Det var för fem år sedan. Lennart Tranback, vd för kontorsstolstillverkaren Officeline, satt vid frukostbordet och läste morgontidningen. Där fanns en artikel om bristen på medicin framställd för kvinnor. Männen är världens måttstock. Det är deras sjukdomar och krämpor som premieras. Likadant med kontorsstolar, tänkte Lennart Tranback. Varför inte göra en som utgick från kvinnans fysik?
– Det kändes konstigt att alla kvinnor på kontor sitter på stolar gjorda för män. Som säljare såg jag naturligtvis också en potential – en ouppfylld marknadsnisch, säger han.
Han står i montern i C-hallen på möbelmässan, där stolen Lei, den första ergonomiska kontorsstolen för kvinnor, presenteras. Ett trettiotal representanter för media har samlats på presskonferensen. Det dröjer inte länge förrän frågan om män kan sitta i stolen kommer. En typisk reaktion kan tyckas. Få, om ingen, skulle undra om kvinnor kan sitta på stolar gjorda för män. Nej, naturligtvis kan män sitta på stolen Lei. Det är bara det att kvinnor kan sitta bra på den.
– Det handlar inte om att utesluta ena halvan, snarare om att införliva andra halvan, konstaterar Lennart Tranback.
Det är ergonomen Ellen Wheatley som har lagt grunden till stolen. Lennart Tranback bad henne undersöka kvinnors sittande. Hon gick igenom litteratur och forskning om muskelfibrer, aktiveringsmönster, skelett och benmassa.
– Vi skiljer oss en hel del åt mellan könen, konstaterar hon.
Den stora skillnaden är sittbeteendet. Män lutar sig generellt bakåt när de ska slappna av och vila ryggen. Kvinnor tenderar att göra nästan det motsatta – att luta sig framåt, svanka och fälla ner axlarna. Ett sittbeteende som kontorsstolar inte är byggda för.
– Man kan undra över om det är av ergonomiska skäl eller om det är ett socialt betingat beteende. Men könen är generellt olika vad gäller muskulatur och rörlighet i såväl rygg som höfter, säger Ellen Wheatley.
Det har varit Monica Försters sak att ge de grundliga ergonomiska undersökningarna form.
Ett ovanligt möbelarbete, eftersom det också har innefattat mycket teknikinnovation. I vanliga fall kan en tillverkare modifiera en befintlig teknik, eller göra ett hopplock av olika tekniker, när en ny kontorsstol ska i produktion. Inte i det här fallet. I ryggstödet finns en kudde som skjuter fram och stödjer svanken automatiskt om man lutar sig framåt. Den har de tagit patent på.
En annan svår teknisk fråga har varit att hitta ett tyg som kan formförändras. Det Monica Förster har plockat fram tillsammans med Kvadrat är ett så kallat spacerfabric. Det är centimetertjockt och stöddämpande. Det fungerar ungefär som en tempurmadrass. Om någon flyttar tyngdpunkten formar sig tyget efter det nya läge.
Ergonomin har också varit styrande när det gäller armstöden.
– Det är armbågsstöd, inte armstöd. De är ritade för att man ska kunna vila armbågarna på och få ett arbetsstöd. Det är därför de är korta, runda och mjuka. De går också att lätt förflytta upp och ner, säger Monica Förster.
En annan ergonomisk följd är sitsen. Det är helt okej att ha breda höfter. Ingen risk att fastna. Det är öppet åt sidorna.
För Monica Förster har ändå inte anpassningen till ergonomi varit en börda. En kravspecifikation finns i alla projekt. Det gäller bara att använda den på ett produktivt sätt. Hon ägnar ofta ovanligt många timmar åt research. Inte sällan är det produktionsförhållandena hon stödjer sig på.
Hennes stolar för Poltrona Frau utgår från företagets förmåga att slå vakt om sin hantverkstradition. Hon berömmer deras sätt att sy sömmar och behandla tyger. Det finns också hos henne en vilja att berätta historier. Ibland är berättelserna komprimerade. Aforismer. Som hennes randiga soffa Pinstripe. Vackra ränder. Men vem kan undvika att föra en tanke till alla kritstreckrandiga kostymer som flockas i tunnelbanan på väg till finansdistrikten i London, världens (under tillkomståren) hetaste ekonomi. Bordet Breeze är försett med en vågform i skivan. Du kan lätt frammana ett hav, en strand, dyningar.
– Jag är egentligen inte så intresserad av form. Det är det annorlunda och starka idéer som präglar min design, säger hon.
– Men missförstå mig rätt. Jag är därför inte ointresserad av formen. Den är ju ett redskap, det som avgör hur väl en idé, eller ett koncept, går fram. Det jag menar är att jag sällan hänger upp ett projekt på rena formidéer.
Kontorsstolen Lei kan tjäna som exempel. Den kvinnliga utgångspunkten har lett fram till det hon ser som en kvinnlig form. Kontorsstolar är nästan alltid en uppvisning i teknik. De kan vara utpräglat hightech eller ha en himla massa spakar. Det sistnämnda leder många gånger till komiska scener på kontoren. Det dras i eller trycks och vrids lika ofta på fel spak som på rätt. Monica Förster har valt att dölja tekniken med tyg.
– Det ger ett mer sammanhållet uttryck. Stolen har också få men lätthanterliga skrollvred, berättar hon.
Monica Förster har själv ingen kontorsstol på sitt kontor på Södermalm.
– Kontorsstolar är ofta fula och klumpiga, säger hon.
Hon skulle kunna tänka sig att göra ett undantag med Lei. Men samtidigt har hon få egna produkter på sitt kontor. Ytan går åt till att sätta nya idéer i verket. Hon har inte brist på jobb. Hon gör produkter för 20 företag världen över. Förfrågningar om att göra inredningar av olika slag och till och med att rita hus finns. Än så länge har hon bromsat den utvidgningen av kontoret.
– Jag är en sådan person som vill känna ett engagemang för det jag gör. Jag tackar hellre nej än inleder en dålig process. Det gäller också sådant som kan generera mycket pengar. Nyligen fick jag en förfrågan från ett stort amerikanskt företag. Det hela hade gjort mig förmögen. Men jag ville inte. Det går lätt inflation i design. Är man engagerad är risken mindre att man gör dåliga produkter, konstaterar hon.
Tomas Lauri