kommer att få en kraftig köpkraftsförstärkning under året. Försumbar inflation, lägre räntekostnader, jobbskatteavdrag och lite lönehöjning bidrar till att 2009 blir ett år då väldigt många får en reallöneökning större än på många år. Osäkerhet gör förstås att man håller i pengarna, men den stora majoriteten av det svenska folket kommer att ha råd att både konsumera och investera.
Hela resonemanget om att det kanske inte blir så eländigt som vi trott, är naturligtvis vanskligt. Prognoser låter sig inte göras utan vidare och det kan, med kort varsel, plötsligt se mycket sämre ut igen.
Arkitekterna har haft stora sysselsättningskriser under tidigt 70-tal och under tidigt 90-tal. Under första åren efter millennieskiftet kom ytterligare en krisperiod, förorsakad av IT- och telekomkraschen. Och nu då, åter ett krisläge. Men blir det för arkitekterna verkligen som under 70- och 90-talskriserna? Trots global kris i det finansiella systemet och en lågkonjunktur som sköljer över världen finns det anledning att tvivla.
Innan man drar några förhastade slutsatser om hur det nu kommer att utveckla sig kan det vara klokt att påminna sig om de olika krisernas orsaker och utlösande faktorer. Låt oss göra en snabbanalys.
Den tidiga 70-talskrisen var ett resultat av att storbyggnadsepoken under 60-talet abrupt tog slut. Miljonprogrammet var avklarat och det var färdiginvesterat i storsjukhus och universitetsutbyggnader. Kommuner som lades samman hade byggt klart sina nya prestigebyggnader. Samhället behövde inte längre byggsektorn som konjunkturregulator och politiskt verktyg. 70-talskrisen hade enbart inhemska orsaker och var ett direkt resultat av beslut i politiken.
90-talskrisen orsakades av det sena 80-talets avreglering av kreditmarknaden, den fastighetsbubbla som följde och beslutet att snabbt avveckla bostadssubventioner och räntebidrag. Bostadsbyggandet tvärdog och byggsektorn fick ställa om från det som i det närmaste varit planekonomi till marknadsekonomi. Även 90-talskrisen hade inhemska orsaker och var definitivt förorsakad av omläggning av politiken.
Dagens kris har inga som helst likheter med 70- och 90-talskriserna. Det saknas i dag i allt väsentligt inhemska orsaker till krisen, som i stället är importerad. Vi har fått lågkonjunktur och recession, men det handlar inte om något som har sin udd riktad mot byggsektorn. Naturligtvis är byggande direkt avhängigt framtidstro och god ekonomisk utveckling, men det finns ändå grund för att tro att effekterna för byggsektorn och för arkitektbranschen denna gång inte blir så dramatiska.
Man måste stå upp och vara optimist. Låt oss inte utgå från att hissen går ner till K4.
Nu har vi vänteläge och, faktiskt, omständigheter som talar för att en resa uppåt i huset inte ter sig så främmande. Det är möjligt att vi måste syna hur det ser ut på K1, men låt oss tro att det blir ett mycket kort besök.
Staffan Carenholm
|