Det återuppförda tornet i spanska staden Berga.
Övergångsåren mellan 1920-talsklassicism och funkis är fyllda av intressanta hybrider och förspel. Peder Clasons paviljong med vidhängande fyrtorn vid världsutställningen i Barcelona 1929 var en fanfar och trumpetstöt inför vad som skulle komma.
Särskilt tornet är en liten "felande länk" i historien om svensk funkis. Det borde ha tagits hem till Stockholmsutställningen 1930. Men Barcelona låg långt borta. Asplund och Markelius var aldrig nere och kollade. Inga bilder av tornet dök upp i fackpressen. Det revs och försvann ur svensk arkitekturhistoria men inte ur Barcelonas och Kataloniens.
Och nu har det alltså varit nyinvigning av både paviljong och torn, men inte i Barcelona utan långt uppe i Pyrenéerna i en stad som heter Berga. Paviljongen är döpt till Svenska Paviljongen och ska användas som aula och kongresshall. Svenska möbler. Svensk flagga. Och på tornet sitter det en skylt med Peder Clasons namn. Det är mer än vad som finns efter honom i Sverige.
Peder Clason var son till Isak Gustaf Clason, nestorn inom svensk arkitektur en bra bit in på förra seklet. Pappa Isak baxade över jobb på sina två söner. Gustaf Clason fick äran att bygga om Mårbacka åt Selma Lagerlöf, han var med och ritade Kanslihuset. Hans bror Peder fick trettiofem år gammal uppdraget att rita Sveriges paviljong till industriutställningen i Barcelona 1929.
Paviljong och torn snabb-byggdes i element på Örbyhus ångsåg i Tierp, vars timmermän och snickare följde med till Barcelona för montering.
Peder Clason hade ritat själva paviljongen som en sofistikerad svensk lada i nyklassicism och med Sveriges riksvapen över logdörrarna.
Det lilla tornet var som hämtat ur Bauhaus-skolan, eller som nånting futuristiskt i ryssen Tatlins stil. Fräckt och modernistiskt. Det var konstruerat som ett fyrtorn för AGA med en riktig fyr blinkande ut över Barcelona, driven av Gustaf Daléns nypatenterade solventil.
På utställningen blev tornet en attraktion i klass med Mies van der Rohes modernistiska villa/paviljong, som för övrigt finns kvar än idag på det gamla uställningsområdet vid Montjuich-berget i Barcelona.
Peder Clasons paviljong och torn donerades efter utställningen till Barcelona stad som skickade upp hela härligheten till staden Berga där paviljongen blev internatskola för flickor.
Efter Francos seger i inbördeskriget 1939 stängdes skolan, borgmästaren arkebuserades, rektorn gick i landsflykt. Paviljongen blev logement och sedan stall åt Francos trupper innan alltihop förföll och revs.
Men en av lärarna hade överlevt. Han berättade för sin son om Sverige och paviljongen och att det fanns en stad i Sverige som också hette Berga. Fadern tog ett löfte av sonen, Jaime Farguell heter han, att bygga upp paviljongen igen.
Och det gjorde Jaime Farguell när han blev borgmästare i sitt Berga. Han och hans medarbetare Jairo Narvaéz tog kontakt med svenska arkitekter, bland andra Göran Westman som rotade fram ritningarna till paviljongen på Arkitekturmuseet i Stockholm.
I nybygget har man hållit sig så nära originalet som möjligt. Det blev inte alltigenom trä i paviljongen; spanska brandmyndigheter förbjuder trä i bärande konstruktioner. Men i tornet är det bara trappräcket inuti som inte är av trä. Sveriges ambassadör i Madrid, Anders Rönquist, invigde. Peder Clasons son Johan höll ett tacktal på sin pappas vägnar.
Peder Clason dog 1956 och har hittills inte fått så mycket som en fotnot i vår arkitekturhistoria, kanske beroende på att han var så duktig. Han sögs upp av statsförvaltningen och blev fästningsarkitekt hos Fortifikationen. Fästningsarkitektur är inte precis glamoröst och Peder Clasons fästningar blev så bra att de inte syntes, varken av vän eller fiende. Inte han själv heller.
Men han hann i alla fall rita ett studenthem i Paris (1931) och en paviljong till världsutställningen i Bryssel (1935).
Tornet återsåg han aldrig. Inför nybygget har Clasons konstruktionsritningar digitaliserats av en katalansk arkitekt, Carles Farràs; för övrigt en av huvudarkitekterna vid Gaudís katedralbygge Sagrada Familia i Barcelona.
– Är det inte ett fantastiskt torn, sa Carles Farràs vid invigningen.
Och så klättrade vi upp på plattformen och skålade i Cava, katalansk skumpa, medan solen gick ner bakom de pyrenéiska bergen.
Lars Westman
Lars Westman är mångårig medarbetare i tidningen Vi och hedersmedborgare i Berga.
|
|
Den svenska paviljongen med sitt fyrtorn vid världsutställningen i Barcelona 1929.
|