Med toan på fickan

Lyft fokus från att bara bygga till att se det största problemet i slummen, sanitet. Det menar arkitekten Anders Wilhelmson som har skapat en personlig, mobil toalett, Peepoo bag, som nu testats i Kibera i Kenya. Påsen omvandlar innehållet till näringsrik gödsel.

Arkitekter vill lösa problem genom att bygga. Men människorna i slummen bygger själva sina hus. Vad de behöver är en personlig, hygienisk toalett som löser deras vardagsproblem. Så resonerade arkitekten Anders Wilhelmson när han skapade sanitetspåsen Peepoo bag. Nu har den testats i en månad i Kibera i Nairobi och 12.000 personer ska snart pröva den under sex månader i Bangladesh.

Arkitekten och fotografen Camilla Wirseen är projektledare och har nyligen kommit hem från Kibera.

På bilderna hon visar syns trånga skjul och gränder fulla med sopor. Men människorna håller upp den gröna påsen mot kameran och ler.

– När jag kom till Kibera första gången ville jag bara gråta, berättar Camilla Wirseen. De bor sämre än djur. Ändå blev jag förvånad över hur bra de verkar må fysiskt och hur rena de lyckas hålla sig och sina hem. När jag kom tillbaka nu i januari mådde de sämre, det hade varit hungersnöd hela hösten.

Camilla Wirseen besökte Kibera fem gånger förra året. Under sitt senaste besök, när hon hjälpte till att samla in påsar med en skottkärra tillsammans med anställda från platsen, mötte hon många tacksamma människor.

– "It is very helpful", sa många när vi hämtade påsarna. Under provmånaden hade det blivit så mycket renare och lättare. De sa att de kommer att sakna påsarna, nu när allt återgår till hur det brukar vara.

I gränderna mellan skjulen, ofta inte mer än sex kvadratmeter för en hel familj, samlas soporna. Här finns ingen sophantering. Svarta påsar med avföring kastas rakt ut i gränderna. Det luktar hemskt på vissa platser, berättar Camilla Wirseen.

– Jag balanserade på stenar mitt bland soporna och hoppades att jag inte skulle snubbla, berättar hon.

Hon visar en bild av hur människor hämtar vatten ur trasiga vattenledningar mitt bland soporna. Risken att få förorenat vatten är stor. Att köpa vatten i slummen är dyrare än utanför.

Kibera är Afrikas största område med informell stadsstruktur, så kallad slumbebyggelse. 1,5 miljoner invånare bor på en yta stor som Södermalm i Stockholm. I oktober 2007 besökte Camilla Wirseen Kenya första gången. Hon fick hjälp av UN-Habitat i Nairobi att komma in i Kibera tillsammans med en guide och få kontaktpersoner att samarbeta med. Andra besöket var i april 2008 för att göra ett första fälttest på två veckor.

När hon kom tillbaka i juni mötte hon en lycklig familj. De hade grävt ner påsarna i sin lilla täppa och nu hade de för första gången kunnat odla grönsaker. I utkanten av området ligger gemensamma odlingar där de boende ska kunna gräva ner påsarna för att förbättra jorden.

Det är en av de bärande idéerna kring Peeepoo-påsen. Innehållet förvandlas genom enzymatisk nedbrytning, som påskyndas av värmen, till näringsrik gödsel. När påsen grävs ner i jorden tillförs den utarmade afrikanska jorden näringsämnen som gör den odlingsbar.

– Påsen får ett värde. Vi tror att det blir något man kan samla in och sälja. Bönder och andra i behov av gödsel ska kunna köpa in påsar, sälja eller dela ut i slummen och sedan samla in för att få in gödsel. Påsarna kan bli attraktiva att samla in, som att samla pantflaskor och lämna in till bönderna.

Det senaste testet i Kibera ska nu utvärderas genom en oberoende marknadsundersökning som görs av ett företag i Nairobi.

Lösningen med en personlig, hygienisk och nedbrytbar påse som förvandlar fekalier till gödsel kan tyckas så självklar att det verkar märkligt att ingen tidigare gjort detta.

Upphovsman till Peepoo bag är Anders Wilhelmson, arkitekt och tidigare professor på Konsthögskolan, KKH, i Stockholm, idag professor på Arkitekturskolan, KTH. Han reagerade på Rem Koolhaas beskrivning om hur denne flög med helikopter över Lagos och hans uttalande om att arkitekter enbart kan betrakta världen, inte påverka den.

– Det måste finnas något bortom denna uppgivenhet, något post-Koolhaas.

Under sin tid på KKH ville han göra skolan till en motkraft mot detta och visa vad arkitekter kan göra för att förbättra världen. Med studenterna gjorde han flera resor runt i världen under projektet Contested space (staden som fält av olika intressen) som pågick i fyra år. De reste till Mexiko, Indien, Nordafrika och Kina.

– För att se hur världen såg ut, berättar han. Vi var nere på marken och gick i gränderna, vi flög inte med helikopter.

Hälften av världens befolkning bor i städer. 60 procent av denna stadsbebyggelse byggs illegalt av invånarna själva. Totalt bor en miljard människor i dessa informella strukturer.

– Att sitta på en matta tillsammans med kvinnorna i deras skjul blev en total omvändelse för mig, och för många av studenterna. Det var där det började.

Han fick idén till en personlig toalett som alltid var tillgänglig och hygienisk och som renar avfallet. Inspirationen var Tetra Pak som löste problemet med bakterier i mjölk i u-länder.

– Arkitekter tänker ofta att vi ska bygga hus. Men det är inte det största problemet i slummen. De bygger sina hus själva. El kan de ordna genom att tjuvkoppla ledningar. Rent vatten är ett stort problem, sopor är svårt att bli av med, men den allra största frågan är den om sanitet. Men det är också det fulaste problemet. Man talar hellre om vatten.

Ofta är det unga och oetablerade arkitekter som engagerar sig i arbete för de mer behövande i världen. Anders Wilhelmson menar att det borde vara de största och mest erfarna arkitekterna som gör det. Som har kompetensen.

– Men de är upptagna av att rita kopior av Louvren i Dubai.

År 2005 satte Anders Wilhelmson ihop en projektgrupp bestående av honom själv, Camilla Wirseen och Peter Thuvander.

Idén var formulerad: Att skapa en hygienisk engångstoalett som snabbt kunde omvandla avföring till gödsel. De vände sig till två forskare på SLU, Bengt Vinnerås och Annika Nordin, som hade tekniken och forskningen. Idag är de två delägare i företaget Peepoople.

Patent beviljades 2007 och under 2008 kunde man trycka på knappen. Påsens design utformades av Anders Wilhelmson och fältstudier kunde förberedas.

– Det här projektet kräver ingen ny infrastruktur. Det kan användas direkt i den stadsstruktur som finns. Det ger resultat direkt.

Den här typen av lösningar för världens problem kallas för Quick-win-projekt, ett begrepp som FN använder för att uppnå de 15 mål för utveckling som satts upp till 2015. Exempel är de myggnät, som redan delas ut för att förhindra spridning av malaria, och gödsel, som delas ut för att kunna odla delar av Sahara.

Mål nummer 7 är att lösa världens sanitetsproblem. Förra året utlystes av FN till sanitetsår. Idag saknar 2,6 miljarder människor i världen tillgång till toalett och var 15:e sekund dör ett barn av förorenat vatten. Brist på toaletter är också en säkerhetsfråga, särskilt för kvinnor som inte vågar gå ut på kvällarna. Den privata toaletten hamnar tillfälligt bakom ett skynke i skjulen.

– Att bo i slum är en katastrofsituation. Men vi ser inte påsen som en katastroflösning utan som en vardagstoalett i slummen.

I Kibera kunde påsen på en dag ge möjlighet åt tusen personer att gå på en ren toalett utan att förorena omgivningen.

– Det handlar om lösningar som ska kunna tillämpas snabbt med stort resultat utan att man behöver göra ingrepp i infrastrukturen, förklarar Camilla Wirseen.

Den gröna färgen och mjuka plasten har uppskattats. Något man ska välja hellre än den svarta plastpåse som används idag.

– Det var viktigt att påsen skulle bli ett attraktivt objekt, säger Camillla Wirseen om påsens design.

Peepoople har också blivit kontaktade av seglare och klättrare.

- Visst kan den användas i andra situationer också, säger Camilla Wirseen. Vi måste kanske alla omvärdera vad en toalett är.

Målet är att varje påse ska kosta motsvarande 30 öre. Det är vad de svarta plastpåsar som används i Kibera idag kostar. Det är också vad det kostar att gå på de 110 nyinrättade toaletter som UN-Habitat ställde ut i slummen i november 2008 för 75.000 människor. De innehåller ett hål i marken, ett handfat och en tunna med vatten. Tvättvatt­net återanvänds och byts ut en gång per dygn. Under nätterna stängs toaletterna eftersom det är farligt att gå ut, våldtäkter är mycket vanligt i Kibera. Under dagtid är det långa köer till toaletterna.

Efter de första två besöken i Kibera har Camilla Wirseen arbetat med att plantera idén hos olika organisationer och personer.

Hon har just kommit hem från Genève där hon har visat den nya sanitetslösningen Peepoo-bag för ansvariga för vatten och sanitet på WHO. De kan inte stödja projektet ekonomiskt men de skriver i ett brev att de har stort förtroende för projektet.

I somras deltog Peepoople under World Water Week som hölls i Stockholm. Camilla Wirseen gick rakt på nyckelpersoner från viktiga organisationer och berättade om idén. Det gav resultat och reaktionerna var positiva.

– Jag fick kommentaren att det var typiskt att en arkitekt ska komma på denna idé. Någon som tänker helt annorlunda.

Nina Gunne